Botemedlet SLIPKNOT: Intervju med Shawn "Clown" Crahan

Det är med skräckslagen förtjusning jag står utanför det pressrum på Hovet där jag får min halvtimme med hjärnan bakom det Iowabaserade niomannakollektivet. Det lilla klaustrofobiska logiet är egentligen sjukrum nr 1556 som temporärt blivit omgjort till pressrum…

Efter en del tidsförskjutningar får jag äntligen min audiens med Shawn Crahan. Den 38-årige, kortvuxne amerikanen sitter i sin fåtölj och ger mig en psykotisk blick. Jag inser att jag har tagit på mig en utmaning och i det här skedet har jag ingen aning om vart vår diskussion kommer leda. 40 minuter senare är situationen annorlunda.

– Vad är det för fel på världen, Shawn?
Amerikanen ändrar varken ansiktsuttryck eller tonläge.
– Vad är det som inte är fel med världen? Jag tror att människor har totalt glömt bort att vara mänskliga. Kanske behöver alla skära upp sina handleder och smaka på sitt eget blod. Någonstans under tidens gång har människan utvecklat åsikter som inte är bra. Vi har blivit för smarta för vårt eget bästa och vi är inte särskilt intelligenta. Kanske bör vi titta ut genom fönstret och inse hur dumma vi är.
Shawn knackar på klinkerplattorna i det lilla rummet, ögonen far runt som om de letade efter någon slutgiltig sanning.
– Inget av detta är särskilt smart. Vi måste gå tillbaka till grunden och sluta bry oss om vad personen närmast oss tycker. SLIPKNOT är i mångt och mycket botemedlet. Många säger att vår senaste skiva har gjort oss till nummer ett i världen och jag avskyr det påståendet. När jag startade det här bandet var vi nummer ett. Vi har varit nummer ett från första stund, varje dag. Vi är fortfarande nummer ett idag. Att omvärlden har valt att omvärdera sin syn på oss betyder inte ett skit för mig.
– Jag är oerhört lycklig och tacksam för att jag ligger i paritet med mina egna mål och drömmar. Efter tio år av uppoffringar; allt ifrån att missa födelsedagar och högtider till föräldrar som gått bort och att vara för långt hemifrån för att kunna hjälpa sina barn börjar det löna sig. Ibland undrar jag om inte omvärlden har gjort oss till nummer ett, bara för att kunna göra oss till nummer två när det passar. Men det spelar ingen roll, vi har varit nummer ett sedan vi sparkade in dörren och gjorde alla medvetna om vilka vi är.

Livsstilen SLIPKNOT
Är då SLIPKNOT mer än bara maskerna, liveshowerna och musiken?
– Det har alltid varit mer än bara detta. Det är en våldsam och smärtsam livsstil. Jag har försökt att förklara detta för människor förut. SLIPKNOT existerar enbart på grund av ens smärta. Jag har alltid skurit mig öppen och visat mitt lidande för andra. Människorna runtom mig är egentligen bara en spegel för någon som vill bli hörd, som jag. Jag har gjort mig själv till någon som måste bli hörd men aldrig någon som behöver bli sedd. Jag är inte någon som måste bli dömd på grund av mitt yttre. Det betyder inget för mig och har aldrig gjort det heller.
– Vad händer när du sätter på dig masken?
– Den tillåter mig att leva. Under 23 timmar är det ett helvete och detta är den enda timmen jag har. När ’Clown’ kommer börjar jag leva. Jag har ett femtonårigt äktenskap och fyra barn. Jag har gett upp nästan alla möjligheter att få träffa dem, att få stå vid sidan av planen när min son spelar baseball, jag missar alla deras fritidssysselsättningar, kan inte vara med på skolans föräldraträffar och får inte delta i deras uppväxt. Allt för att jag ska kunna leva.

Shawns tonläge är inte lika hårt nu och han ser märkbart plågad ut när han berättar om allt han går miste om i sitt familjeliv.
– Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad allt detta handlar om. Alla dessa ungdomar som kommer till våra spelningar, kommer för att se något annorlunda och det är vad detta handlar om. Intervjuer, recensioner och allt annat är oväsentligt. Jag är långt hemifrån och jag är här enbart för en sak, inte för att prata med dig, utan för att gå på den där scenen och frigöra mig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon annan förutom mig själv. Och jag vet att när jag går på scenen och bevisar detta för mig själv, hur svårt det än är, är det detta som krävs av mig. SLIPKNOT är de vi är på grund av att vi varje gång, varje skiva, varje turné, visar att vi står fast vid oss själva och vår vision.

Konst och clowner
– Är visionen värd all denna uppoffring? Är du nöjd över situationen trots du missar dina barns uppväxt och att du inte finns till hands?
SLIPKNOTs plågade geni och tillika trummis, suckar uppgivet och försöker förklara sig.
– Det kanske ses som att jag bara klagar. Jag har fortfarande inte alla pusselbitarna och jag vet fortfarande inte vad jag gör här.
– Har du funnit några av de pusselbitar du pratar om?
– Ja, verkligen. Jag är ju fortfarande här. De är viktiga att hitta för gör jag inte det är allt slut. Jag har lärt mig att jag kanske inte har något val eller kontroll över mitt liv. Och kontroll är något satanistiskt. Kontroll förvirrar alla. Kvinnor blir påtryckta denna kontroll av sitt utseende, sin vikt och hur de blir uppfattade av andra.
Vi måste släppa på denna kontroll och inse att det kommer ta tid för oss att förstå saker.

– Man får en Hall Of Fame-belöning för 25 år i tjänst medan vi bara gjort detta i tio år. Har jag någonsin trott att jag skulle vara här idag? I helvete heller! Jag trodde vi skulle komma ut, sparka skiten ur världen, göra det bästa av vad vi hade och hålla oss till vår vision och sen bara försvinna.
– Kommer ni fortfarande vara här om ytterligare tio år?
– Jag vet inte. Det är varken tryggt eller hälsosamt att vilja det. Du ska inte önska det eller hoppas utan bara låta omständigheterna råda. Jag håller mina ögon öppna, jag vill inte dö i en bilkrasch utan är uppmärksam på livet. Jag vill leva slumpmässigt. Jag vill ha i åtanke de saker andra inte tänker på. Detta kommer att få mig att leva längre istället för att låta omvärlden programmera mig och få mig till någon som den själv vill.
– Om du nu släpper på all kontroll, var kan du se SLIPKNOT i framtiden?
– Jag kan inte tala för alla i bandet men jag är alltid ute efter att dyka ner i djupet, att blanda det medvetna med det omedvetna. Och att blöda färg! Jag vill bara att det ska vara konst. Jag är egentligen ingen hårdrockare och har aldrig varit det. Jag är konstnär och när jag skapade bandet och musiken tog form hjälpte det mig att få ur mig all smärta.

Shawns bitterhet är som bortblåst och hans tonläge har höjts ett snäpp när han ger följande oklara beskrivning om bandets framtid:
– Jag vill att alla i bandet ska röra sig i en riktning mot sig själva. Jag vill att de ska hitta sig själva inom denna enhet och säga ’ok, jag kanske inte förstår fullt ut vad vi gör men jag går med på det eftersom det är vad vi i bandet gör’. Alla för en men samtidigt vill jag att alla ska vara trygga med sig själva under resans gång och veta var de står.
– Jag vill inte skriva en till jävla The Heretic Anthem. Det skulle tråka ut mig totalt! Jag vill kontinuerligt skapa målningar som kan hängas på väggarna som du, i ditt vardagliga liv och i ditt känslomässiga tillstånd, kan vända dig till och få utlopp för. Om du känner för att titta på ”Iowa” gör du det eller så vänder dig till ”Vol. 3, The Subliminal Verses” och dyker ner i den. Fungerar inte det, kanske du vänder dig till ”All Hope Is Gone” och denna målning hjälper dig att ventilera dina känslor.
Clownen är uppeldad och gestikulerar vilt när jag avbryter honom.
– Jag förstår precis vad du försöker förmedla. Jag har alltid haft en känsla, trots att era skivor skiljer sig från varandra, att själva essensen av SLIPKNOT alltid funnits där.
– Precis! Det kommer alltid finnas en rot som är SLIPKNOT. Du kommer alltid höra det på långt håll och tänka ’det där är fan SLIPKNOT!’. Det där kommer aldrig att försvinna och ärligt talat vet vi inte hur vi inte skulle kunna vara det.
– Att återskapa något av det vi redan gjort skulle vara en katastrof. Jag vill att vi hela tiden ska öppna upp oss för omvärlden och ta risker.

Aggressiv musik, instabila psyken
Det är inte lätt att hänga med i konstnärens formuleringar och jag måste kontinuerligt avbryta honom för att komma vidare i mina frågor och inte hamna i alltför pretentiösa utsvävningar. Inte alltför sällan blir svaren dubbeltydiga.
– Jag har alltid haft känslan av att SLIPKNOT måste må psykiskt dåligt för att kunna skapa aggressiv musik. På era två senaste släpp går det att skönja en viss positiv inställning och musiken har blivit mer melodisk och lättsam. Med tanke på att ni vuxit som individer, känner ni att ni hamnat i en lättsammare position i livet?
Clownen harklar sig, försöker ta ton och svara men tappar bort sig innan orden formas i hans mun. Han suckar djupt som om detta vore den svåraste frågan han fått.
– Nja, jag tycker inte det.
– Är du lyckligare nu?
Shawns suckande blir ännu mer påtagligt. Han vrider och vänder på sig i stolen och det är tydligt att han inte vet vad han ska svara.
– Jag är nog mer nöjd med mig själv nu. Jag har förändrats mycket men jag åldras besvärad av att vara tolerant mot andra människor. Jag har själv insett att jag inte bryr mig nämnvärt och inte har något tålamod att se människor mogna. Smärtan växer sig stark i olika områden och jag tror aldrig att vi någonsin kommer vara lyckliga. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut och komma överens. Jag bryr mig inte, jag är stark i mig själv och jag kan gå ut och starta ett nytt jävla SLIPKNOT. Jag kan vara Clown någon annanstans!

Den excentriske 38-åringen säger emot sig själv igen. På frågan om vad som skulle hända om någon av de åtta övriga medlemmarna hoppar av, svarar han:
– Det är svårt att säga. Kanske fortsätta, vad vet jag? Visst, pengar gör konstiga saker med en men det är ett faktum att om Clown hoppar av så…
Shawn gör grimaser och härmar en gråtande människa.
– Människor på utsidan kommer börja snacka och tro en massa grejer ’wow, SLIPKNOT har en ny grej på gång’ eller ’SLIPKNOT kommer ersätta Clown med någon bättre’. Det är bara en dockteater. Ta VAN HALEN till exempel, för mig under min uppväxt var detta band David Lee Roth och när Sammy Hagar tog över hade bandet stake att kalla sig för VAN HALEN eftersom det var lättare för dem att fortsätta i samma spår. De som tycker att det är samma band kan dra åt helvete! De som växte upp med David Lee Roth kommer tycka att han är bandet men sen finns det en procent som kommer tycka att Sammy Hagar är VAN HALEN. Det är ingen idé att prata om sådant eftersom vi just nu är tillsammans och det är det enda viktiga. Vi har varit tillsammans i tio år i och hållit ut i detta experiment i mänsklig tolerans. Vi får se hur långt vi kan ta det och ändras det, ja då ändras det. Det finns medlemmar i bandet som skulle göra en skillnad ifall de hoppade av och då skulle det ändra kemin.

– Hur klarar ni av att vara så toleranta mot varandra med tanke på att ni är nio olika individer?
– Vi är inte toleranta mot varandra. Vissa dagar går det bara inte att stå ut. Det här bandet är precis det folk tror att det är och inte. På scen är det så uppriktigt som det kan bli. Vid sidan av är det en jävla cirkus. Det är vår business, våra liv, våra storys och det är jättesvårt. Sanningen är emellertid att vi är nio helt olika killar och ingen av oss skulle umgås med varandra utanför denna jävla turné. Det är därför det tar sådan tid mellan varje skiva; ’Jag vill inte att du ska ringa mig. Jag vill inte se dig utanför min dörr, jag vill inte ta en öl med dig’. Jag bryr mig inte om dig på det sättet’. Det kanske låter hårt men det är lite av vår magi och en anledning till att vi inte dödar varandra.

Med nio olika viljor kan man fråga sig hur SLIPKNOT lyckas behålla den kreativa processen och om alla i bandet får sin röst hörd.
– Jag är pappan, oavsett om de gillar det eller inte men alla har varsin roll och under de tio åren har dessa roller förändrats. För mig personligen har jag varit upptagen med att vara fadersfiguren, affärsmannen och bandets artist. Detta gjorde att jag inte var lika involverad i musiken i början men jag såg jag till att saker blev gjorda. Nu? Åt helvete med det. Jag kommer inte sitta i ett rum med ett rövhål till producent och bli tillsagd att göra saker bara för att. Jag är själv producent, ingenjör, trummis, konstnär och musiker. Det viktigaste att påpeka är att jag först och främst är konstnär. Jag har en massa saker som kretsar i mina tankar, en massa parallella teman som - utan att jag vill förolämpa någon - går så pass över alla andras förstånd. Det är vad jag gör och det är min talang. Precis som Corey (Taylor, sång) kan skriva texter som får skaror av ungdomar att gråta till dem eller rista sig i armarna.

Jag instämmer i beskrivningen att sångaren och ansiktet utåt kan sina texter. Ta till exempel balladen Snuff, otypiskt ett band som SLIPKNOT, men kanske inte sångarens sidoprojekt STONE SOUR.
– Det var faktiskt en lätt låt. Jag hade sju låtar som jag ville ha med men inte en enda av dessa hamnade på skivan eftersom människor är rädda för min musik. Corey hade sex låtar och vi spelade dessa för varandra. Snuff var den sista han spelade för mig och jag stirrade honom uttryckslöst i ansiktet och frågade om inte detta var en STONE SOUR-låt. Han svarade ’nej, jag skrev den faktiskt med SLIPKNOT i åtanke’.
– Egentligen, vad spelar det för roll om det är SLIPKNOT eller STONE SOUR? Det är ren konst. Jag gick verkligen in på djupet på låten, jag tror vi alla gjorde det. I början var alla rädda för vad omvärlden skulle säga om hur den lät men sedan insåg vi att det faktiskt är vi som är lärarna, inte omvänt.
– Samtidigt har många fans sagt att de tycker det låter för mycket STONE SOUR över ”All Hope Is Gone”. Hur relaterar du till detta?
– Vad ska jag göra? Både sångaren och gitarristen i STONE SOUR är sångare och gitarrist i det här bandet.
Clownen liknar sin sångare vid en modern Jim Morrison.
– Corey gör saker i STONE SOUR som han inte kan göra här. Jag tycker det är vackert att han kan göra saker i SLIPKNOT nu som han inte kunde göra tidigare, varför han behövde STONE SOUR. Det är förändring, det är kärlek och det är att söka ny mark!

– Ni har ju även en annan otypisk låt, Til’ We Die som du spelar trummor på. Är det den enda låten där du medverkar fullt ut?
– Nej, vi skrev ett till album som mer eller mindre blev lagt på hyllan. Men med alla bonusspår och specialversioner blev jag tvingad att ta med vissa av de här låtarna. Jag gick med på det motvilligt. Skivbolag du vet, jävla fittor.
– Hur kommer det sig att ni bara spelar de två senaste singlarna på denna turné? Vill ni inte marknadsföra den nya skivan ännu mer?
– Vi har väntat så pass länge på att ha en backkatalog att stödja oss på. Jag vet inte vad som hände men med ”All Hope Is Gone” exploderade kärleken för allt det gamla. Alla bara brast ut i ett ’helvete!’ och var glada över allt gammal material vi skrivit. Det var en riktigt uppfriskande känsla och även om ingen av oss förstår något av detta har vi med största sannolikhet roligare nu än någonsin tidigare. Det är skönt att ha möjligheten att välja fritt från alla våra album och det är inte alls viktigt för oss att trycka ner den nya skivan i halsen på folk. Skit i skivbolagen, skit i MTV, skit i allt! Titta på oss, vi kan göra precis vad vi vill!
– Vi kommer inte att spela Wait & Bleed och det gör mig glad. Jag tror att ett litet avvisande från vår sida kommer göra dig hungrig. Jag kan inte komma ihåg ett tillfälle då jag haft så här roligt på scen med de här killarna som nu. Första skivan var en krigsförklaring mot världen, den andra ett krig mot oss själva, tredje albumet en rehabilitering och nu är ”All Hope Is Gone” ett ’fuck you, vi kan göra vad vi vill!’.
– Men jag vill inte tänka på det. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lycklig kommer jag bli.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

Intervju med Phil Demmel, MACHINE HEAD, 12 november 2008

Bay Area-thrashens kolosser har gått från hyllade musikaliska genier med milstolpen ”Burn My Eyes” till mer kommersiella tongångar med lågvattenmärkena ”The Burning Red” och ”Supercharger”. 2003 gjorde amerikanerna comeback med den fenomenala ”Through The Ashes Of Empires”. Bandet hade vid det här laget kämpat med medlemsbyten och precis innan inspelningen av albumet kom Phil Demmel (ex-VIO-LENCE) in i handlingen. Jag träffar den nyblivne nykteristen i backstageområdet på Hovet, omgärdad av förstärkare och annan konsertutrustning. I bakgrunden flanerar LG Petrov från ENTOMBED, Peter Tägtgren samt THE HIVES och ser allmänt förvirrade ut.

– Det har varit ett rent ut sagt förjävligt år för dig rent känslomässigt. Du har gått igenom mycket sedan släppet av ”The Blackening”, eller hur?
– Ja, det har varit ett tungt år, helt klart. Eller rättare sagt, det har inte varit så dåligt eftersom jag spenderat det drickandes. Gitarristen skrattar nästan lite skamset och fortsätter:
– Fram till för tre månader sedan har jag bara druckit och valt att inte handskas med känslorna. Just nu handlar det om att rida ut allt och det känns ok. Turnerandet har gjort mig gott.

Ofta är det turnerandet som sliter på en musiker och skapar frestelser för stora för artisterna att motstå. Men den kortvuxne och långhåriga amerikanen försäkrar att han mår bättre nu.
– Jag tar ett steg i taget. Jag har haft en del saker som tyngt mig psykiskt samt fysiska problem med mitt hjärta.

Phils tunga år har inte enbart berott på alkoholproblem. Dessa ser han mer som resultatet av sin fars bortgång tidigare i år. Han har även bränt ut sig och kollapsat på scen vid ett par tillfällen.
– Jag försöker bara komma underfund med mig själv och reda ut allt, svarar han.

Det går att skönja en spontan glädje i gitarristens anlete när han tar en stor klunk från sitt plastglas. Innehållet är misstänksamt likt rom och cola, men jag tar mannen på orden när han säger att han varit nykter en tid nu.

Hyllade, bespottade och återigen hyllade
I april i fjol släppte MACHINE HEAD ”The Blackening”. Om 2003 års föregångare var en återgång till bandets tidigare ljudbild, ses denna som en logisk fortsättning. Skepticismen bland många var hög, inte minst eftersom bandet själva marknadsförde albumet som en modern klassiker som skulle komma att stå sig genom tiderna. När väl skivan släpptes bemöttes den av en enorm positiv respons hos kritikerna.

– Berömmet lät inte vänta på sig när ni släppte ”The Blackening”. Ni blev bland annat nominerade för årets album, decenniets bästa thrashalbum av Kerrang och ni var även övervägda för en amerikansk Grammis. Hur ser du på detta?
– Aaah, grabben, det känns rättmätigt, pustar Phil ur sig. Det känns grymt att släppa en produkt som vi visste skulle sparka arsel. Alla bara bekräftade det vi själva trodde och tycker vi är lika grymma. Det känns så jävla bra att få en bekräftelse på allt det slit vi lagt ner på skivan, speciellt med tanke på Grammisnomineringen. Denna gick som bekant till SLAYER.

Sångaren och frontmannen, Rob Flynn hade innan albumsläppet sagt att om ”Through The Ashes Of Empires” var MACHINE HEADs ”Master Of Puppets”, skulle ”The Blackening” vara ”…And Justice For All”; komplex, progressiv och tung. Frontmannen gick till och med så långt som att säga att bandet är en ’hårdrockens PINK FLOYD’. Misstänksamheten hos undertecknad var lika hög som hos de flesta.

– Vad ville ni egentligen uppnå med ”The Blackening”?
– Vi ville göra ett klassiskt metalalbum, något man kan sätta på om 15 år och fortfarande tycka är bra. Vi ville göra den musik vi kände var rätt, helt enkelt.
– Med tanke på låtarnas längd, deras intrikata låtstruktur och att det egentligen inte finns några ’singelvänliga’ låtar att välja mellan, får jag en känsla av att ni aldrig ville kompromissa.
– När skivbolaget fick reda på att öppningslåten är över tio minuter lång undrade de givetvis vad vi höll på med. De hörde några andra låtar, bland annat Now I Lay Thee Down som ändå är en låt som de kunde göra om till något de kunde handskas med. Men de förstod ändå våra avsikter och att vi inte är något radiovänligt band. De förstod att vi måste ha så pass långa låtar för att visa vår ståndpunkt.

Imperiet MACHINE HEAD
Vi går tillbaka i tiden; efter släppet av ”Supercharger” 2001 hade många räknat ut MACHINE HEAD ur hårdrockskalkylen. Skivan släpptes oturligt nog kring 11 september-katastrofen och med en singel benämnd Crashing Around You och en video som tog upp händelsen, bemöttes bandet av både provokationer och ljummen kritik bland fansen. I mångas ögon hade bandet blivit alltför radio –och MTV-vänliga. Därefter stötte bandet på ännu mer strul då den forne gitarristen Ahrue Luster sparkades. Frontmannen har själv sagt att detta var en tuff prövning för bandet och det material som skulle spelas in för ett nytt album var tvunget att skrivas om ett antal gånger. När sedan Phil Demmel tillfrågades visade det sig vara den vitamininjektion bandet letat efter.

– Jag kom in då bandet började skriva på ”Through The Ashes Of Empires”. Rob och jag spelade tillsammans i ett gammalt metalband, VIO-LENCE. Jag var bekant med MACHINE HEAD och deras musik och då Aru sparkades blev jag tillfrågad.
– Jag var gift vid den här tiden och hade planer på att lägga ner musiken helt men följde med på en två veckor kort turné. Vi slutförde spelningarna och vi kom bra överens med varandra. Det slutade med att jag kom hem och mitt äktenskap sket sig helt och hållet. Då tänkte jag bara att ’jag är fri, jag kan åka ut på vägarna igen’ så jag gick med i bandet och medverkade på några låtar.

Nog hjälpte det MACHINE HEAD alltid. Skivan blev den comeback bandet väntat på, inte minst första singeln Imperium där den argsinte frontmannen öppnade upp sig rejält för omvärlden.

– Jämför man era två senaste skivor är det uppenbart att ”Through The Ashes Of Empires” är mer personlig och handskas med ämnen som övergivenhet, dålig självkänsla och döden till skillnad från ”The Blackening” som är mer av ett kritiskt ställningstagande gentemot politik. Phil förstår mitt resonemang och blir alltmer förbannad medan han svarar:
– Det var en instabil situation i USA och i världen rent allmänt. Ärligt talat, vi handskades med en jävla idiot till president. Detta ledde till att man bara kände en massa bitterhet mot samhället och allt som pågick. Då ställde vi oss frågan vad man kunde göra för att få till en förändring. Det kändes som om varenda grej Rob skrev handlade om regeringen eller kriget men han tog texterna till oss och frågade om vi gick med på det här och kunde ställa oss bakom detta. Och det är klart vi kunde göra det.

– Vad har du för åsikt angående presidentvalet?
– Jag är nöjd med utgången. Jag var inte i landet då så jag hann aldrig rösta men hade jag kunnat hade jag absolut röstat på Barack Obama.
– Vad är nästa steg för MACHINE HEAD?
– Du, grabben, vi har så sjukt mycket arbete framför oss. Hela nästa år ska vi turnera och det tar oss nog ända fram till 2010 innan vi börjar skriva på nytt material. Kanske släpper vi något 2011 men Adam (Duce, bas) är skeptisk, hehe. Han tycker vi är för optimistiska med våra mål. Vi får se vad som händer, det kan bli så att vi turnerar ett tag in på 2010 också. Ingen har någon aning om vad som händer för det är så mycket grejer på gång hela tiden.

Efter de senaste två fullträffarna hoppas många att det inte dröjer alltför länge innan MACHINE HEAD släpper lös sin patenterade aggrometal på världen igen.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

MONSTER MAGNET - Kulturbolaget, Malmö, 5 november ****

MONSTER MAGNET kör Third Alternative

Med kaxiga Monolithic från albumet "Monolithic Baby!" (2004) bröts slutligen den fleråriga MONSTER MAGNET tystnaden i Malmö.
Därefter fortsattes det att serveras dänga efter dänga. Främst från genombrottsskivan "Powertrip" (1998). Även kallad den ultimata partyskivan av undertecknad.

Egentligen finns det inte mycket att anmärka på monster magneternas show. Efter att snart ha funnits i två decennium är bandet mer tillförlitligt än en domkraft. Intensiva Third Alternative från "Dopes To Infinity" (1995) presenterades med "- This one is about sex, love and hate AND the blues, baby". Den otroliga gitarravslutningen plus kontakten mellan band och publik gjorde framförandet till kvällens höjdpunkt. Dock uteblev alster från senaste och sjunde albumet "4-Way Diablo" vilket sänkte den totala upplevelsen.

I Space Lord eggade Dave Wyndorf publiken med karaktäristiska stön. Trots det envisades frontmannen med att gå motsröms sin typiska tajta och avslöjande dresscode. Munkjackan kändes totalt malplacerad och löjlig men uttrycket var lika sexigt som alltid. I The Right Stuffs lila sken fängslade gitarrist Ed Mundell likt en ormtjusare.Till Cage Around The Sun följdes hans stampande på fuzz-pedalen av grymma skrin från Dave.

Kontentan är alltså: JA till Mundellism. NEJ till blyg Wyndorf.

Setlist:
1 Monolithic (2004)
2 Crop Circle (1998)
3 Powertrip (1998)
4 -
5 Third Alternative (1995)
6 Zodiac Lung (1991)
7 Radiation Day (2004)
8 The right stuff(2004)(HAWKWIND-cover)
9 Negasonic Teenage Warhead (1995)
10 Space Lord (1998)
--- Extranummer:
11 God Says no (2000)
12 Cage around the sun (1993)
13 Tractor (1998)
14 Spine of god (1992)


Text och foto: Banesa Martinez
Finns på: http://www.monstermagnet.net/ och www.myspace.com/monstermagnet

Force Attack - DEL 3

Söndag
Sista festivaldagen. Blev ett besök på stranden igen. Denna gång lyckades jag bli ”manetad” (Bli insmetad i havsmanet) och bli ollad på ryggen av ett litet barn (!). Tyskar är inte riktigt som oss andra.

Det var tänkt jag skulle få se bandet BRUTAL POLKA lira kvart över tre men fastnade på en gräsplätt i sällskap av ett gäng öl istället. Det är ett plojband som säkert är roliga live men man ska inte underskatta öltarmens sug och ren och skär lathet. Tog det lugnt hela dagen och tänkte införskaffa presenter till nära och kära bland merchen. Det blev en VIBRATORS T-shirt till mig själv och inget mer.

Kvällen kom och det blev dags för amerikanerna i UNSEEN att ösa. Var mycket folk och jävligt bra drag! Det finns en stor hype kring bandet nu och efter att ha sett dem live så förstår jag varför. Massa tummar upp! En låt (minns inte vilken. Hej alkohol) gästades av en snubbe från bandet LOS FASTIDOS, som skulle spela efteråt. Sett dem förr och dom var helt okej men jag var inte på humör för extremt politiskt korrekt gnäll.

Så det blev att festivala loss ett par timmar till midnatt då PETER & TEST TUBE BABIES skulle spela. Jag såg de gamla rävarna lira i tyskland för ett par år sedan och eftersom de då levererade så var det givet att höra och se dem igen. Dom var lika bra som väntat. Det märks att grabbarna har erfarenhet och har varit med i gamet länge.

Placerade röven i mina tokiga vänners camp och plötsligt kändes det inte så tokigt längre då en massa andra festivalbesökare, tydligen traditionsenligt, brände ner sina tält och sprängde gastuber till stormkök. Såhär höll det på hela natten. Explosioner och stora svarta rökmoln av eldat plast. Det här var verkligen inte sunt men jag var vid det här laget för full för att orka bry mig. Mitt tält stod i alla fall kvar och jag somnade gott…

Måndag
Dagen efter vaknade jag inte gott. Festivalmagen gjorde sig påmind och jag behövde snabbt komma till en BajaMaja. Med snabba steg tog jag mig till närmsta samling av dass, för att mötas av att hälften av BajaMajorna var nerbrända i högar av plast och avföring. Charmigt. Sprang in på en fortfarande stående och intakt bajamaja och utförde mina behov innan jag hasade mig tillbaka till tältet för att sova en liten stund till Innan vi begav oss hem mot trygga neutrala Sverige igen.


Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de

Force Attack – DEL 2

Lördag
Vaknade i ottan. Typ vid klockan 7 och upptäckte att de andra i vårt minicamp också vaknat till liv. Solen stekte på och vi fick för oss att vi skulle åka och bada i Östersjön (Eller Baltiska havet som jag så fint översatte Baltic sea till. Man kan fan inte hålla reda på alla jävla vattenpölar och skit). En go tösabit till vän, hade slutat dricka i lagom tid så hon var körduglig tidigt. Vi tog vårt pick och pack och åkte iväg till stranden. Våra tyska grannar hade inget emot att vakta vår plats.

Julius, Tess, Galten, Nina och Henkas

En i bilen kräktes i en påse och vi mådde alla jävligt sådär. Förutom föraren då. Tror jag.. Vi hittade fram utan några större problem och spenderade ett gäng timmar med att bada, sola och förundras över varför 30 % av de tyska badgästerna var nakna. Det här blev en morgon i gubbkukar, kärringtuttar och barnrövhålens tecken.

Vi behövde vara tillbaka på festivalen till första bandet, tyska VOLXSTURM, gick på 14:30 då det var det enda ”måste se bandet” för min del på lördagen. Vi åkte i god tid och tänkte vi skulle hinna äta, så vi stannade till på en pizzeria dit typ 1 miljon svenska vänner av en slump också besökte. Stället var fullt av svenskar som kommit dit i tre olika grupper. Skumt men trevligt.

Fick bevittna den mest sönderbrända tatuering jag sett i hela mitt liv. Huden buktade ut på sätt jag inte ens visste huden kunde bukta ut på. Låg nära till hands att vissla på X-files titelmelodi.

Eftersom en viss herre i mitt sällskap, som vi kan kalla Jesper (Då det är hans namn), äter extremt långsamt och extremt mycket, så kom vi inte alls i tid till att se VOLXSTURM. Halva spelningen hann jag dock uppleva och satan i gatan vad bra dom var. Tyvärr var basen lite väl hög och lyckades därför dränka en del finlir. Dom gästades av Duffman (The Simpsons) som dansade på scen. Fan vet vad han gjorde där men latjo var det i alla fall.

Efter deras spelning, på stora scenen, så tittade jag och matvraket Jesper in i tältet där lilla scenen stod. Ljudet var jävligt bra och det var några snubbar som gjorde sin grej på scen. Det lät precis som allt annat och jag lade aldrig deras bandnamn på minnet och tyckte jag kunde viga dagen åt alkohol istället. Sagt och gjort.

Resten av dagen är svart.


Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de/

Force Attack, Tyskland, 25 – 27 Juli, 2008 – DEL 1

Fredag
Festivalmagen med tillhörande pirr och diarré kickade igång redan på måndagen, trots att man inte skulle iväg för än på fredagen. Har aldrig varit på Force Attack i Behnkenhagen, utanför Rostock förr, och hade bara hört historier från diverse polare. Fast då många av ens vänner egentligen hör hemma i ”Lala-land” och har en tendens till att överdriva ditten och datten, så har jag i vanlig ordning tagit det som sagts om festivalen med en nypa salt.

Jag åkte dit i en minibuss ihop med fyra bekanta och väl framme på festivalen var det tänkt att vi skulle bo i ett stort camp ihop med massa andra kompisar ifrån Sverige. Det var omöjligt att få en vettig förklaring om vart dom befann sig, då de flesta verkade ha stampat på korken redan i ottan. Vi gav snabbt upp vårt letande och placerade vårt tält och bil i utkanten av själva festivalområdet. Hamnade bredvid ett gäng trevliga tyskar som inte hade nåt emot att grilla ihop med oss. Knäckte lite öl och försökte komma i stämning.

Lyckades så småningom lokalisera en massa andra polare som bodde i ett camp ihop med massa andra svenska punkare och skinheads. Dom var rätt bra i gasen allihopa. Det här medförde att de var bra jävla dryga också. Bråkade med allt som rörde på sig och jag gjorde det vi svenskar är bäst på: Jag skämdes och söp ner mig till deras nivå.

Ville bara se ANTI NOWHERE LEAGUE som spela på fredagen men lyckades skymta sista låten med BUSINESS också. Kan inte uttala mig om det var en bra eller dålig spelning men enligt vänner var dom faktiskt jävligt bra. Jag har sett dem ett gäng gånger redan och dom har alltid levererat. Så nåt annat än en bra spelning vore otippat. Första gången jag såg dem för en 8 år sedan så var dom hur bra som helst även om sångaren Micke Fitz legat däckad under ett flipperbord en liten stund innan han äntrade scenen. Respekt.

Tredje gången gillt jag skulle se ANTI NOWHERE LEAGUE lira och dom hade mycket att bevisa sen förra årets ap-kassa spelning på Augustibuller. Dom gav järnet och varvade gamla goda hits med nyare låtar som absolut höll måttet. Kul när gamla rävar fortsätter leverera. Dom har återvunnit min respekt.

Resten av dagen är svart.


Text: Julius Dahlström
Foto: www.myspace.com/animalanwl
Hemsida: http://www.forceattack.de/

SLIPKNOT - Hovet *****

Att min konsertoskuld med SLIPKNOT skulle bli så brutal som denna kväll hade jag inte den ringaste aning om. När Surfacing kickar igång en sjuhelvetesshow efter uppvärmarna CHILDREN OF BODOM och MACHINE HEAD känner jag mig redan mörbultad halvvägs igenom låten.

Som att bli våldtagen av alla imbecilla fans i AIKs hejarklack.

Det mest hänsynslösa denna kväll kommer från Joey Jordisons excellenta spel på pukorna och de stora hydrauliska oljefaten som blir misshandlade av Shawn ”Clown” Crahan och Chris ”Dicknose” Fehn. De ultrasnabba kaggarna och det solida ljudet från all metal skickar ut en ljudvåg som får mina kinder att fladdra långt bakom mitt hårfäste. Min tinnitus var mer påtaglig än någonsin morgonen efter och skallen kändes som ett söndertrampat minfält.

Corey Taylors röst värms sakta upp men kommer inte till sin fulla rätt förrän den MTV-vänliga rockhiten Before I Forget. Vid det här laget har moshpiten, som jag av misstag hamnat i, förflyttat mig från vänster till höger flank, helt utan att jag behövt anstränga mig.

SLIPKNOT är vitala trots sin ringa ålder och de båda oljefatspiskarna hoppar och klänger på sina trumställ samt pekar finger och gestikulerar obscent. De nio galningarna beslutar sig även för att försöka sig på något som enbart gjorts tidigare och blivit förevigat på DVD-släppet ”Disasterpieces”; att få hela den stående publiken att sätta sig ner under Spit It Out och hoppa vid Coreys tillsägelse.

Som små marionettedockor gör vi som vi blivit beordrade.

Det Iowa-baserade bandet har en hitkavalkad av låtar att välja mellan och gör det väl. Istället för att koncentrera sig på senaste släppet ”All Hope Is Gone” får vi en omfångsrik setlista från 'back in the days'. Faktum är att enbart singlarna Psychosocial och Dead Memories spelas från det senaste opuset.

Bland de mer gladlynta tongångarna The Heretic Anthem, Duality, (Sic), och People = Shit bjuder även bandet på Prosthetics som aldrig tidigare blivit spelad i Sverige under SLIPKNOTs snart tioåriga karriär.

Det är sannerligen den hårdaste afton jag bevittnat. Någonsin! Att sedan ”Clown”, samme man som jag intervjuat timmen tidigare, hoppar av från scen och hocheytacklar mig och alla stående fans på Hovet, spär bara på råheten. Lägg därtill Joeys trumset som lyfts upp, vänds 90 grader och roterar och du har en liveshow värd en veckas psykbryt efteråt.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak

Foto: Daniel Robertsson

Länk: http://www.slipknot1.com/

Way out west del I

Metreologerna har utfärdat klass två-varning och gemene man verkar vara inställd på ett riktigt regnigt veckoslut. Just denna helg är det för andra året i rad dags för Way Out West i Göteborg. Dålig timing? Jo tack!

Festivalen mjukstartar redan på torsdagskvällen, med en del klubbspelningar runt om i stan. På grund av utrymmesskäl är det först till kvarn som gäller (ganska tur då det lätt blir trångt om ägarna till de 22 000 sålda biljetterna skulle trängas under ett och samma tak). På rockklubben Sticky Fingers hinner jag med att bevittna ett för mig okänt band, som inte lämnar några större intryck innan kvällens stora behållning THE GUTTER TWINS kliver in på scen.

Greg Dulli och Mark Lanegan är tillsammans med sina medmusikanter efterlängtade. Lokalen är proppad och ölen tycks rinna ned oroväckande lätt på sina håll.

Omfamnade av rök och minimalistisk scenbelysning levererar duon, om man bortser från MASSIVE ATTACK-covern ”Live With Me” ungefär vad som väntas av dem. Dully är den tydliga ledaren i allt vad mellansnack och scennärvaro heter, Lanegan är i princip orörlig konserten igenom, med händerna i ett hårt grepp runt mukrofonstativet. Ändå är det den sistnämnde som är behållningen! Medan jag flertalet gånger funderar över om Mr Dulli verkligen är så mycket att ha, ger Mark Lanegan ingen möjlighet till tvivel. En mer karaktäristisk röst är svårt att finna. Om en längre tids missbruk för med sig något gott, så är det en mörk och skrovlig röst, det är bevisat flera gånger om.

Mot slutet ger sig Greg sjungande ned från scen och ut i publiken. Jag väljer att lämna konserten efter detta, det känns som ett fint avslut.

Fredagen ser bättre ut än vad norskan på vädret sagt och folk trängs i gräset utanför festivalområdet i Slottsskogen.

Ett till synes salongsberusat SONIC YOUTH kickar igång på eftermiddagen, och bara efter några minuters skrammel på scen visar tusentals åskådare hur man i grupp byter om till regnkläder på fem sekunder. Med ett A4-ark som enda regnskydd inser jag att vädergudarna tagit ledningen med 1-0 och tvingas avlägsna mig från platsen.

En regnskur senare och lite parköl i goda vänners lag är det dags för THE NATIONAL på Linnéscenen. Trots att NICK CAVEs GRINDERMAN spelar samtidigt är det på tok för mycket folk inne i tältet för att alla ska rymmas. Med mina 193 cm kan jag ändå notera att bandet som mest är nio musiker på scen, vilket gör redan utmärkta stycken som ”Mistaken For Strangers” och ”Fake Empire ännu bättre......

Fortsättning följer inom kort.

Text: Manne pålsson

Foto: Ernest Jasmine (Gutter Twins)

Länk: www.wayoutwest.se

West Coast Riot 26 juni del III

Han bör vara närmare 50. Han röker intensivt, blåser rök ur mungipan, hytter med näven i takt till musiken och har en blick som sliter småbarn i stycken. Han skriker intensivt efter ”Nitad” och får snart svar på tal.

Aggressivt dansande för sig själv en bit bakom den vildaste skaran, tappar han alla hämningar och för minut öser han på som om han var 15 år igen och just svept en mäskdunk. Stämningen blir ett tag lite skum och småtjejerna tittar storögt på. När det är dags att spela ”Kötthövve” och den insatta (och packade?) delen av publiken sjunger med i den ironiska texten som innefattar ”Sieg Heil”, samtidigt som den låter högerarmen svingas som den inte gjorts sen 30-talets Tyskland, tror jag inte riktigt alla greppar situationen. Till råga på allt slutar mikrofonen att fungera, men det hela reder ut sig till sist och MODERAT LIKVIDATION har klarat biffen med ett godkänt.

Kvällen skall avrundas och vilka gör det bättre än vansinnesorkestern från ”Over There”?Mina kunskaper kring NOFX är ringa, mitt intresse lika så. Men ett forum för trams och provokation vet jag verkligen att uppskatta och det är precis det som NOFX står för.

”Good Eavning STOCKHOOOOOOLM!!” ekar från scen och den som inte fattar att bandet är helt på det torra med att det befinner sig på västkusten, bör läsa kursen Ironi A på universitetet. Med Fat Mike i spetsen framför bandet kompetens punkrock och spyr galla över precis allt det kommer åt. Mike förklarar att NOFX hatar fattiga människor och bara vill umgås med rika, att folk som förgäves kastar upp sina demoskivor på scen bör upphöra med detta omgående och att Sverige ska vara nöjda över att vi har så få snåla tjuvaktiga judar i landet. Han garderar sig från rasistanklagelser genom att snabbt proklamera att han avskyr muslimer med, men framförallt kristna människor.

Åskådarantalet är garanterat West Coast Riots högsta och folk tycks vara rejält på tårna denna svala torsdagskväll. När det är dags för ”Don´t Call Me White” flyger halvfulla engångsglas med öl högt i luften inne från området för ölservering och det dansas på i stor sett varje bord. Kalla det eufori, kalla det fylla, jag vet inte, men under konsertens gång ser jag sammanlagt fyra unga män med handfängsel släpas iväg av ordningsvakter. Förvisso hinner jag även bevittna tre gråtande unga män, så vi får hoppas på glädjetårar.

En improviserad låt tillägnas den stora skara människor som valt att bevittna spektaklet gratis från Göta Älvbron. Den heter kort och gott ”Fuck The Bridge” och NOFX får merparten av betalande åskådare att stämma upp i bullrig allsång.

Jag kan spontant tycka att amerikanerna har ett för brett sound. Punk, Ska, Reggae, Pop, ja det mesta blandas ihop, vilket gör att det blir för onyanserat och det är nog fortfarande argumentet till att jag aldrig riktigt fastnat för gruppens musik. När jag traskar hemåt är jag mer än nöjd och kan inte låta bli att småle åt den hemsläntrande massan, som gör sken av att vara helt slutkörda efter ett arbetspass punk i Göteborg.

Text: Manne Påhlsson
Länk: www.westcoastriot.se

West Coast Riot 26 juni del II

När RANDY, ett av Sveriges absolut bästa liveband kliver upp på scen efter en tids frånvaro är det gott om folk på plats i Close-Ups tält. Knökat vore att överdriva, men bandet har heller ingen tacksam uppgift då det fått samma speltid som Irlandsflirtande FLOGGING MOLLY.

En för de flesta obekant historia sparkar igång konserten, låten som för kvällen kallas ”En minut punk” är väl inget singelspår direkt. Stefan Granberg (sång, gitarr) förklarar att bandet repat två gånger det senaste året och drar igång ”Evil” istället. Det första som slår mig är att RANDY inte känns lika glada och hungriga längre. Killarna ser till en början inte ut att ha speciellt roligt på scen och det verkar smitta av sig på publiken, där bara några tappra själar hoppar upp och ned framför scenkanten och småler åt musikerskämt om att instrumenten stämmer dåligt.Det är lite synd, för låtar som ”Karl Marx And History” och ”Cheater” rivs av i ett naffs.

Det är faktiskt NOFX´s charmante frontfigur ”Fat Mike” som får konserten att tända till ordentligt! När han smiter upp från sin position vid sidan av scenen och hjälper till att köra i ”Freedom Song” är det som kvicksilver för både band och publik. RANDY är tillbaka på allvar, det tog bara lite tid att skaka av sig rosten! Dängor som ”Addicts Of Communication”, ”Little Toulouse” och ”Me And The Boys” serveras till en nytänd publik och när Basisten Johan Gustavsson kliver fram och sköter leadsången har han som vanligt svårt att inte explodera av frenesi. Den karlen borde sjunga mer!

Bandet blir inropat för extranummer och plockar fram den gamla LITA FORD-covern ”Kiss Me Deadly”, vilket inte sker varje dag. När sista ackordet är slaget svingar basisten iväg sin fyrsträngade högt upp i luften, rakt över sina bandkamrater och det är på håret att han blir några tusenlappar fattigare, situationen räddas av en kille som sett spelningen uppe från scenens kant. Nu är det bara att hoppas på en ny skiva inom överskådlig framtid!

Jag skonar fötterna från att stå ett tag och hinner med att bekanta mig med de proppfulla öltälten, där det kostar 55:- för en kall. Men snart är det dags för gig igen!

Det våras för svensk punk. De gamla liken grävs upp igen och dammas av för att mäta sig mot dagens konkurrenter.

Redan när skåningarna i MODERAT LIKVIDATION kliver upp på scen får jag mina arma fotknölar söndersparkade av stålhättekängor i storlek 34. Jag ser mig omkring och inser att det medelåldern på publiken är den yngsta hittills för kvällen. En kväll vars publik tycks vara antingen 30+ eller i yngre tonåren. Det är heller inte bara stereotyppunkare så långt ögat når, utan en hel del yngre tjejer som ser ut som din lillasyrra.

”Vi är MODERAT LIKVIDATION och vi spelar råpunk!” skorrar snart en skånsk stämma och ”Sprängd” öppnar konserten i ett brak. Det är inga träningspass som utförs av bandmedlemmarna, då de mest står som Schackpjäser, med undantag för den solglasögonbärande (ALDRIG ok på scen!) vokalisten som glider runt lite lojt och sjunger med mikrofonen i stativet, precis som Joey Tempest.”Tio Timmar” följs upp av den utsökta och mörka ”Enola Gay” och när ”White Rastas” drar igång ser jag att ett par tuppkammar längst fram börjar krokna så smått. Den slitna fasen ”Spela snabbare!” skriks från okända håll och MODERAT… kontrar med att bjuda publiken på en ny, kort och rätt trist låt vid namn ”PK”. Plötsligt lägger jag märke till en svartklädd man i publiken som stjäl halva showen...

Text: Manne Påhlsson

Länk: www.westcoastriot.se

West Coast Riot - 26 Juni

Frihamnen, Göteborg. En mindre charmig plats att hålla en festival på är svårt att hitta, möjligen att något gammalt intorkat runkbås i Albanien kan matcha, men jag är osäker. I ett industriområdebestående av en hektar asfalt och sterila byggnader trängs två stora scener, Close-Up Magazine-sponsrade tältscenen och ett par öltält med merchandiseförsäljare, korvgubbar och falafelstånd. Vädret denna tidiga fredagseftermiddag påminner mest om amerikansk sovjetpropaganda och det är med viss oro jag blickar fram emot en kväll under bar himmel.

Efter inhandlande av lite färddryck på Systembolaget samt billiga paraplyer påbörjar jag och mitt sällskap den 15 minuter långa gångsträckan in till området ute på Hisingen. Mitt på Göta älvsbron ger mitt 39-kronorshelvete till paraply vika för den kraftiga vinden och jag får skalla bort regnet ur ansiktet den sista biten.

När något som känns som en oändlighet, väntan på att lösa ut pressarmbandet var segare än en senil gubbe äntligen är över hastar jag med raska steg mot red stage där ett återförenat DE LYCKLIGA KOMPISARNA är i full färd med att underhålla den tappra publiken. Jag sluter upp med mina vänner till tonerna av den sömniga låten ”Smet” och delges snabbt den dåliga nyheter att gamla örhängen som ”Dit Kuken Pekar”, ”Dricka Sprit Och Hålla Käften” och ”Ölstugan” redan är avverkade från repertoaren. Men när ”Troll Och Häxor” så utannonseras spelar det inte längre någon roll!

Mart Hällgren, dagen till ära iklädd blå arbetarhängselbyxor (japp, insydd skumgummi på knäna), utstrålar en så härlig pondus att man bara kan bli glad. Hans halvtöntiga ”antiutseende” gör att han mest liknar en lite bortkommen vaktmästare där han flackar omkring på scen, men allt som oftast med full koll på vad han pysslar med. ”Evigt Liv” tar vid och när bandet sedan drar igång ”Hockeyfrilla” i ett rasande tempo vaknar publiken till ordentligt och ett gäng nävar far upp i luften. Den ende orginalmedlemmen, utöver kapellmästaren själv, trummisen Jouni Haapala visar att han är en riktig pärla bakom slagverken.

Att bara leva på gamla meriter, och i synnerhet på debutalbumet ”Le Som En Fotomodell” är kanske trist för bandet, men jag tackar å det ödmjukaste för att DLK håller sig till vad som bör räknas som klassiker i sammanhanget. Mart passar då och då på att uppdatera texterna, för att få en mer 2000-talspräglad känsla, han skriker ”Runka på din kuk!” istället för återhållsamma ”Lattja med din lem” i ”CP Framför Sin TV” och slänger in ”Jag fick det så gott ställt, när du kramade Reinfeldt” i ”Finansministern”, sådant uppskattas! Kvartetten fumlar bort sig ibland, spelar lite fel och trampar i klaveret, men det blir mest charmigt och när extranumret ”Egon” klingar ut och himlen lyser klarblå igen, verkar de flesta vara rätt tillfreds med vad som visats upp från scen.

Text: Manne Påhlsson
Länk: http://www.westcoastriot.se/

RAGE AGAINST THE MACHINE – Hultsfredsfestivalen 12 juni

Hawaii scenen, torsdagen 12 juni, kl 00.00 *****

Bandet albumdebuterade 1992 med den speciella mixen av rap, hip hop, metal, punk och funk. Med år 1997 och 2000 i minnet, skulle nu Hultsfreds festivalen få bocka av amerikanerna, åtta år efter splittringen, för tredje gången i sin line-up.

De många timmarna i bilen slutade på parkeringen, 500 m från portarna. Två världar möttes. Verkligheten i en småländsk tätort kontra skitig musikfestival full av hormonstinna tonåringar på väg mot könssjukdom.

Utrymmet framför Hawaii fylldes snabbt av vad som verkade vara majoriteten av festivalens besökare. Från de hängivna fansen till de nyfikna musikälskarna. Oavsett sort fick i alla fall inledande Testify, från 1999s ”The battle of LA”, igång publiken. Setlisten verkade vara väl uttänkt med kandidater från varje album. Både de givna dängorna och de oväntade som Calm like a bomb (1999).

Moshpiten ökade i storlek som ringar på vatten och var knappa metern ifrån oss. Den stora röda stjärnan från scen bakgrunden skymtade knappt fram pga den tunga dammattan. Men Zack de la Rocha mjölkade sin beslutsamma blick och övertygande sång. Då och då svepte sjön Hulingens iskalla vindar förbi. Så den utmattade publiken orkade sjunga och gå loss tills sista låten.

Kvartetten lämnade scenen och då började publiken treva fram, och till sist, skandera "Fuck you I wont do what you tell me!". Responsen blev då Internationalen på ryska. Som per automatik lyfte konsertbesökare knutna nävar genom jorddimman upp mot det bäcksvarta himlavalvet. När sedan extra nummerna Freedom och Killing in the name (1992) frälste såg vi alla ut som presumtiva terrorister. Med T-tröjorna uppdragna på näsryggen. Mot det kvävande och äckliga Hultsfreds dammet.

I slutet ställde sig guld-grabbarna, som nu mer är män med rynkor, på rad med armarna över varandras axlar. Synligt rörda av publikens entusiasm och kärlek. Då var det nog många med mig som hörde ord som hopp, rebelliska toner och meningsfullhet rungandes i huvudet.


Setlist:
Testify
Bulls on parade
People of the sun
Bombtrack
Vietnow
Know your enemy
Bullet in your head
Born of a broken man
Guerrilla radio
Calm like a bomb
Sleep now in the fire
War within a breath

Extranummer
Freedom
Killing in the name


Betyg: *****
Foto: David Atlas

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.ratm.com

Roskilde festivalen - Summering - DEL 2

Hultsfreds festivalen hade ju landat ett bokings-Ess när de fick RAGE AGAINST THE MACHINE till sin line up. Frågan är ju om Roskilde avstod eller de praktiska möjligheterna helt enkelt inte fanns under festivalens fyra dagar. Det hade även varit häftigt om LED ZEPPELIN hade kunnat bokas...

Årets line up vållade ju inte några glädjetjut från undertecknads håll även om hjältarna CLUTCH och THE HELLACOPTERS fanns med. Men det handlade egentligen inte om dåliga bokningar utan om, för mig, rätt okända band.

Med anteckningsblock och penna, för möjliga konsert recensioner på bloggen, såg jag följande akter:
CLUTCH (US), THE HELLACOPTERS (S), BAND OF HORSES (US), KINGS OF LEON (US), GRINDERMAN (AUS), MOTORPSYCHO (N), THE GRAND (N), JUDAS PRIEST (UK), NEIL YOUNG (CAN), BLACK MOUNTAIN (CAN) och VON HERTZEN BROTHERS (FIN).

Men jag hann även med lite KENGE KENGE (KEN), GOLDFRAPP (UK), THE CHEMICAL BROTHERS (UK) och SLAYER (US). De som gav starkast intryck var ändå CLUTCH, MOTORPSYCHO, BLACK MOUNTAIN OCH NEIL YOUNG. Varav den sistas sång om någon kvinna med långt blont hår på en motorcykel fick mina tårar att falla.

Rockharder-kollegor fick jag inte nöjet att träffa så mycket som jag hade velat. Mobilnätets usla täckning under större delar av festivalen hindrade en naturlig daglig kontakt. Så Danska SONOFON fick nog bannor utav många, förutom oss.

Festivalmaten fick mest bli snacks och lite dricka från Tuborg-båsen. Frågan om hur får man det åtråvärda TUBORG-armbandet hägrade. Det sägs att bäraren får gratisöl så fort det visas vid disken...

Det som gav min danska visit en hint av negativitet var följande: Mannen i kilt som försökte sätta mig på plats gällande min musiksmak på väg hem till presscampingen på lördagsnatten. Lemmel-tåget av långsamma besökare och den förbryllande kön till JAY-Z.

Jämfört med stadsfestivaler, Hultsfreds festivalen och Sweden Rock är Roskildes "the real deal". De har verkligen förfinat idén om hur en festival för en bred massa (ca 67 000 besökare i år) kan göras på ett smart, hållbart sätt och samtidigt stå för sunda värderingar.
25 000 frivilliga jobbar för, under och efter festivalen. En väldigt trevlig festival personal dessutom.

När räkningarna sen är betalda doneras all vinst till humanitära och kulturella syften. En tradition som funnits med sedan 1972. I år stod fokus på Fair Trade. Från det egna Fair Trade-vinet till information om ämnet.

Roskilde festivalens 38de år hade onekligen "Treenigheten". Bra bokningar - Berusning - Trevliga besökare som resulterade i en kanon upplevelse!

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - Summering - DEL 1

Presscampingen var stillsam, gemytlig och skräpfri. Därmed allt som den ”riktiga” campingen inte var! Själv valde jag den förstnämnda just för stillheten som skulle ge mig vilan jag behövde för att klara hela festivalen. Men att klä på sig på morgonen var nästan lika med att kvävas ihjäl. Ändå hade jag skugga fram till kl. tio!

Dessutom fanns det faciliteter i närheten som inte för många nyttjade. Duschar och vatten-toaletter i grabbarnas omklädningsrum fanns bara ett stenkast ifrån presscampingen. Så efter en lätt promenad, dusch och den lätta promenaden tillbaka kände man sig på topp inför den kommande orgien i musik dagen skulle innebära.

Den ”riktiga” campingen var hur stor som helst! Skaror av brokiga grupperingar täckte gräset. Både som tält och besökare. ”Bond brännor” och några som lyckats med konsten att få Roskilde festivalens logga i 2x3 cm osolad.

Påståendet att ”den riktiga festivalen är ute i campingen!” stämmer till viss del konstaterade jag. För förutom att kolla på bra band är ju meningen att man ska få chansen att umgås med likasinnade och även få lära känna andra livsstilar

eller ”subkulturer”.

Eller hur?

Jag hade nöjet att få hänga på Camp Evil (på camping east, plats ”P”) som hade samlat ett 15-tal festivalare i år. I nästan 20 år har det samlats invånare från olika länder i europa. Bl.a Nederländerna, Tjeckien, Tyskland och England, fast flest svenskar. Campet heter egentligen Camp Evil Oli efter tyska Oliver Kissling.

Hans stora musikintresse gör han även något nyttigt av med sin online-skivbutik http://www.groovetemple.de/ . Från "Hard & Heavy", "Punk Hardcore Ska", "Blues" till "Jazz Avantgarde Swing". Som CD, vinyl och musik-DVDs. Värt att kolla in....

Stämningen hos festival besökarna var uppsluppen. Speciellt bland de dyngraka. Jämfört med Småländska Hultsfreds festivalen tornar skillnaderna däremot upp. Den rika blandningen i ålder och stil/livsstil/musiksmak på den danska festivalen är uppfriskande men även spännande rent visuellt. Dessutom är nivån på den sociala interaktionen avsevärt hög när man inte vadar i identitets-kopior. Som på Hultsfreds festivalen.


Text & foto: Banesa Martinez

MOTORPSYCHO, Roskilde Festival 2008, Odeon

MOTORPSYCHO har fått finna sig att stå i skuggan av andra norska rockers, trots att de hållit på längst och släppt en väldans massa skivor. Kanske har det att göra med powertrions uttryck som är präglat av psykedelia och suggestiva utflykter. Eller så är det helt enkelt ett resultat av det faktum att bandet alltid varit bättre live än på skiva.

Klockan har blivit en bra bit över midnatt när det är dags för MOTORPSYCHOs spelning – perfekt tidpunkt för att få sig en dos psykedelisk norsk urkraft med andra ord. Bandet hinner med hela tre långa låtar framförda med imponerande energi och driv och explosiva improvisationsutflykter. Det hela blir inte sämre av att man klämmer in lite GRAND FUNK RAILROADi mitten, i form av en finfin passage från Inside Looking Out.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-07

MY BLOODY VALENTINE, Roskilde 2008, Arena

Att se gamla favoritband återförenas och uppträda efter några år i skuggan är lite som att gå in på ett snabbköp i Frankrike och köpa en vinare – vissa gånger blir det fullträff, andra gånger råkar man ut för något odrickbart och ibland blir något man hoppas på och verkligen tror ska bli bra ett rent fiasko.

MY BLOODY VALENTINE hörde till de främsta inom shoegaze då det begav sig. Skivan "Loveless" (1991) blev, efter en inspelning som drog ut på tiden i hela två år på grund av att de var pank, en fullträff som fortfarande är en milstolpe inom alternativ rock. Förväntningarna var således högt uppskruvade inför bandets återförening i år. Vi möts av en massiv ljudmatta i Arenascenens tält där Kevin Shields och Belinda Butcher står på scen, orörliga och – ja, givetvis – stirrar ner på sina skor och effektpedaler. Det känns lite högtidligt på något märkligt sätt. Volymen är så hög att det nästan är svårt att urskilja vilken låt som faktiskt spelas i larmet, samtidigt låter det underbart när bandet framför en monotont malande version av Soon. Efter en stund går vi längre bak och då, när vi står utanför tältet hundra meter från scenen framgår det att MY BLOODY VALENTINE har full kontroll på kaoset, allt finns där det ska. Denna gång var vinaren en vällagrad fullträff.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-06

Intervju med ENTER SHIKARI, söndag 6 juli, Roskilde

Rockharders två utsända reportrar - Mats och undertecknad - hade gett upp hoppet när vi till slut blev överrumplade med det samtal från Keith Reynolds, ENTER SHIKARIS manager som utlovats. Totalt oförberedda, med anteckningar kvar i tältet på presscampet, ingen vettig inspelningsutrustning och med en flaska Bollinger i kroppen fick vi dock den utlovade intervjun i sista sekund med Chris Batten, bas och sång samt Liam Clewlow, gitarr och bakgrundssång.

Detta är den sista spelningen de unga brittiska herrarna gör innan det nya albumet spelas in och släpps. ENTER SHIKARI har turnerat oavbrutet sedan slutet av 2006 och tar nu en välbehövlig paus för att spela in uppföljaren till debuten ”Take To The Skies”. Rockharder var nyfiken på hur inspelningen av det nya albumet går.
– Vi har faktiskt inte börjat spela in något material riktigt än. Än så länge har vi bara några demos och så har vi skrivit lite låtar. När vi kommer tillbaka från Roskilde ska vi faktiskt in i studion direkt och spela in en singel, svarar Chris.
– För oss blir det även en chans att testa på hur det kommer att gå med vår nya producent, Andy Gray.
– I början var det lite oreda men allt är i sin ordning nu. Vi har fått en bra vibe.
– Är det samma producent som ni hade på debuten, undrar jag?
– Vi hade faktiskt ingen producent tidigare utan mer av en ingenjör som skötte mixningen, John Mitchell. ”Take To The Skies” var självproducerad till viss del. Vi visste aldrig hur skivan skulle komma att låta.
Debuten blev välbemött av både kritiker och fans. Chris och Liam förklarar:
– I det stora hela tror jag faktiskt vi fick ett bra mottagande. Vi fick aldrig den här uppdelningen mellan de som tyckte vi sög och de som älskade oss utan de flesta verkar ha uppskattat oss. De större tidningarna i Storbritannien verkar ha gjort det i alla fall, haha.
Det kommer dröja en stund innan uppföljaren släpps men för de invigda berättar ENTER SHIKARI gärna om musiken. Kommer bandet fortfarande överskrida genrebegränsningarna?
– Vi kommer behålla trance/electronic-delen som är en stor del av bandet. Givetvis kommer hardcore-biten vara kvar men vi försöker pressa oss lite mer denna gång och utmana oss. Vad vi än gör vill vi att det ska låta ännu bättre än tidigare. Därför kommer vi använda oss mer av producenter inom dance/trance.
– Det har ju sagts att er musik är en mix av trance, hardcore men även med en del element från dödsmetal. Hur skulle ni själva beskriva er musik?
– Vi gillar egentligen inte att placera oss själva i ett fack men visst, de två största elementen är hardcore och trance. Det är detta vi fokuserar på i musiken. Nu på nästa skiva blir det nog en blandning av drum & bass och hardcore. Vi kommer alltid behålla den melodiska aspekten i musiken och vara väldigt catchy.

Back in the days
Britterna fick egentligen aldrig något klassiskt genombrott utan förklarar att succén med ENTER SHIKARI kommer från hederligt hårt slit.
– Vi turnerade väldigt mycket och spelade i hela Storbritannien utan avbrott. Vi fixade alla spelningar själva och tvekade aldrig på att verkligen ta allt som gick. Vi spelade även på Downloadfestivalen och på Astoria men var fortfarande osignade. Istället startade vi ett eget skivbolag.
- Har Internet haft en stor inverkan på er framgång, frågar Mats?
– Ja, absolut. Som så många andra band har vi ju en MySpace-sida och det har vi haft ända sedan vi bildades. Vi använde den mest som en mailinglista för att marknadsföra våra spelningar. Det var aldrig så att vi använde kanalen proaktivt och lade till så många vänner som möjligt som många band gör nu, svarar Chris självsäkert. Liam tillägger:
– Vi har aldrig horat utan alla de vänner vi har på MySpace har vi för att de har kommit till oss, inte tvärtom.
Hur ser ni på musikindustrin nu och att musiken är tillgänglig för nedladdning?
– Musiken kommer alltid att finnas där. Den kommer inte försvinna och vi kommer alltid kunna operera utanför industrin. Chris fortsätter sin redogörelse:
– Jag tror inte att skivbolagen kommer dö ut snart utan bara att de ändras i förhållande till utvecklingen. Vem säger att man måste spela in och marknadsföra sig på det konventionella sättet som det görs nu? Det går ju alltid att hitta alternativa vägar att gå.

Familjeföretaget SHIKARI
Det många kanske inte vet är att ENTER SHIKARI är mer eller mindre ett familjeföretag där killarnas pappor har en stor roll. Hur funkar det i längden med alla roller?
– Vi har en väldigt nära relation med management eftersom det är min pappa, sångarens pappa (Roughton ”Rou” Reynolds, förf. anm.). Fast vi är alla med i processen, från distribution till merchandise.
Vad är för – och nackdelarna med att ha ett familjeföretag, frågar Mats?
– Haha, ja våra farsor får ju verkligen vara med om allt och ibland få veta saker man önskar att de inte skulle ha någon kännedom om. Båda killarna stämmer upp i ett skratt och Chris förklarar vidare:
– Jag har ju inga hemligheter för honom. Han vet allt! När man kommer hem fem på morgonen och är dyngrak kanske det inte är hans stoltaste ögonblick men samtidigt får våra pappor vara med och dela framgången med oss. De har varit med från första början och hjälpt oss mycket.

Studsmattor och röj
Vad kan vi förvänta oss av er spelning ikväll? Kommer ni ta fram studsmattan?
– Nej, den har vi inte ikväll. En fet kille hoppade sönder den! Killarna skrattar och pekar på sin roddare som sitter vid ett bord längre bort i rummet och läser en tidning.
– Men det blir nog rätt spontant och intensivt. Det är alltid svårt att förutspå vad som kommer ske precis innan spelningen men vi kommer garanterat röja järnet. Vi levererar alltid det vi har. Det är vår inställning. Förhoppningsvis kommer det mycket folk. Om inte, så blir det mer utrymme för de som faktiskt vill se oss att röja mer, haha.

Studsmatta eller inte, bandet hade nog med energi att väcka liv i de söndagströtta besökarna under Arenas kupol och genomföra en intensiv spelning från start till slut.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-31

SLAYER, Orange, Söndag 6 juli, Roskilde

Att bevittna SLAYER live nuförtiden är tydligen lika spännande som sex mellan ett Amish-par. När jag såg dessa amerikanska farbröder under Metaltown förra året gäspade jag av ointresse och gick ifrån spelningen halvvägs igenom. Kritik har bandet fått motstå; att de bara tar sitt musicerande som vilket 9-5 kneg som helst, att setlistan aldrig byts ut och att, ja de är tråkiga helt enkelt.

Så var inte fallet denna kväll. Min sista och avslutande konsert i Roskilde var allt annat än ointressant. Det verkar som om Guds okäraste söner har tagit åt sig lite av den kritik de har fått utstå för Kerry King och Tom Araya manglar på utav bara helvete. Sångaren smilar som Satan själv mellan låtarna och påannonserar nästkommande blasfemiska pärla med en helvetisk förtjusning.

Jag kan inte göra något annat än att sjunga med i Cult när den fantastiska refrängen skriks ut i rent religiöst hat; ”religion is hate, religion is fear, religion is war, religion is rape, religion’s obscene, religion’s a whore”.

Andra sköna kioskvältare bandet bjuder på är öppnaren, Hell Awaits, Disciple och Die By The Sword.

Gåshud och tinnitus! Ett stort minus är att ljudnivån är alldeles för hög. Mina öron blöder när jag nöjt traskar ifrån SLAYERs spelning mot presscampet och taxin som tar mig till flygplatsen.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-21

GRINDERMAN Roskilde, Orange, Fredag 4 juli

GRINDERMAN är inget mindre än Nick Caves garagerockiga sidoprojekt. Att han som 51-åring rockar hårt igen kan ses på olika sett. Själv så gillar jag verkligen deras skiva och var väldigt laddad inför konserten. Någon halvtimme sent så kommer de då ut på scen efter presentation av självaste Per Sinding-Larsen. Nick och bandet är taggade som få och rockar hårdare än många 25-åringar. Nick visar verkligen var skåpet ska stå då han sjunger, spelar gitarr och spelar orgel. Han mässar ibland som en snuskig predikant från helvetet.

Nick Cave är verkligen en fantastik showman och får med sig publiken på en fantastisk No Pussy Blues. Här drar bandet ner på volym och tempo för att sedan dra på. Dynamiken var klockren. Warren Ellis på gitarr har ett enormt helskägg och går mellan varven lös på en stackars hi-hat med en maracas. De hade till slut inte så många fler låtar att spela och avslutar med en cover på BAD SEEDs Tupelo. Att GRINDERMAN lite tempo mot slutet är inget som jag stör mig på då de gjort en sådan urladdning. Detta var festivalens höjdpunkt för mig.

Text & foto: Håkan Berg, 2008-07-18