– Det har varit ett rent ut sagt förjävligt år för dig rent känslomässigt. Du har gått igenom mycket sedan släppet av ”The Blackening”, eller hur?
– Ja, det har varit ett tungt år, helt klart. Eller rättare sagt, det har inte varit så dåligt eftersom jag spenderat det drickandes. Gitarristen skrattar nästan lite skamset och fortsätter:
– Fram till för tre månader sedan har jag bara druckit och valt att inte handskas med känslorna. Just nu handlar det om att rida ut allt och det känns ok. Turnerandet har gjort mig gott.
Ofta är det turnerandet som sliter på en musiker och skapar frestelser för stora för artisterna att motstå. Men den kortvuxne och långhåriga amerikanen försäkrar att han mår bättre nu.
– Jag tar ett steg i taget. Jag har haft en del saker som tyngt mig psykiskt samt fysiska problem med mitt hjärta.
Phils tunga år har inte enbart berott på alkoholproblem. Dessa ser han mer som resultatet av sin fars bortgång tidigare i år. Han har även bränt ut sig och kollapsat på scen vid ett par tillfällen.
– Jag försöker bara komma underfund med mig själv och reda ut allt, svarar han.
Det går att skönja en spontan glädje i gitarristens anlete när han tar en stor klunk från sitt plastglas. Innehållet är misstänksamt likt rom och cola, men jag tar mannen på orden när han säger att han varit nykter en tid nu.
Hyllade, bespottade och återigen hyllade
I april i fjol släppte MACHINE HEAD ”The Blackening”. Om 2003 års föregångare var en återgång till bandets tidigare ljudbild, ses denna som en logisk fortsättning. Skepticismen bland många var hög, inte minst eftersom bandet själva marknadsförde albumet som en modern klassiker som skulle komma att stå sig genom tiderna. När väl skivan släpptes bemöttes den av en enorm positiv respons hos kritikerna.
– Berömmet lät inte vänta på sig när ni släppte ”The Blackening”. Ni blev bland annat nominerade för årets album, decenniets bästa thrashalbum av Kerrang och ni var även övervägda för en amerikansk Grammis. Hur ser du på detta?
– Aaah, grabben, det känns rättmätigt, pustar Phil ur sig. Det känns grymt att släppa en produkt som vi visste skulle sparka arsel. Alla bara bekräftade det vi själva trodde och tycker vi är lika grymma. Det känns så jävla bra att få en bekräftelse på allt det slit vi lagt ner på skivan, speciellt med tanke på Grammisnomineringen. Denna gick som bekant till SLAYER.
Sångaren och frontmannen, Rob Flynn hade innan albumsläppet sagt att om ”Through The Ashes Of Empires” var MACHINE HEADs ”Master Of Puppets”, skulle ”The Blackening” vara ”…And Justice For All”; komplex, progressiv och tung. Frontmannen gick till och med så långt som att säga att bandet är en ’hårdrockens PINK FLOYD’. Misstänksamheten hos undertecknad var lika hög som hos de flesta.
– Vad ville ni egentligen uppnå med ”The Blackening”?
– Vi ville göra ett klassiskt metalalbum, något man kan sätta på om 15 år och fortfarande tycka är bra. Vi ville göra den musik vi kände var rätt, helt enkelt.
– Med tanke på låtarnas längd, deras intrikata låtstruktur och att det egentligen inte finns några ’singelvänliga’ låtar att välja mellan, får jag en känsla av att ni aldrig ville kompromissa.
– När skivbolaget fick reda på att öppningslåten är över tio minuter lång undrade de givetvis vad vi höll på med. De hörde några andra låtar, bland annat Now I Lay Thee Down som ändå är en låt som de kunde göra om till något de kunde handskas med. Men de förstod ändå våra avsikter och att vi inte är något radiovänligt band. De förstod att vi måste ha så pass långa låtar för att visa vår ståndpunkt.
Imperiet MACHINE HEAD
Vi går tillbaka i tiden; efter släppet av ”Supercharger” 2001 hade många räknat ut MACHINE HEAD ur hårdrockskalkylen. Skivan släpptes oturligt nog kring 11 september-katastrofen och med en singel benämnd Crashing Around You och en video som tog upp händelsen, bemöttes bandet av både provokationer och ljummen kritik bland fansen. I mångas ögon hade bandet blivit alltför radio –och MTV-vänliga. Därefter stötte bandet på ännu mer strul då den forne gitarristen Ahrue Luster sparkades. Frontmannen har själv sagt att detta var en tuff prövning för bandet och det material som skulle spelas in för ett nytt album var tvunget att skrivas om ett antal gånger. När sedan Phil Demmel tillfrågades visade det sig vara den vitamininjektion bandet letat efter.
– Jag kom in då bandet började skriva på ”Through The Ashes Of Empires”. Rob och jag spelade tillsammans i ett gammalt metalband, VIO-LENCE. Jag var bekant med MACHINE HEAD och deras musik och då Aru sparkades blev jag tillfrågad.
– Jag var gift vid den här tiden och hade planer på att lägga ner musiken helt men följde med på en två veckor kort turné. Vi slutförde spelningarna och vi kom bra överens med varandra. Det slutade med att jag kom hem och mitt äktenskap sket sig helt och hållet. Då tänkte jag bara att ’jag är fri, jag kan åka ut på vägarna igen’ så jag gick med i bandet och medverkade på några låtar.
Nog hjälpte det MACHINE HEAD alltid. Skivan blev den comeback bandet väntat på, inte minst första singeln Imperium där den argsinte frontmannen öppnade upp sig rejält för omvärlden.
– Jämför man era två senaste skivor är det uppenbart att ”Through The Ashes Of Empires” är mer personlig och handskas med ämnen som övergivenhet, dålig självkänsla och döden till skillnad från ”The Blackening” som är mer av ett kritiskt ställningstagande gentemot politik. Phil förstår mitt resonemang och blir alltmer förbannad medan han svarar:
– Det var en instabil situation i USA och i världen rent allmänt. Ärligt talat, vi handskades med en jävla idiot till president. Detta ledde till att man bara kände en massa bitterhet mot samhället och allt som pågick. Då ställde vi oss frågan vad man kunde göra för att få till en förändring. Det kändes som om varenda grej Rob skrev handlade om regeringen eller kriget men han tog texterna till oss och frågade om vi gick med på det här och kunde ställa oss bakom detta. Och det är klart vi kunde göra det.
– Vad har du för åsikt angående presidentvalet?
– Jag är nöjd med utgången. Jag var inte i landet då så jag hann aldrig rösta men hade jag kunnat hade jag absolut röstat på Barack Obama.
– Vad är nästa steg för MACHINE HEAD?
– Du, grabben, vi har så sjukt mycket arbete framför oss. Hela nästa år ska vi turnera och det tar oss nog ända fram till 2010 innan vi börjar skriva på nytt material. Kanske släpper vi något 2011 men Adam (Duce, bas) är skeptisk, hehe. Han tycker vi är för optimistiska med våra mål. Vi får se vad som händer, det kan bli så att vi turnerar ett tag in på 2010 också. Ingen har någon aning om vad som händer för det är så mycket grejer på gång hela tiden.
Efter de senaste två fullträffarna hoppas många att det inte dröjer alltför länge innan MACHINE HEAD släpper lös sin patenterade aggrometal på världen igen.
Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar