söndag 21 december 2008

Botemedlet SLIPKNOT: Intervju med Shawn "Clown" Crahan

Det är med skräckslagen förtjusning jag står utanför det pressrum på Hovet där jag får min halvtimme med hjärnan bakom det Iowabaserade niomannakollektivet. Det lilla klaustrofobiska logiet är egentligen sjukrum nr 1556 som temporärt blivit omgjort till pressrum…


Efter en del tidsförskjutningar får jag äntligen min audiens med Shawn Crahan. Den 38-årige, kortvuxne amerikanen sitter i sin fåtölj och ger mig en psykotisk blick. Jag inser att jag har tagit på mig en utmaning och i det här skedet har jag ingen aning om vart vår diskussion kommer leda. 40 minuter senare är situationen annorlunda.

– Vad är det för fel på världen, Shawn?
Amerikanen ändrar varken ansiktsuttryck eller tonläge.
– Vad är det som inte är fel med världen? Jag tror att människor har totalt glömt bort att vara mänskliga. Kanske behöver alla skära upp sina handleder och smaka på sitt eget blod. Någonstans under tidens gång har människan utvecklat åsikter som inte är bra. Vi har blivit för smarta för vårt eget bästa och vi är inte särskilt intelligenta. Kanske bör vi titta ut genom fönstret och inse hur dumma vi är.
Shawn knackar på klinkerplattorna i det lilla rummet, ögonen far runt som om de letade efter någon slutgiltig sanning.
– Inget av detta är särskilt smart. Vi måste gå tillbaka till grunden och sluta bry oss om vad personen närmast oss tycker. SLIPKNOT är i mångt och mycket botemedlet. Många säger att vår senaste skiva har gjort oss till nummer ett i världen och jag avskyr det påståendet. När jag startade det här bandet var vi nummer ett. Vi har varit nummer ett från första stund, varje dag. Vi är fortfarande nummer ett idag. Att omvärlden har valt att omvärdera sin syn på oss betyder inte ett skit för mig.
– Jag är oerhört lycklig och tacksam för att jag ligger i paritet med mina egna mål och drömmar. Efter tio år av uppoffringar; allt ifrån att missa födelsedagar och högtider till föräldrar som gått bort och att vara för långt hemifrån för att kunna hjälpa sina barn börjar det löna sig. Ibland undrar jag om inte omvärlden har gjort oss till nummer ett, bara för att kunna göra oss till nummer två när det passar. Men det spelar ingen roll, vi har varit nummer ett sedan vi sparkade in dörren och gjorde alla medvetna om vilka vi är.


Livsstilen SLIPKNOT
Är då SLIPKNOT mer än bara maskerna, liveshowerna och musiken?
– Det har alltid varit mer än bara detta. Det är en våldsam och smärtsam livsstil. Jag har försökt att förklara detta för människor förut. SLIPKNOT existerar enbart på grund av ens smärta. Jag har alltid skurit mig öppen och visat mitt lidande för andra. Människorna runtom mig är egentligen bara en spegel för någon som vill bli hörd, som jag. Jag har gjort mig själv till någon som måste bli hörd men aldrig någon som behöver bli sedd. Jag är inte någon som måste bli dömd på grund av mitt yttre. Det betyder inget för mig och har aldrig gjort det heller.
– Vad händer när du sätter på dig masken?
– Den tillåter mig att leva. Under 23 timmar är det ett helvete och detta är den enda timmen jag har. När ’Clown’ kommer börjar jag leva. Jag har ett femtonårigt äktenskap och fyra barn. Jag har gett upp nästan alla möjligheter att få träffa dem, att få stå vid sidan av planen när min son spelar baseball, jag missar alla deras fritidssysselsättningar, kan inte vara med på skolans föräldraträffar och får inte delta i deras uppväxt. Allt för att jag ska kunna leva.


Shawns tonläge är inte lika hårt nu och han ser märkbart plågad ut när han berättar om allt han går miste om i sitt familjeliv.
– Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad allt detta handlar om. Alla dessa ungdomar som kommer till våra spelningar, kommer för att se något annorlunda och det är vad detta handlar om. Intervjuer, recensioner och allt annat är oväsentligt. Jag är långt hemifrån och jag är här enbart för en sak, inte för att prata med dig, utan för att gå på den där scenen och frigöra mig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon annan förutom mig själv. Och jag vet att när jag går på scenen och bevisar detta för mig själv, hur svårt det än är, är det detta som krävs av mig. SLIPKNOT är de vi är på grund av att vi varje gång, varje skiva, varje turné, visar att vi står fast vid oss själva och vår vision.


Konst och clowner
– Är visionen värd all denna uppoffring? Är du nöjd över situationen trots du missar dina barns uppväxt och att du inte finns till hands?
SLIPKNOTs plågade geni och tillika trummis, suckar uppgivet och försöker förklara sig.
– Det kanske ses som att jag bara klagar. Jag har fortfarande inte alla pusselbitarna och jag vet fortfarande inte vad jag gör här.
– Har du funnit några av de pusselbitar du pratar om?
– Ja, verkligen. Jag är ju fortfarande här. De är viktiga att hitta för gör jag inte det är allt slut. Jag har lärt mig att jag kanske inte har något val eller kontroll över mitt liv. Och kontroll är något satanistiskt. Kontroll förvirrar alla. Kvinnor blir påtryckta denna kontroll av sitt utseende, sin vikt och hur de blir uppfattade av andra.
Vi måste släppa på denna kontroll och inse att det kommer ta tid för oss att förstå saker.


– Man får en Hall Of Fame-belöning för 25 år i tjänst medan vi bara gjort detta i tio år. Har jag någonsin trott att jag skulle vara här idag? I helvete heller! Jag trodde vi skulle komma ut, sparka skiten ur världen, göra det bästa av vad vi hade och hålla oss till vår vision och sen bara försvinna.
– Kommer ni fortfarande vara här om ytterligare tio år?
– Jag vet inte. Det är varken tryggt eller hälsosamt att vilja det. Du ska inte önska det eller hoppas utan bara låta omständigheterna råda. Jag håller mina ögon öppna, jag vill inte dö i en bilkrasch utan är uppmärksam på livet. Jag vill leva slumpmässigt. Jag vill ha i åtanke de saker andra inte tänker på. Detta kommer att få mig att leva längre istället för att låta omvärlden programmera mig och få mig till någon som den själv vill.
– Om du nu släpper på all kontroll, var kan du se SLIPKNOT i framtiden?
– Jag kan inte tala för alla i bandet men jag är alltid ute efter att dyka ner i djupet, att blanda det medvetna med det omedvetna. Och att blöda färg! Jag vill bara att det ska vara konst. Jag är egentligen ingen hårdrockare och har aldrig varit det. Jag är konstnär och när jag skapade bandet och musiken tog form hjälpte det mig att få ur mig all smärta.


Shawns bitterhet är som bortblåst och hans tonläge har höjts ett snäpp när han ger följande oklara beskrivning om bandets framtid:
– Jag vill att alla i bandet ska röra sig i en riktning mot sig själva. Jag vill att de ska hitta sig själva inom denna enhet och säga ’ok, jag kanske inte förstår fullt ut vad vi gör men jag går med på det eftersom det är vad vi i bandet gör’. Alla för en men samtidigt vill jag att alla ska vara trygga med sig själva under resans gång och veta var de står.
– Jag vill inte skriva en till jävla The Heretic Anthem. Det skulle tråka ut mig totalt! Jag vill kontinuerligt skapa målningar som kan hängas på väggarna som du, i ditt vardagliga liv och i ditt känslomässiga tillstånd, kan vända dig till och få utlopp för. Om du känner för att titta på ”Iowa” gör du det eller så vänder dig till ”Vol. 3, The Subliminal Verses” och dyker ner i den. Fungerar inte det, kanske du vänder dig till ”All Hope Is Gone” och denna målning hjälper dig att ventilera dina känslor.
Clownen är uppeldad och gestikulerar vilt när jag avbryter honom.
– Jag förstår precis vad du försöker förmedla. Jag har alltid haft en känsla, trots att era skivor skiljer sig från varandra, att själva essensen av SLIPKNOT alltid funnits där.
– Precis! Det kommer alltid finnas en rot som är SLIPKNOT. Du kommer alltid höra det på långt håll och tänka ’det där är fan SLIPKNOT!’. Det där kommer aldrig att försvinna och ärligt talat vet vi inte hur vi inte skulle kunna vara det.
– Att återskapa något av det vi redan gjort skulle vara en katastrof. Jag vill att vi hela tiden ska öppna upp oss för omvärlden och ta risker.


Aggressiv musik, instabila psyken
Det är inte lätt att hänga med i konstnärens formuleringar och jag måste kontinuerligt avbryta honom för att komma vidare i mina frågor och inte hamna i alltför pretentiösa utsvävningar. Inte alltför sällan blir svaren dubbeltydiga.
– Jag har alltid haft känslan av att SLIPKNOT måste må psykiskt dåligt för att kunna skapa aggressiv musik. På era två senaste släpp går det att skönja en viss positiv inställning och musiken har blivit mer melodisk och lättsam. Med tanke på att ni vuxit som individer, känner ni att ni hamnat i en lättsammare position i livet?
Clownen harklar sig, försöker ta ton och svara men tappar bort sig innan orden formas i hans mun. Han suckar djupt som om detta vore den svåraste frågan han fått.
– Nja, jag tycker inte det.
– Är du lyckligare nu?
Shawns suckande blir ännu mer påtagligt. Han vrider och vänder på sig i stolen och det är tydligt att han inte vet vad han ska svara.
– Jag är nog mer nöjd med mig själv nu. Jag har förändrats mycket men jag åldras besvärad av att vara tolerant mot andra människor. Jag har själv insett att jag inte bryr mig nämnvärt och inte har något tålamod att se människor mogna. Smärtan växer sig stark i olika områden och jag tror aldrig att vi någonsin kommer vara lyckliga. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut och komma överens. Jag bryr mig inte, jag är stark i mig själv och jag kan gå ut och starta ett nytt jävla SLIPKNOT. Jag kan vara Clown någon annanstans!


Den excentriske 38-åringen säger emot sig själv igen. På frågan om vad som skulle hända om någon av de åtta övriga medlemmarna hoppar av, svarar han:
– Det är svårt att säga. Kanske fortsätta, vad vet jag? Visst, pengar gör konstiga saker med en men det är ett faktum att om Clown hoppar av så…
Shawn gör grimaser och härmar en gråtande människa.
– Människor på utsidan kommer börja snacka och tro en massa grejer ’wow, SLIPKNOT har en ny grej på gång’ eller ’SLIPKNOT kommer ersätta Clown med någon bättre’. Det är bara en dockteater. Ta VAN HALEN till exempel, för mig under min uppväxt var detta band David Lee Roth och när Sammy Hagar tog över hade bandet stake att kalla sig för VAN HALEN eftersom det var lättare för dem att fortsätta i samma spår. De som tycker att det är samma band kan dra åt helvete! De som växte upp med David Lee Roth kommer tycka att han är bandet men sen finns det en procent som kommer tycka att Sammy Hagar är VAN HALEN. Det är ingen idé att prata om sådant eftersom vi just nu är tillsammans och det är det enda viktiga. Vi har varit tillsammans i tio år i och hållit ut i detta experiment i mänsklig tolerans. Vi får se hur långt vi kan ta det och ändras det, ja då ändras det. Det finns medlemmar i bandet som skulle göra en skillnad ifall de hoppade av och då skulle det ändra kemin.


– Hur klarar ni av att vara så toleranta mot varandra med tanke på att ni är nio olika individer?
– Vi är inte toleranta mot varandra. Vissa dagar går det bara inte att stå ut. Det här bandet är precis det folk tror att det är och inte. På scen är det så uppriktigt som det kan bli. Vid sidan av är det en jävla cirkus. Det är vår business, våra liv, våra storys och det är jättesvårt. Sanningen är emellertid att vi är nio helt olika killar och ingen av oss skulle umgås med varandra utanför denna jävla turné. Det är därför det tar sådan tid mellan varje skiva; ’Jag vill inte att du ska ringa mig. Jag vill inte se dig utanför min dörr, jag vill inte ta en öl med dig’. Jag bryr mig inte om dig på det sättet’. Det kanske låter hårt men det är lite av vår magi och en anledning till att vi inte dödar varandra.

Med nio olika viljor kan man fråga sig hur SLIPKNOT lyckas behålla den kreativa processen och om alla i bandet får sin röst hörd.
– Jag är pappan, oavsett om de gillar det eller inte men alla har varsin roll och under de tio åren har dessa roller förändrats. För mig personligen har jag varit upptagen med att vara fadersfiguren, affärsmannen och bandets artist. Detta gjorde att jag inte var lika involverad i musiken i början men jag såg jag till att saker blev gjorda. Nu? Åt helvete med det. Jag kommer inte sitta i ett rum med ett rövhål till producent och bli tillsagd att göra saker bara för att. Jag är själv producent, ingenjör, trummis, konstnär och musiker. Det viktigaste att påpeka är att jag först och främst är konstnär. Jag har en massa saker som kretsar i mina tankar, en massa parallella teman som - utan att jag vill förolämpa någon - går så pass över alla andras förstånd. Det är vad jag gör och det är min talang. Precis som Corey (Taylor, sång) kan skriva texter som får skaror av ungdomar att gråta till dem eller rista sig i armarna.


Jag instämmer i beskrivningen att sångaren och ansiktet utåt kan sina texter. Ta till exempel balladen Snuff, otypiskt ett band som SLIPKNOT, men kanske inte sångarens sidoprojekt STONE SOUR.
– Det var faktiskt en lätt låt. Jag hade sju låtar som jag ville ha med men inte en enda av dessa hamnade på skivan eftersom människor är rädda för min musik. Corey hade sex låtar och vi spelade dessa för varandra. Snuff var den sista han spelade för mig och jag stirrade honom uttryckslöst i ansiktet och frågade om inte detta var en STONE SOUR-låt. Han svarade ’nej, jag skrev den faktiskt med SLIPKNOT i åtanke’.
– Egentligen, vad spelar det för roll om det är SLIPKNOT eller STONE SOUR? Det är ren konst. Jag gick verkligen in på djupet på låten, jag tror vi alla gjorde det. I början var alla rädda för vad omvärlden skulle säga om hur den lät men sedan insåg vi att det faktiskt är vi som är lärarna, inte omvänt.
– Samtidigt har många fans sagt att de tycker det låter för mycket STONE SOUR över ”All Hope Is Gone”. Hur relaterar du till detta?
– Vad ska jag göra? Både sångaren och gitarristen i STONE SOUR är sångare och gitarrist i det här bandet.
Clownen liknar sin sångare vid en modern Jim Morrison.
– Corey gör saker i STONE SOUR som han inte kan göra här. Jag tycker det är vackert att han kan göra saker i SLIPKNOT nu som han inte kunde göra tidigare, varför han behövde STONE SOUR. Det är förändring, det är kärlek och det är att söka ny mark!


– Ni har ju även en annan otypisk låt, Til’ We Die som du spelar trummor på. Är det den enda låten där du medverkar fullt ut?
– Nej, vi skrev ett till album som mer eller mindre blev lagt på hyllan. Men med alla bonusspår och specialversioner blev jag tvingad att ta med vissa av de här låtarna. Jag gick med på det motvilligt. Skivbolag du vet, jävla fittor.
– Hur kommer det sig att ni bara spelar de två senaste singlarna på denna turné? Vill ni inte marknadsföra den nya skivan ännu mer?
– Vi har väntat så pass länge på att ha en backkatalog att stödja oss på. Jag vet inte vad som hände men med ”All Hope Is Gone” exploderade kärleken för allt det gamla. Alla bara brast ut i ett ’helvete!’ och var glada över allt gammal material vi skrivit. Det var en riktigt uppfriskande känsla och även om ingen av oss förstår något av detta har vi med största sannolikhet roligare nu än någonsin tidigare. Det är skönt att ha möjligheten att välja fritt från alla våra album och det är inte alls viktigt för oss att trycka ner den nya skivan i halsen på folk. Skit i skivbolagen, skit i MTV, skit i allt! Titta på oss, vi kan göra precis vad vi vill!
– Vi kommer inte att spela Wait & Bleed och det gör mig glad. Jag tror att ett litet avvisande från vår sida kommer göra dig hungrig. Jag kan inte komma ihåg ett tillfälle då jag haft så här roligt på scen med de här killarna som nu. Första skivan var en krigsförklaring mot världen, den andra ett krig mot oss själva, tredje albumet en rehabilitering och nu är ”All Hope Is Gone” ett ’fuck you, vi kan göra vad vi vill!’.
– Men jag vill inte tänka på det. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lycklig kommer jag bli.


Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

fredag 12 december 2008

Intervju med Phil Demmel, MACHINE HEAD, 12 november 2008

Bay Area-thrashens kolosser har gått från hyllade musikaliska genier med milstolpen ”Burn My Eyes” till mer kommersiella tongångar med lågvattenmärkena ”The Burning Red” och ”Supercharger”. 2003 gjorde amerikanerna comeback med den fenomenala ”Through The Ashes Of Empires”. Bandet hade vid det här laget kämpat med medlemsbyten och precis innan inspelningen av albumet kom Phil Demmel (ex-VIO-LENCE) in i handlingen. Jag träffar den nyblivne nykteristen i backstageområdet på Hovet, omgärdad av förstärkare och annan konsertutrustning. I bakgrunden flanerar LG Petrov från ENTOMBED, Peter Tägtgren samt THE HIVES och ser allmänt förvirrade ut.

– Det har varit ett rent ut sagt förjävligt år för dig rent känslomässigt. Du har gått igenom mycket sedan släppet av ”The Blackening”, eller hur?
– Ja, det har varit ett tungt år, helt klart. Eller rättare sagt, det har inte varit så dåligt eftersom jag spenderat det drickandes. Gitarristen skrattar nästan lite skamset och fortsätter:
– Fram till för tre månader sedan har jag bara druckit och valt att inte handskas med känslorna. Just nu handlar det om att rida ut allt och det känns ok. Turnerandet har gjort mig gott.

Ofta är det turnerandet som sliter på en musiker och skapar frestelser för stora för artisterna att motstå. Men den kortvuxne och långhåriga amerikanen försäkrar att han mår bättre nu.
– Jag tar ett steg i taget. Jag har haft en del saker som tyngt mig psykiskt samt fysiska problem med mitt hjärta.

Phils tunga år har inte enbart berott på alkoholproblem. Dessa ser han mer som resultatet av sin fars bortgång tidigare i år. Han har även bränt ut sig och kollapsat på scen vid ett par tillfällen.
– Jag försöker bara komma underfund med mig själv och reda ut allt, svarar han.


Det går att skönja en spontan glädje i gitarristens anlete när han tar en stor klunk från sitt plastglas. Innehållet är misstänksamt likt rom och cola, men jag tar mannen på orden när han säger att han varit nykter en tid nu.

Hyllade, bespottade och återigen hyllade
I april i fjol släppte MACHINE HEAD ”The Blackening”. Om 2003 års föregångare var en återgång till bandets tidigare ljudbild, ses denna som en logisk fortsättning. Skepticismen bland många var hög, inte minst eftersom bandet själva marknadsförde albumet som en modern klassiker som skulle komma att stå sig genom tiderna. När väl skivan släpptes bemöttes den av en enorm positiv respons hos kritikerna.


– Berömmet lät inte vänta på sig när ni släppte ”The Blackening”. Ni blev bland annat nominerade för årets album, decenniets bästa thrashalbum av Kerrang och ni var även övervägda för en amerikansk Grammis. Hur ser du på detta?
– Aaah, grabben, det känns rättmätigt, pustar Phil ur sig. Det känns grymt att släppa en produkt som vi visste skulle sparka arsel. Alla bara bekräftade det vi själva trodde och tycker vi är lika grymma. Det känns så jävla bra att få en bekräftelse på allt det slit vi lagt ner på skivan, speciellt med tanke på Grammisnomineringen.
Denna gick som bekant till SLAYER.

Sångaren och frontmannen, Rob Flynn hade innan albumsläppet sagt att om ”Through The Ashes Of Empires” var MACHINE HEADs ”Master Of Puppets”, skulle ”The Blackening” vara ”…And Justice For All”; komplex, progressiv och tung. Frontmannen gick till och med så långt som att säga att bandet är en ’hårdrockens PINK FLOYD’. Misstänksamheten hos undertecknad var lika hög som hos de flesta.

– Vad ville ni egentligen uppnå med ”The Blackening”?
– Vi ville göra ett klassiskt metalalbum, något man kan sätta på om 15 år och fortfarande tycka är bra. Vi ville göra den musik vi kände var rätt, helt enkelt.
– Med tanke på låtarnas längd, deras intrikata låtstruktur och att det egentligen inte finns några ’singelvänliga’ låtar att välja mellan, får jag en känsla av att ni aldrig ville kompromissa.
– När skivbolaget fick reda på att öppningslåten är över tio minuter lång undrade de givetvis vad vi höll på med. De hörde några andra låtar, bland annat Now I Lay Thee Down som ändå är en låt som de kunde göra om till något de kunde handskas med. Men de förstod ändå våra avsikter och att vi inte är något radiovänligt band. De förstod att vi måste ha så pass långa låtar för att visa vår ståndpunkt.

Imperiet MACHINE HEAD
Vi går tillbaka i tiden; efter släppet av ”Supercharger” 2001 hade många räknat ut MACHINE HEAD ur hårdrockskalkylen. Skivan släpptes oturligt nog kring 11 september-katastrofen och med en singel benämnd Crashing Around You och en video som tog upp händelsen, bemöttes bandet av både provokationer och ljummen kritik bland fansen. I mångas ögon hade bandet blivit alltför radio –och MTV-vänliga. Därefter stötte bandet på ännu mer strul då den forne gitarristen Ahrue Luster sparkades. Frontmannen har själv sagt att detta var en tuff prövning för bandet och det material som skulle spelas in för ett nytt album var tvunget att skrivas om ett antal gånger. När sedan Phil Demmel tillfrågades visade det sig vara den vitamininjektion bandet letat efter.

– Jag kom in då bandet började skriva på ”Through The Ashes Of Empires”. Rob och jag spelade tillsammans i ett gammalt metalband, VIO-LENCE. Jag var bekant med MACHINE HEAD och deras musik och då Aru sparkades blev jag tillfrågad.
– Jag var gift vid den här tiden och hade planer på att lägga ner musiken helt men följde med på en två veckor kort turné. Vi slutförde spelningarna och vi kom bra överens med varandra. Det slutade med att jag kom hem och mitt äktenskap sket sig helt och hållet. Då tänkte jag bara att ’jag är fri, jag kan åka ut på vägarna igen’ så jag gick med i bandet och medverkade på några låtar.

Nog hjälpte det MACHINE HEAD alltid. Skivan blev den comeback bandet väntat på, inte minst första singeln Imperium där den argsinte frontmannen öppnade upp sig rejält för omvärlden.

– Jämför man era två senaste skivor är det uppenbart att ”Through The Ashes Of Empires” är mer personlig och handskas med ämnen som övergivenhet, dålig självkänsla och döden till skillnad från ”The Blackening” som är mer av ett kritiskt ställningstagande gentemot politik. Phil förstår mitt resonemang och blir alltmer förbannad medan han svarar:
– Det var en instabil situation i USA och i världen rent allmänt. Ärligt talat, vi handskades med en jävla idiot till president. Detta ledde till att man bara kände en massa bitterhet mot samhället och allt som pågick. Då ställde vi oss frågan vad man kunde göra för att få till en förändring. Det kändes som om varenda grej Rob skrev handlade om regeringen eller kriget men han tog texterna till oss och frågade om vi gick med på det här och kunde ställa oss bakom detta. Och det är klart vi kunde göra det.

– Vad har du för åsikt angående presidentvalet?
– Jag är nöjd med utgången. Jag var inte i landet då så jag hann aldrig rösta men hade jag kunnat hade jag absolut röstat på Barack Obama.
– Vad är nästa steg för MACHINE HEAD?
– Du, grabben, vi har så sjukt mycket arbete framför oss. Hela nästa år ska vi turnera och det tar oss nog ända fram till 2010 innan vi börjar skriva på nytt material. Kanske släpper vi något 2011 men Adam (Duce, bas) är skeptisk, hehe. Han tycker vi är för optimistiska med våra mål. Vi får se vad som händer, det kan bli så att vi turnerar ett tag in på 2010 också. Ingen har någon aning om vad som händer för det är så mycket grejer på gång hela tiden.

Efter de senaste två fullträffarna hoppas många att det inte dröjer alltför länge innan MACHINE HEAD släpper lös sin patenterade aggrometal på världen igen.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

söndag 7 december 2008

MONSTER MAGNET - Kulturbolaget, Malmö, 5 november ****


MONSTER MAGNET kör Third Alternative

Med kaxiga Monolithic från albumet "Monolithic Baby!" (2004) bröts slutligen den fleråriga MONSTER MAGNET tystnaden i Malmö.
Därefter fortsattes det att serveras dänga efter dänga. Främst från genombrottsskivan "Powertrip" (1998). Även kallad
den ultimata partyskivan av undertecknad.

Egentligen finns det inte mycket att anmärka på monster magneternas show. Efter att snart ha funnits i två decennium är bandet mer tillförlitligt än en domkraft. Intensiva Third Alternative från "Dopes To Infinity" (1995) presenterades med "- This one is about sex, love and hate AND the blues, baby". Den otroliga gitarravslutningen plus kontakten mellan band och publik gjorde framförandet till kvällens höjdpunkt. Dock uteblev alster från senaste och sjunde albumet "4-Way Diablo" vilket sänkte den totala upplevelsen.

I Space Lord eggade Dave Wyndorf publiken med karaktäristiska stön. Trots det envisades frontmannen med att gå motsröms sin typiska tajta och avslöjande dresscode. Munkjackan kändes totalt malplacerad och löjlig men uttrycket var lika sexigt som alltid. I The Right Stuffs lila sken fängslade gitarrist Ed Mundell likt en ormtjusare.Till Cage Around The Sun följdes hans stampande på fuzz-pedalen av grymma skrin från Dave.

Kontentan är alltså: JA till Mundellism. NEJ till blyg Wyndorf.

Setlist:
1 Monolithic (2004)
2 Crop Circle (1998)
3 Powertrip (1998)
4 -
5 Third Alternative (1995)
6 Zodiac Lung (1991)
7 Radiation Day (2004)
8 The right stuff(2004)(HAWKWIND-cover)
9 Negasonic Teenage Warhead (1995)
10 Space Lord (1998)
--- Extranummer:
11 God Says no (2000)
12 Cage around the sun (1993)
13 Tractor (1998)
14 Spine of god (1992)



Text och foto: Banesa Martinez
Finns på: http://www.monstermagnet.net/ och www.myspace.com/monstermagnet

onsdag 3 december 2008

Force Attack - DEL 3


Söndag
Sista festivaldagen. Blev ett besök på stranden igen. Denna gång lyckades jag bli ”manetad” (Bli insmetad i havsmanet) och bli ollad på ryggen av ett litet barn (!). Tyskar är inte riktigt som oss andra.

Det var tänkt jag skulle få se bandet BRUTAL POLKA lira kvart över tre men fastnade på en gräsplätt i sällskap av ett gäng öl istället. Det är ett plojband som säkert är roliga live men man ska inte underskatta öltarmens sug och ren och skär lathet. Tog det lugnt hela dagen och tänkte införskaffa presenter till nära och kära bland merchen. Det blev en VIBRATORS T-shirt till mig själv och inget mer.

Kvällen kom och det blev dags för amerikanerna i UNSEEN att ösa. Var mycket folk och jävligt bra drag! Det finns en stor hype kring bandet nu och efter att ha sett dem live så förstår jag varför. Massa tummar upp! En låt (minns inte vilken. Hej alkohol) gästades av en snubbe från bandet LOS FASTIDOS, som skulle spela efteråt. Sett dem förr och dom var helt okej men jag var inte på humör för extremt politiskt korrekt gnäll.

Så det blev att festivala loss ett par timmar till midnatt då PETER & TEST TUBE BABIES skulle spela. Jag såg de gamla rävarna lira i tyskland för ett par år sedan och eftersom de då levererade så var det givet att höra och se dem igen. Dom var lika bra som väntat. Det märks att grabbarna har erfarenhet och har varit med i gamet länge.

Placerade röven i mina tokiga vänners camp och plötsligt kändes det inte så tokigt längre då en massa andra festivalbesökare, tydligen traditionsenligt, brände ner sina tält och sprängde gastuber till stormkök. Såhär höll det på hela natten. Explosioner och stora svarta rökmoln av eldat plast. Det här var verkligen inte sunt men jag var vid det här laget för full för att orka bry mig. Mitt tält stod i alla fall kvar och jag somnade gott…

Måndag
Dagen efter vaknade jag inte gott. Festivalmagen gjorde sig påmind och jag behövde snabbt komma till en BajaMaja. Med snabba steg tog jag mig till närmsta samling av dass, för att mötas av att hälften av BajaMajorna var nerbrända i högar av plast och avföring. Charmigt. Sprang in på en fortfarande stående och intakt bajamaja och utförde mina behov innan jag hasade mig tillbaka till tältet för att sova en liten stund till Innan vi begav oss hem mot trygga neutrala Sverige igen.


Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de