RAGE AGAINST THE MACHINE – Hultsfredsfestivalen 12 juni

Hawaii scenen, torsdagen 12 juni, kl 00.00 *****

Bandet albumdebuterade 1992 med den speciella mixen av rap, hip hop, metal, punk och funk. Med år 1997 och 2000 i minnet, skulle nu Hultsfreds festivalen få bocka av amerikanerna, åtta år efter splittringen, för tredje gången i sin line-up.

De många timmarna i bilen slutade på parkeringen, 500 m från portarna. Två världar möttes. Verkligheten i en småländsk tätort kontra skitig musikfestival full av hormonstinna tonåringar på väg mot könssjukdom.

Utrymmet framför Hawaii fylldes snabbt av vad som verkade vara majoriteten av festivalens besökare. Från de hängivna fansen till de nyfikna musikälskarna. Oavsett sort fick i alla fall inledande Testify, från 1999s ”The battle of LA”, igång publiken. Setlisten verkade vara väl uttänkt med kandidater från varje album. Både de givna dängorna och de oväntade som Calm like a bomb (1999).

Moshpiten ökade i storlek som ringar på vatten och var knappa metern ifrån oss. Den stora röda stjärnan från scen bakgrunden skymtade knappt fram pga den tunga dammattan. Men Zack de la Rocha mjölkade sin beslutsamma blick och övertygande sång. Då och då svepte sjön Hulingens iskalla vindar förbi. Så den utmattade publiken orkade sjunga och gå loss tills sista låten.

Kvartetten lämnade scenen och då började publiken treva fram, och till sist, skandera "Fuck you I wont do what you tell me!". Responsen blev då Internationalen på ryska. Som per automatik lyfte konsertbesökare knutna nävar genom jorddimman upp mot det bäcksvarta himlavalvet. När sedan extra nummerna Freedom och Killing in the name (1992) frälste såg vi alla ut som presumtiva terrorister. Med T-tröjorna uppdragna på näsryggen. Mot det kvävande och äckliga Hultsfreds dammet.

I slutet ställde sig guld-grabbarna, som nu mer är män med rynkor, på rad med armarna över varandras axlar. Synligt rörda av publikens entusiasm och kärlek. Då var det nog många med mig som hörde ord som hopp, rebelliska toner och meningsfullhet rungandes i huvudet.


Setlist:
Testify
Bulls on parade
People of the sun
Bombtrack
Vietnow
Know your enemy
Bullet in your head
Born of a broken man
Guerrilla radio
Calm like a bomb
Sleep now in the fire
War within a breath

Extranummer
Freedom
Killing in the name


Betyg: *****
Foto: David Atlas

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.ratm.com

Roskilde festivalen - Summering - DEL 2

Hultsfreds festivalen hade ju landat ett bokings-Ess när de fick RAGE AGAINST THE MACHINE till sin line up. Frågan är ju om Roskilde avstod eller de praktiska möjligheterna helt enkelt inte fanns under festivalens fyra dagar. Det hade även varit häftigt om LED ZEPPELIN hade kunnat bokas...

Årets line up vållade ju inte några glädjetjut från undertecknads håll även om hjältarna CLUTCH och THE HELLACOPTERS fanns med. Men det handlade egentligen inte om dåliga bokningar utan om, för mig, rätt okända band.

Med anteckningsblock och penna, för möjliga konsert recensioner på bloggen, såg jag följande akter:
CLUTCH (US), THE HELLACOPTERS (S), BAND OF HORSES (US), KINGS OF LEON (US), GRINDERMAN (AUS), MOTORPSYCHO (N), THE GRAND (N), JUDAS PRIEST (UK), NEIL YOUNG (CAN), BLACK MOUNTAIN (CAN) och VON HERTZEN BROTHERS (FIN).

Men jag hann även med lite KENGE KENGE (KEN), GOLDFRAPP (UK), THE CHEMICAL BROTHERS (UK) och SLAYER (US). De som gav starkast intryck var ändå CLUTCH, MOTORPSYCHO, BLACK MOUNTAIN OCH NEIL YOUNG. Varav den sistas sång om någon kvinna med långt blont hår på en motorcykel fick mina tårar att falla.

Rockharder-kollegor fick jag inte nöjet att träffa så mycket som jag hade velat. Mobilnätets usla täckning under större delar av festivalen hindrade en naturlig daglig kontakt. Så Danska SONOFON fick nog bannor utav många, förutom oss.

Festivalmaten fick mest bli snacks och lite dricka från Tuborg-båsen. Frågan om hur får man det åtråvärda TUBORG-armbandet hägrade. Det sägs att bäraren får gratisöl så fort det visas vid disken...

Det som gav min danska visit en hint av negativitet var följande: Mannen i kilt som försökte sätta mig på plats gällande min musiksmak på väg hem till presscampingen på lördagsnatten. Lemmel-tåget av långsamma besökare och den förbryllande kön till JAY-Z.

Jämfört med stadsfestivaler, Hultsfreds festivalen och Sweden Rock är Roskildes "the real deal". De har verkligen förfinat idén om hur en festival för en bred massa (ca 67 000 besökare i år) kan göras på ett smart, hållbart sätt och samtidigt stå för sunda värderingar.
25 000 frivilliga jobbar för, under och efter festivalen. En väldigt trevlig festival personal dessutom.

När räkningarna sen är betalda doneras all vinst till humanitära och kulturella syften. En tradition som funnits med sedan 1972. I år stod fokus på Fair Trade. Från det egna Fair Trade-vinet till information om ämnet.

Roskilde festivalens 38de år hade onekligen "Treenigheten". Bra bokningar - Berusning - Trevliga besökare som resulterade i en kanon upplevelse!

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - Summering - DEL 1

Presscampingen var stillsam, gemytlig och skräpfri. Därmed allt som den ”riktiga” campingen inte var! Själv valde jag den förstnämnda just för stillheten som skulle ge mig vilan jag behövde för att klara hela festivalen. Men att klä på sig på morgonen var nästan lika med att kvävas ihjäl. Ändå hade jag skugga fram till kl. tio!

Dessutom fanns det faciliteter i närheten som inte för många nyttjade. Duschar och vatten-toaletter i grabbarnas omklädningsrum fanns bara ett stenkast ifrån presscampingen. Så efter en lätt promenad, dusch och den lätta promenaden tillbaka kände man sig på topp inför den kommande orgien i musik dagen skulle innebära.

Den ”riktiga” campingen var hur stor som helst! Skaror av brokiga grupperingar täckte gräset. Både som tält och besökare. ”Bond brännor” och några som lyckats med konsten att få Roskilde festivalens logga i 2x3 cm osolad.

Påståendet att ”den riktiga festivalen är ute i campingen!” stämmer till viss del konstaterade jag. För förutom att kolla på bra band är ju meningen att man ska få chansen att umgås med likasinnade och även få lära känna andra livsstilar

eller ”subkulturer”.

Eller hur?

Jag hade nöjet att få hänga på Camp Evil (på camping east, plats ”P”) som hade samlat ett 15-tal festivalare i år. I nästan 20 år har det samlats invånare från olika länder i europa. Bl.a Nederländerna, Tjeckien, Tyskland och England, fast flest svenskar. Campet heter egentligen Camp Evil Oli efter tyska Oliver Kissling.

Hans stora musikintresse gör han även något nyttigt av med sin online-skivbutik http://www.groovetemple.de/ . Från "Hard & Heavy", "Punk Hardcore Ska", "Blues" till "Jazz Avantgarde Swing". Som CD, vinyl och musik-DVDs. Värt att kolla in....

Stämningen hos festival besökarna var uppsluppen. Speciellt bland de dyngraka. Jämfört med Småländska Hultsfreds festivalen tornar skillnaderna däremot upp. Den rika blandningen i ålder och stil/livsstil/musiksmak på den danska festivalen är uppfriskande men även spännande rent visuellt. Dessutom är nivån på den sociala interaktionen avsevärt hög när man inte vadar i identitets-kopior. Som på Hultsfreds festivalen.


Text & foto: Banesa Martinez

MOTORPSYCHO, Roskilde Festival 2008, Odeon

MOTORPSYCHO har fått finna sig att stå i skuggan av andra norska rockers, trots att de hållit på längst och släppt en väldans massa skivor. Kanske har det att göra med powertrions uttryck som är präglat av psykedelia och suggestiva utflykter. Eller så är det helt enkelt ett resultat av det faktum att bandet alltid varit bättre live än på skiva.

Klockan har blivit en bra bit över midnatt när det är dags för MOTORPSYCHOs spelning – perfekt tidpunkt för att få sig en dos psykedelisk norsk urkraft med andra ord. Bandet hinner med hela tre långa låtar framförda med imponerande energi och driv och explosiva improvisationsutflykter. Det hela blir inte sämre av att man klämmer in lite GRAND FUNK RAILROADi mitten, i form av en finfin passage från Inside Looking Out.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-07

MY BLOODY VALENTINE, Roskilde 2008, Arena

Att se gamla favoritband återförenas och uppträda efter några år i skuggan är lite som att gå in på ett snabbköp i Frankrike och köpa en vinare – vissa gånger blir det fullträff, andra gånger råkar man ut för något odrickbart och ibland blir något man hoppas på och verkligen tror ska bli bra ett rent fiasko.

MY BLOODY VALENTINE hörde till de främsta inom shoegaze då det begav sig. Skivan "Loveless" (1991) blev, efter en inspelning som drog ut på tiden i hela två år på grund av att de var pank, en fullträff som fortfarande är en milstolpe inom alternativ rock. Förväntningarna var således högt uppskruvade inför bandets återförening i år. Vi möts av en massiv ljudmatta i Arenascenens tält där Kevin Shields och Belinda Butcher står på scen, orörliga och – ja, givetvis – stirrar ner på sina skor och effektpedaler. Det känns lite högtidligt på något märkligt sätt. Volymen är så hög att det nästan är svårt att urskilja vilken låt som faktiskt spelas i larmet, samtidigt låter det underbart när bandet framför en monotont malande version av Soon. Efter en stund går vi längre bak och då, när vi står utanför tältet hundra meter från scenen framgår det att MY BLOODY VALENTINE har full kontroll på kaoset, allt finns där det ska. Denna gång var vinaren en vällagrad fullträff.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-06