Metaltown 30 juni 2007
Ralf Gyllenhammar, sångare och gitarrist i MUSTASCH gav mig inte bara svaret på den mytomspunna frågan vad hårdrock är, utan delade även med sig av sin syn på skivbolag, brudar och stereotyper. Detta, bland all festivalyra, en ljummen junikväll under Göta Älvsbron.
Ständigt detta tjat om stråkar i intervjuerna. Ni tar ut svängarna lite på det nya alstret. Varför då?
– Nja, så mycket tjatas det inte. Det är en önskedröm sedan länge helt enkelt. Kolla bara på band som Sabbath och Cooper. De gjorde det också. Vi är ju influerade av den tidens band.
Är det inte rebelliskt att använda syntar eller andra symfoniska inslag i musiken?
– I media är vi hårda och farliga men hårdrocken idag är ju så vanlig och utbredd. Det är snava ramar för musiken. Det är mer rebelliskt att gå emot människors förväntningar.
Har ni några framtida mål att utveckla er ännu mer med t ex samplingar eller symfoniska inslag?
– Det är ju naturligt, man växer hela tiden. En platta per år är vanligt och vi har släppt sex-sju skivor. Ni får vänta, nu dröjer det tre år till nästa… minst!
Jaså? Hur kommer det sig?
– Nu ska vi ut med skivan på marknaden och supporta den ordentligt. Den ska ut i Japan, Tyskland, USA och övriga Europa. Konserter ska spelas och det ska turneras.
Varför valde ni att åka ända till New York för att mixa och mastra plattan?
– Vi mastrade den bara i New York, det är en vanlig missuppfattning. New York är så mycket bättre. Kolla bara på dem, de uppfann showbiz! I New York ligger de 40 år före oss i kunnande. De är inte rädda för något nytt medan man här hemma inte vågar göra något och är för rädd för utveckling.
Hur kommer det sig att ni inte förlängde kontraktet med EMI?
– EMI förstår inte hårdrock. De har ju The Ark, Gessle, Melody Club liggandes hos sig. Folk började gå från bolaget och utan att veta något hade plötsligt tre killar stuckit. Där stod vi helt plötsligt och undrade vad som hände.
Varför valde ni Regain? De är ju mer ett renodlat metalbolag. Vad är det som är så annorlunda?
– Precis, och de förstår sig på oss! Här har man helt fria händer och får göra som man vill. Den stora skillnaden är att de inte undrar om detta verkligen säljer. Det borde egentligen vara tvärtom. Alltför många skivbolagsmänniskor fokuserar på pengar. Månadslönen är viktigare och att de får in sina 30 000 varje månad. Resten spelar ingen roll.
Det känns som om minialbumet ”Parasite” är en peek gentemot EMI och skivbolag rent allmänt?
– Nja, undermedveten kanske men det är inget vi tänkte på då. Nu när du nämner det så kanske det kan tolkas så. Jag vill helst ha låttitlar och sånger som låter tufft.
Grammisnominerade 2002 och 2003 för ”Årets hårdrock”. Kammar Mustasch hem statyetten detta år? Motivera varför ni skulle vinna.
- Vi har den bästa plattan i karriären helt enkelt! Detta är musik direkt från hjärtat. Inga skivbolag har varit inblandade överhuvudtaget. Det är bara vi!
Bilar, bärs och brudar! Känner ni inte att ni placerar er själva i ett fack?
– Absolut! Men det är sådan jag är! Resten skiter jag i. F(a)ck it, haha!
Är det så hårdrock det kan bli? Tänker främst på ”Parasite”-videon.
- Javisst! Vi ville göra en ren bandvideo med vanliga tatuerade tjejer, inga discobrudar. En av tjejerna kom till inspelningen i en Studbaker ’58. Jag blev riktigt impad. Det är sådana tjejer jag vill ha!
Både Scyphozoa och Forever Begins Today låter som taget ur en Bondfilm. Blir det Mustasch som skriver titelspåret till nästa Bondrulle?
– Det hoppas jag verkligen! Det har varit en dröm sedan liten. Jag ser mig själv som en kompositör och att få skriva en Bondlåt är ju den största kvittensen man kan få på det man gjort!
Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Erik Widén
Länk: www.mustasch.nu
+roterad.JPG)
