Med en energi på sparlåga och hög feber lyckas jag nätt och jämnt ta mig till Tyrol där Bandit Rock Awards går av stapeln denna kväll. Efter en stunds väntan blir jag och min fotograf inbjudna till bandets loge där vi träffar Brent Smith (sång) och Zack Myers (gitarr). Medan Brent tar fram några kalla öl ur kylen ställer jag frågan om hur det känns att vara i Sverige och att vara nominerad till ett pris.– Vi har inga förväntningar om att vinna ikväll, svarar sångaren ödmjukt. Vi vill bara spela.
Det numera Floridabaserade bandet är nominerat i tre kategorier, bland annat bästa internationella genombrott vilket det senare skulle visa sig att bandet kammade hem.
– Det här är faktiskt vår första gala någonsin och det känns speciellt. Det är en ära för oss att få vara här ikväll även om vi inte vinner något. Bara själva grejen att de frågade oss om vi ville spela var hedrande nog. När allt kommer kring handlar det enbart om musiken.
Det som slår mig under intervjun är att bandets ödmjukhet inte vet några gränser, i synnerhet Brents. Med en passion för sitt musicerande berättar frontmannen om bandets alltmer växande framgångar. Men hur kom de att bli så stora i USA?
Skivbolagserbjudanden, strul och formandet av bandet
SHINEDOWN bildades i Jacksonville 2001 och har släppt tre album. Även om de tidigare alstrens popularitet varit hög på hemmaplan dröjde det tills fjolårets ”The Sound Of Madness” innan genomslagskraften började eka på andra ställen i världen. Brent redogör kortfattat för de tidigare åren:
– Jag blev signad av Atlantic Records efter att ha varit med i ett annat band. Den dåvarande gitarristen och basisten hoppade av. Barry (Kerch, trummor) var vår sjunde trummis och den som skulle stanna kvar. Zack kom in 2005 efter att ha varit med i bandet och hoppat av vid några tillfällen. Ursprungligen spelade han bas men blev till slut vår gitarrist. Jag skulle kunna sitta här och redogöra för historien i evigheter men det har vi inte tid med. Nu är vi här, med ”The Sound Of Madness” i ryggen och ett helt nytt och stabilt band.
– Hur kommer det sig att skivbolaget bara valde att gå vidare med dig och dumpa de andra medlemmarna i ditt tidigare band? Var inte det kallt gjort?
– Vi var väldigt unga och ärligt talat såg bandet aldrig dagens ljus. Det var bara ett demoband som blev droppat efter nio månader. Men skivbolaget hörde av sig och gav mig ett erbjudande om att skriva musik med andra låtskrivare. De gav mig ett erbjudande om att forma ett nytt band runt mig istället. Så föddes SHINEDOWN.
– Många av de gamla medlemmarna är mina närmsta vänner så det finns inget som helst agg mellan oss, förklarar Brent lugnt.
– Nu är ni här år 2009, varenda singel ni släppt har hamnat på någon topplista och ni har sålt över sex miljoner album. Hur känns det?
– Har vi? Haha!
Brent och Zack garvar högt.
– Jag tror någon är skyldig mig pengar, skriker den kortvuxne gitarristen ut högt och vänder sig mot sin dator för att kolla på Internet om det stämmer.
– Det är kärlek alltihop, svarar frontmannen och skiner upp. Ingen av oss i bandet är här för att skryta om våra framgångar. Detta är vad vi ärligt talat brinner för och vill göra. Vi beundrar inte bara varandra utan vi älskar musiken helt enkelt. Det här är allt vi velat göra sedan barnsben. Vi har ingen attityd och vi är inte ett band som tror på sin egna hype.
Brent säger detta med en ödmjukhet och försynthet som det nästan går att ta på. Hans tonläge blir bestämt och allvarigt på samma gång.
– Vi tittar aldrig bakåt utan blickar bara framåt. Om du tappar fokus för en sekund och släpar benen efter dig kommer det alltid komma någon som tar din plats.
Jag känner mig nästan elak när jag hoppar på Brent med frågan om det inte finns ett uns av attityd i bandet.
– Nej, vi är väldigt ödmjuka. Vi är hedrade över att få spela i Stockholm ikväll och det tog oss åtta år att komma till denna kontinent. Ha i åtanke att trots att vi nu släppt vår tredje skiva, är det den första som släpps utanför USA. Vi var i Europa som förband till DISTURBED förra året och de placerade oss framför hundratals fans; att sedan få komma tillbaka och spela för utsålda arenor som huvudakt och att bli nominerad i tre kategorier på en gala är häpnadsväckande.
– Vi är ett band som hela tiden vill överträffa oss själva och utvecklas. Inte bara som artister utan även som människor.
– Trodde ni att ni skulle komma så här långt när ni började er karriär?
– Jadå, vi är inget band som nöjer oss med det lilla. Vi vill alltid att publiken ska bli större och varför ska vi nöja oss med ett land när vi vill att hela världen ska få kännedom om vår musik? Jag vill inte säga att jag är killen som är här för att erövra världen för det låter bara töntigt men vi vill åtminstone få en möjlighet att få visa vilka vi är och ta chansen om den ges. Zack och jag är levande bevis på att det inte händer över en natt. Det här är bara en språngbräda och nu är det upp till allmänheten. Vi är de vi är och de vi representerar – folket – är våra fans. Vi har alltid sagt att vi bara har en chef och det är alla i publiken. Om inte de är glada, då är inte vi det heller.
– Ni är som sagt stora i USA men inte alla har hört er i Europa, i synnerhet inte i Sverige. Hur planerar ni att sprida SHINEDOWNs musik?
– Radion har varit väldigt bra för oss här, säger Zack och fortsätter sitt resonemang:
– Hela radiobiten är helt annorlunda från den i USA men samtidigt tror jag det spridit sig ryktesvägen då vi var här med DISTURBED. Folk fick kännedom om oss, såg oss spela eller fick tag på vårt album på Internet vilket i det här fallet bara varit bra för oss.
– Vi håller även på att lägga upp ett spelschema för sommarens festivaler och även en liknande headlineturné som denna senare i höst.
10/10 000– Samtidigt är medierna i USA rätt kluriga jämfört med andra länder, resonerar Brent om bandets ökande framfart.
– I dagens läge måste du verkligen göra något unikt för att du ska vara med. Vi är inga rockstjärnor som dricker oss fulla varje natt, knullar brudar eller knarkar. Jag var den enda som höll på med droger tidigare men jag har varit ren i ett år nu. Vi är inte ett sådant band, vi är gentlemän. Samtidigt finns det en avigsida till allt det här; de personer du kommer att se ikväll, den intensiteten på scenen är inte nödvändigtvis representativt för oss som personer när vi går av. Det är en klyscha att säga det, jag vet det men jag har inget annat sätt att uttrycka mig på; vad du ser är vad du får med SHINEDOWN.
– Vi har ett eget motto, ”tio/tiotusen” svarar Brent och tittar på sin bandkollega.
Zack förklarar att mottot är en tatuering han har på kroppen som symboliserar att det inte spelar någon roll huruvida det är tio personer i publiken eller tio tusen.
– Vi är lyckligt lottade att få ha spelat inför få människor och stora arenor. Det spelar ingen roll, vi kör samma show ändå, oberoende av antalet människor i publiken. Vi skulle lika gärna kunna ha vanliga jobb. Vi vaknar upp varje morgon och är tacksamma för detta. I Paris spelade vi för hundratjugo människor, samtidigt har vi spelat för sextiofemtusen åskådare.
– Vad är det som gör er musik speciell och skiljer er från andra liknande band?
– Jag vet inte om du kan kalla den för speciell men vad lyssnaren snabbt bör inse är att detta är den ärligaste formen av rock du någonsin kommer få höra, svarar Brent bestämt men fortfarande ödmjukt.
– Allt bygger på personliga händelser som faktiskt ägt rum på riktigt. Eftersom jag är textförfattaren har jag alltid sett det som en rättighet att skriva ned vad jag ser och känner. Det är den billigaste formen av terapi för mig. Jag skriver om vardagliga saker, om mitt liv, var jag kommer ifrån, det jag erfarit och alla historier jag fått höra på vägarna som människor har berättat för mig om hur vår musik har förändrat deras liv och fått dem att utvecklas till bättre individer. Bara att få höra en sådan sak är överväldigande.
– Vad handlar låten Devour om?
– Den handlar om Irakkriget och är relaterad till verkligheten för vi åkte faktiskt över och spelade för de amerikanska soldaterna i både Kuwait och Irak när det var som värst. Vi ville ge dem hopp och bygga upp deras moral för att orka fortsätta kriga. Samtidigt är vi tacksamma för allt de gör för oss. Vi var där i fem dagar och att bara få prata med människorna och med barnen gjorde ett stort intryck på oss.
– Jag vet inte om vi någonsin kommer få se världsfred i vår livstid men det måste gå att kompromissa på något sätt. Låten handlar om detta och kan ses som ett brev till vår förra president om att ta hem soldaterna och hitta en lösning på frågan.
– Vad har ni för åsikter om kriget?
– Vi måste slutföra det vi ursprungligen hade i åtanke, svarar sångaren.
– Vi åkte dit för att rensa upp, ta bort förtrycket och införa demokrati och vi måste göra färdigt vårt arbete. Jag kan inte stå för krig överhuvudtaget och jag vill inte se folk dö. Folk kan fråga mig om vad min lösning är och jag kanske inte har någon men vi alla har åsikter. Låt varje land vara individuellt och låt människorna styra upp det själva. Invånarna i ett land borde själva få välja en ledare som kan stå för folkets röst, lyssna på dem och deras krav och fatta de rätta moraliska besluten. Ledare behövs alltid.
Ljudet av galenskap
Lyssnar man på ”The Sound Of Madness” kan man urskilja en bombastisk produktion och pampigare arrangemang än på de tidigare verken.
– Vi ville göra det så storslaget som det bara gick, säger Brent.
– Varje låt skulle vara episk och ett stort opus. Vi tänkte oss inte bara gitarrer, trummor och bas denna gång utan även orkestrala arrangemang. Vi programmerade även mycket, lade till ljudeffekter och använde oss av piano. Fyra av låtarna på albumet har en 21-manna orkester.
– Det var rätt enkelt på ett sätt, jag lyssnade på några av mina favoritskivor som hade en massiv ljudproduktion och låter storslagna. Jag ville förstöra dessa skivor helt och hållet och göra det ännu mer storslaget. Det var min inställning till hela processen.
– Många frågade hur vi fick Robert Cavallo (KID ROCK, MY CHEMICAL ROMANCE, GREEN DAY) att producera skivan men jag hade aldrig hört talas om honom innan. Fast han ville faktiskt arbeta med oss trots att han inte hört talas om oss heller.
SHINEDOWN skrev närmare sextio låtar till ”The Sound Of Madness”.
– Cry For Help och What A Shame skrevs faktiskt i studion och Cavallo hjälpte oss mycket med dessa låtar. Jag trodde aldrig de skulle hamna på skivan men till slut så…
Brent avbryter sig själv.
– Det var rätt lustigt för han ringde upp mig efter dessa nio månader och jag kände inte igen honom. Jag frågade om det var killen som hjälpte oss tidigare och han nämnde alla dessa stora band som han hade arbetat med. ’Fantastiskt’, svarade jag. ’Men jag är inte med i dessa band så vad kan du göra för oss istället?’.
– Han älskade min attityd och frågade mig vad målet med albumet var. Jag svarade ärligt att när jag är begravd vill jag att världen säger att de behövde denna skiva och att den var nödvändig i tiden. Detta är vad jag bestämde mig för och jag trodde på att han kunde få den så pass storslagen.
– Har ni några planer att göra något av de uteblivna låtarna i framtiden?
– Kanske, jag ser faktiskt mer fram emot upplevelsen att få skriva något nytt på en fjärde skiva tillsammans med hela bandet. Visst, det finns några riktiga bra låtar som skulle ha platsat på detta album men vi får se vad som händer.
– Kommer ni använda er av en orkester live för att framföra de låtarna som har det på skivan?
– Vi gjorde faktiskt det i Salt Lake City men med en 12-manna orkester.
– Det var riktigt häftigt, en dröm som gick i uppfyllelse, jublar Zack.
Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt
Shinedown