torsdag 25 september 2008

West Coast Riot - 26 Juni


Frihamnen, Göteborg. En mindre charmig plats att hålla en festival på är svårt att hitta, möjligen att något gammalt intorkat runkbås i Albanien kan matcha, men jag är osäker. I ett industriområdebestående av en hektar asfalt och sterila byggnader trängs två stora scener, Close-Up Magazine-sponsrade tältscenen och ett par öltält med merchandiseförsäljare, korvgubbar och falafelstånd. Vädret denna tidiga fredagseftermiddag påminner mest om amerikansk sovjetpropaganda och det är med viss oro jag blickar fram emot en kväll under bar himmel.

Efter inhandlande av lite färddryck på Systembolaget samt billiga paraplyer påbörjar jag och mitt sällskap den 15 minuter långa gångsträckan in till området ute på Hisingen. Mitt på Göta älvsbron ger mitt 39-kronorshelvete till paraply vika för den kraftiga vinden och jag får skalla bort regnet ur ansiktet den sista biten.

När något som känns som en oändlighet, väntan på att lösa ut pressarmbandet var segare än en senil gubbe äntligen är över hastar jag med raska steg mot red stage där ett återförenat DE LYCKLIGA KOMPISARNA är i full färd med att underhålla den tappra publiken. Jag sluter upp med mina vänner till tonerna av den sömniga låten ”Smet” och delges snabbt den dåliga nyheter att gamla örhängen som ”Dit Kuken Pekar”, ”Dricka Sprit Och Hålla Käften” och ”Ölstugan” redan är avverkade från repertoaren. Men när ”Troll Och Häxor” så utannonseras spelar det inte längre någon roll!

Mart Hällgren, dagen till ära iklädd blå arbetarhängselbyxor (japp, insydd skumgummi på knäna), utstrålar en så härlig pondus att man bara kan bli glad. Hans halvtöntiga ”antiutseende” gör att han mest liknar en lite bortkommen vaktmästare där han flackar omkring på scen, men allt som oftast med full koll på vad han pysslar med. ”Evigt Liv” tar vid och när bandet sedan drar igång ”Hockeyfrilla” i ett rasande tempo vaknar publiken till ordentligt och ett gäng nävar far upp i luften. Den ende orginalmedlemmen, utöver kapellmästaren själv, trummisen Jouni Haapala visar att han är en riktig pärla bakom slagverken.

Att bara leva på gamla meriter, och i synnerhet på debutalbumet ”Le Som En Fotomodell” är kanske trist för bandet, men jag tackar å det ödmjukaste för att DLK håller sig till vad som bör räknas som klassiker i sammanhanget. Mart passar då och då på att uppdatera texterna, för att få en mer 2000-talspräglad känsla, han skriker ”Runka på din kuk!” istället för återhållsamma ”Lattja med din lem” i ”CP Framför Sin TV” och slänger in ”Jag fick det så gott ställt, när du kramade Reinfeldt” i ”Finansministern”, sådant uppskattas! Kvartetten fumlar bort sig ibland, spelar lite fel och trampar i klaveret, men det blir mest charmigt och när extranumret ”Egon” klingar ut och himlen lyser klarblå igen, verkar de flesta vara rätt tillfreds med vad som visats upp från scen.
Text: Manne Påhlsson
Länk:
http://www.westcoastriot.se/