VOLBEAT - Roskilde festivalen, torsdag kl 19 **

Danska VOLBEAT släppte sin tredje fullängdare i slutet på 2008. Där klibbade sig skivans titellåt fast på det där svåra, hjärntvättande sättet som bara plastiga toner kan.

Jag var en av de till synes få som definitivt inte uppskattade VOLBEATs belgian blue tappnig av hårdrock. Trots att albumet "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" blev en kommersiell hit i Skandinavien. Det var helt enkelt lite för mycket kopia á la METALLICA och köttmarknadsrock för att kännas behaglig och äkta. Trots det tog jag mig till Orangea scenen med lätta steg, för det kunde ju inte bli värre än på skiva tänkte jag.

Kvartetten öppnade med ovannämnda titelspår vilket uppskattades av den stora samlingen fans framför scenen. En scen som inte längre badade i det intensiva solskenet som nästintill plågat hela dagen. Eller så var det ölen som gjorde att jag inte längre brydde mig.

Snabbt upptäckte jag att bandet hade förmågan att prestera som på skiva. Tydligt, enkelt och med gasen i botten. Men hela tiden krystat och med obehagliga inslag av klyschor från otaliga inspirationskällor. På scen tog de däremot revansch tack vare en enorm spelglädje, och förmåga att egga publiken med sin skrevrock. Responsen till bandets publikfrieri blev en bejublad en! En i publikhavet summerade spektaklet klockrent:

- Detta är inte bra, jag har hört det förut. Billiga poäng plockar man någon annanstans. De låter som NOFX ju!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: http://www.volbeat.dk/

WEST COAST RIOT 2009

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Recension: Förhandslyssning av Katatonia "Night Is The New Day

Journalister har flugits in från olika delar av Sverige och Europa för en exklusiv förhandslyssning av Katatonias stundande albumsläpp "Night Is The New Day". Det har varit en olidlig väntan sedan förra skivan "The Great Cold Distance" som släpptes i i början av 2006. Efter mer än tre och ett halvt år är de svenska depprockarna alltså tillbaka och det är med skyhöga förväntningar och en smärre nervositet jag blir hänvisad in i studiorummet på Cosmos Studio. Bara grejen att bandet skrotade allt material förra sommaren för att de inte ansåg att det höll måttet visar vart de sätter ribban.

Albumet inleds med "Forsaker", ett inledningsspår med ett karaktäristiskt men kort intro, ett krigslarm om ni så vill innan trummorna och riffandet tar över helt och hållet. Ett perfekt intro som sätter stämningen redan från första not. Det är en klassisk komposition signerad Katatonia utan att göra avkall på varken tyngd eller melankoli. Ett melankoliskt solo bryter av och höjer den vackra stämningen. "The Longest Year" får mig att tänka på förra plattans andra spår, "Deliberation", inte sagt att de är liknande någonstans men tankarna vandrar onekligen åt det hållet. Ännu en gång är det trummorna jag tänker på. Så komplexa, så okonventionella i sin natur att de får mig totalt att tappa fokus.

De två första inledningsspåren gjorde ett starkt intryck på mig och superlativen haglade men sedan tog musiken en oanad vändning och det blev svårt att ta till sig de resterande spåren. Inte för att de var dåliga på något sätt utan just att Katatonia gör så otroligt komplex musik som aldrig ger lyssnaren någon chans att fastna vid en första genomlyssning. Nu får man ha i åtanke att det bara är en genomlyssning vi fick och vi alla blev införstådda att det kräver ett otal varv med skivan innan man kan urskilja någon form av röd tråd genom "Night Is The New Day". Tredje spåret "Idle Blood" inleds med ett akustiskt intro och stråkar. Mina anteckningar säger att den är anonym i förhållande till de två första spåren men att basgången var tung låten igenom. "Onward Into Battle" kan vid ett första intryck låta som om den är tagen ur bandets tidigare katalog med sin krigsantydan men faktumet är att den verkar mer stämningsfull än de första spåren. Jonas sång ligger vackert över hela låten och både körer och bakgrundssång finns bidrar till en skön atmosfär. Jag kunde även urskilja ett orgel/mellotronliknande parti mot slutet som jag föll för. "Liberation" har tunga riff och marshtrummor låten igenom. "The Promise Of Deceit" ger mig en industriell känsla och är snäppet lugnare i framförandet med sina syntar. "Nephilim har en Black Sabbath-mimande inledning och för tankarna långt bak i tiden.

Resterande halvan av skivan blir så otroligt komplex att det var svårt att anteckna något. Jag har bara enstaka ord nedtecknade. "New Night" är kortriffad och mer rakt på sak medan "Inhertitance" kännetecknas ännu en gång av Jonas vackra sånginsats samt att vackra stråkar bryter av i låten. "Day And Then The Shade" är mer uptempo och förmodligen den enda låten som det går att urskilja något mer positivare tongångar. Slutligen tycker jag Katatonia gör bäst i från sig i avslutningsspåret "Departer". Det är här bandet har sin styrka; att kunna knyta ihop säcken på ett bra sätt och lämna lyssnaren suktandes efter mer. Detta spår är en perfekt avslutning på "Night Is The New Day" på samma sätt "Journey Through Pressure" var på föregångaren. Lyssnaren kommer direkt att förstå att det nu är dags att stänga av CD-spelaren eller att trycka på repeat. Lugnare tongångar och gästinhopp av sångaren Krister Linder sätter punkt för denna gång.

Sammanfattningsvis bör det tilläggas att denna recension inte på något sätt gör "Night Is The New Day" någon rättvisa och bör bara ses som smärre riktlinjer för hur skivan kommer låta. Min egna uppfattning kommer säkerligen ändras när jag väl har fullängdaren i handen den andra november (eller en månad tidigare om jag nu lyckas erhålla en promokopia). De två första låtarna gjorde störst intryck innan jag totalt tappades bort i lager på lager av komplex och intrikat musikkomposition. Det kommer krävas åtskilliga lyssningar innan något kan utkristallisera sig och jag får en helhetsbild.

Hösten kommer bli vacker tillsammans med Katatonia.

Låtlista:

1. Forsaker
2. The Longest Year
3. Idle Blood
4. Onward Into Battle
5. Liberation
6. The Promise Of Deceit
7. Nephilim
8. New Night
9. Inheritance
10. Day And Then The Shade
11. Departer

Text: Tomasz Swiesciak

Intervju med THE TELSTAR SOUND DRONE på Roskilde festivalen

Mads, Hans & Rockharder

Köpenhamnsbaserade THE TELSTAR SOUND DRONE släppte sin debut EP i november på egen hand. Intresset för bandets musikaliska vidunder visade sig sedan mynna ut i en spelning på Roskilde festivalen. Enligt det Danska musikmagasinet SOUNDVENUE gjorde de riktigt bra ifrån sig när de på måndagen hade rivit av sin “syra rock” på Pavilion Junior.


Rockharder hade avtalat tid med trummisen Hans Beck och sångaren Mads Saaby (som slutade i bandet i augusti) kl 17 på torsdagen. Efter ett visst irrande och en vätskepaus fann vi grabbarna. Tillsammans satte vi oss på gräset precis under tältkanten och fick en trevlig och givande pratstund trots det sporadiska växlandet från engelska till svenska från mitt håll. Här är premiären av en engelskspråkig intervju på Rockharder-Festival.

You played at Pavilion on monday. How was it?
Great. We were far away from the audience since it was a big stage. That was both good and bad. We are more used to playing at smaller venues where the audience is more closeby.

How long have you been playing together?
Me and Mads have played together before but wanted to do something together. Like a sort of music collective where the sound could develop without the insight of others.

Why do you call yourself THE TELSTAR SOUND DRONE?
Its a comment to society, since satelite technology was the first covering communication throughout the planet.

Which is your musical vision or mission?
To open up peoples eyes. To show people something beautiful we want to play. Also we want to stop people from the commercial music. We are glad to have an audience to play to.

What makes TTSD stand out musically?
I guess maybe the postmodern thing. We dont strive to be retro, were no timemachine, no 60's copycats. We have our own sound, without trying to sound like someone else.

How long has the band been active?
Me and Mads have played together since 2001 but the band has existed for 2 years.

Wich are your influences?
Manely Psych and obscure albums. Like PAINTED FACES, THE ROLLING STONES, THE FUGS, SPIRITUALIZED, BABY WOODROSE and DRAGONTEARS. Electro acustic stuff.

Do you spend equal time on creating the lyrics as on the compositions?
Kind of equally I think. But most time on the music, the emphasis is more instrumental. Hans is the one that writes the lyrics.

What do you have planned for the band in the near future?
We dont have any studio booked. Our focus now lies on creating new material.

De många fimparna rutom oss och de täckta bladen i mitt anteckningsblock var tunga bevis för att jag just genomfört min första intervju på Roskilde festivalen. Lite nedslagen för att jag antagligen hade uppfattat för lite i deras svar á la skytteltrafik, men upprymd, steg jag ut i det stekande solskenet med Martin. Roskilde festivalen hade ju just börjat!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.myspace.com/telstarsounddrone

AC/DC - Ullevi den 21 juni 2009 *****

Angus for President!!

När jag gick i femte klass kom en av mina polare hem till mig med en skiva han snott från sin äldre bror. Det var albumet "Back in Black" som var en återförenings platta efter att den tidigare sångaren Bon Scott hastigt avlidig i den så kallade rockdöden, som just kommit ut. Redan efter första riffet visste jag att det här var början på en lång kärleksrelation som varar än idag. Men ändå var det här första gången, i vuxen ålder, som jag fick tillfälle att se mina idoler. Senast var 1977 i Malmö Folkets park, då min morbror dessutom var ett av förbanden.

AC/DC bestående av gitarrist Malcolm Young, basist Cliff Williams, trummis Phil Rudd, frontmannen med den raspiga rösten Brian Johnson och så klart den det egentligen handlar om; Angus Young. Som iklädd sin sedvanliga skoluniform och sina råa, enkla riff har dominerat rockvärlden i närmare tre decennier samt vars ”duckwalk” och energi på scen är av ett sällan skådat slag.

Resan började med att vi samlades vid den för tillfället inhyrda minibussen kl 09.30. Där gick vi, åtta killar och en tjej, genast igång med att öppna vår första (då fortfarande kalla) öl och unisont vråla "For those about to rock, we salute you”. Något vi fortsatte med hela vägen från Malmö till Göteborg medan stereon vrålade välkända AC/DC-låtar. Alla spända av förväntan och lyckliga över att den dag vi väntat på äntligen var här.

Då resan tog närmare fyra timmar med diverse mat- och kisspauser var vi alla i en så osedvanligt fin form att Bon Scott, bandets förra front man som dog rockdöden (kvävd i sina egna spyor i baksätet på en bil) 1980, nog log uppe i sin himmel. Då vi slutligen anlände och mötte upp ett stort gäng under ett träd i närheten av Ullevi fortsatte festen. Dock inte så länge då det började ösregna och vi alla tvingades ta skydd inne på arenan. Där hade förbanden THE ANSWER och svenska BULLET just gått på, med undermåligt ljud och med ytterst lite publik framför scenen inte gör en alltför imponerande prestation.

Precis när AC/DC skulle gå på sprack himmelen upp och solen log mot oss igen. När bandet startade med titellåten från det senaste albumet "Rock ’n roll train", med ett jättetåg på backdropen, kunde festen börja. Med nästa låt, Hell aint a bad palce to be och efterföljande Back in black började publiken blir smått extatisk. Även om ”gubbarna” som hållit på i 36 år börjar bli lite till åren är detta något man definitivt inte märkte, speciellt inte på Angus som med en rasande energi nästan aldrig stod stilla utan rusade över scenen med en sprudlande energi. I sin skoluniform, skakandes av spasmer, strippade han ner till enbart kalsonger och vekade närmast vara hopväxt med sin Gibson-gitarr till publikens stora förtjusning. Han är utan tvekan bandets okrönte kung.

Konserten fortskred och förutom ett par undantag skulle man kunna tro att vi befann oss i 80- talet då klassiker efter klassiker rullades upp till den hänförda publiken, som alla kunde varenda textrad, riff och ibland skrålade högre än Johnson. Speciellt under Highway to hell det fantastiska ljudet till trots. Att de vet hur man bygger en scenshow för att tillfredställa en publik står också helt klart under Hells bells tex sänks en gigantisk klocka ner från taket och när den åter igen tar till skyn står gissa vem... så klart Angus där under och drar i gång med sitt domedags riff ett annat exempel är under Whole lotta Rosie blåses en gigantisk kvinna upp och börjar göra obscena rörelser på det tidigare nämnda tåget, under TNT sprutas det eld och under For those about to rock rullas det ut sex stycken tolvpunds kanoner vilka med ett öronbedövande ljud avfyras om och om igen bara för att avslutas med ett fyrverkeri utan dess like.

Trötta och extatiska och tillfredställda påbörjar vi sedan färden hem och alla somnar med drömmen om att får vara som Angus och att ryktena om att detta skulle vara deras sista turné är ogrundade för om dom någonsin kommer till Sverige igen så skulle jag inte missa det för alla pengar i världen och för dem som inte har sett dem GÖR DET.



Set-list:
Rock n roll train
Hell ain’t a bad place to be
Back in black
Big Jack
Dirty deeds done dirt cheap
Shot down in flames
Thunderstruck
Black ice
The jack
Hells bells
Shoot to thrill
War machine
Dog eat dog
Anything goes
You shook me all night long
TNT
Whole lotta Rosie
Let there be rock
Highway to hell
For those about to rock


Text & foto: Martin Eek

HAYSEED DIXIE - Loppen, Danmark den 23 maj *****

HAYSEED DIXIE är det Amerikanska bluegrassbandet från det djupaste södern vilka allt sedan debutalbumet "A Hillbilly Tribute to AC/DC" år 2000 började sitt segertåg över världen som aldrig tycks ta slut. Som albumnamnet antyder består bandet av Barley Scotch, Jake Byers och bröderna Don Wayne och Dale Renomed. Med hjälp av bas, gitarr, mini-gitarr, violin och banjo, framför de en blandning av rockcovers och egenproducerat material. Allt med sprudlande energi och en stor portion humor vilket ger uttrycket redneck-rock en helt ny innebörd. Då jag för första gången såg bandet 2007 på Roskilde festivalen (( http://rockharder-festival.blogspot.com/2007/10/hayseed-dixie-odeon-1630-lrdag.html )) var det under ett stort luftigt tält som var fullpackat då många, liksom jag själv, mest gått dit för att fördriva tiden och komma undan regnet. Vi blev snart glatt överraskade av de oborstade countryrockarna från Tennessee. När jag nu fick höra att dessa skulle spela på Loppen, och att ett gäng av mina bästa vänner skulle åka dit, var jag inte sen att haka på.

Även om statsdelen Christiania i Köpenhamn i mångas ögon främst förknippas med drogliberalism, upplopp och liknande negativiteter, får det inte glömmas att detta ställe är, och alltid har varit, en oas för kulturyttringar i alla dess former. Där kan Loppen sägas vara den musikaliska mittpunkten. Innhyst på andra våningen i en gammal armébarrack, tar man sig dit på en mycket smal och nästan fallfärdig spiraltrappa, till lokalen som rymmer cirka 600 personer. Scenen stäcker sig inte mer än någon meter ovanför marken vilket ger det hela en nästintill familjär känsla. Något som bandet, som varit här 6 gånger på 4 år, tycks älska då de enligt egen utsago tidigare enbart spelat så många konserter i Glasgow.

När vi kommer dit ligger röken lika tung som förväntningarna bland publiken på det nästan fullpackade golvet. Det spelas AC/DC-klassiker, skrålas och skålas bland de ivriga besökarna. Så tänds strålkastarna och bandet börjar med en cover på JUDAS PRIESTs Breaking the law. Den följs sedan snabbt upp av AC/DCs Whole Lotta Rosie innan "Reverend" Don Wayne stegar fram till micken och utropar på sin gälla sydstatsdialekt, mycket likt en baptist pastor, ” - Hur kommer det sig att när man hör talas om människor som blivit bortförda av aliens, har de aldrig blivit undersöka genom munnen eller någon annan kroppsöpning, utan alltid genom röven? Antingen beror det på att de som blir utsatta kanske gillar det eller så är utomgordingarna helt enkelt sadister?” för att sedan dra i gång den egenhändigt skrivna Alien abduction probes vilken fick mig och de andra att vika sig dubbla av garv.

För skratt blir det mycket av då showen, som de fyra männen vant och skickligt framför, är i lika stor utsträckning en stand-up comedy akt där det hejdlöst drivs med allt på sant redneck-manér, utan gränser. Som ett ode till gitarrspelandes ädla konst kommer höjdpunkten under låten Duelingbanjos (känd från filmen "Den sista färden") där de fyra endast spelar på två instrument. Den ena sköter högerhanden medan den andra vänstern.

Under den nästan två timmar långa konserten tas vi med genom rockhistorien. Från Detroit Rock City (KISS) via Highway to hell (AC/DC), till Warpigs (BLACK SABBATH) och Ace of Spades (MOTÖRHEAD), och vi slutligen hamnar på Hotel California (EAGLES). Därefter blir vi serverade mer moderna covers som Walk This Way (AEROSMITH), I dont feel like dancing (SCISSOR SISTERS) och Roses (OUTCAST). Allt i en salig blandning, spelat i ett hetsigt, adrenalin- och svettsprutande tempo, med många pauser för en av männens viktigaste livsingredienser; öl och "Corn Liquor".

Men det är nog det egna materialet som gör störst intyck och när låten I'm keeping your poop (in a jar), skriven för alla män som någonsin fått sitt hjärta brustet av någon elak kivnna, samt She was skinny when i met her, river de ner de största skratten och applåderna. Man kan nästan tro att de allihop stått vid den där vägkorsningen där gitarrlegenden ROBERT JOHNSON påstods ha sålt sin själ till djävulen, och gjort samma sak då en sådan spelskicklighet annars kan vara svår att förklara. De spelar på varandras gitarerr och gör parodi på allt från JIMI HENDRIXs spelande med tänderna och bakom nacken till, naturligtvis, Angus Young med sin karakteristiska hoppande gång, fram och tillbaka över scenen.

När jag äntligen, glad men mycket trött, sjunker ner i en stol på tåget hem kan jag bara konstatera att om man inte tidigre sett detta underbara band så ska man genast göra det då nästa tillfälle ges. Men även att jag hoppas att bandets föredöme kan klara av att ge en lika tillfredsställande känsla på Ullevi den 21 juni. Det är i alla fall en bra uppvärming.



Text & foto: Martin Eek
Länk: www.myspace.com/hsdx

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 4

Söndagen började med ett uppvaknande i ett svalt tält. Nattens konsert med DRAGONTEARS hade gjort mig riktigt nöjd med festivalandet och jag lämnade camp Evil Oli för att sätta mig och skriva ett blogginlägg om lördagen.

Just när jag hade lagt upp bilder mottog jag ett sms från Lorenzo Woodrose, sångaren i (bland annat) DRAGONTEARS, som jag hade försökt planera in en intervju sedan några dagar. Han undrade om jag jag hade tid den närmaste timmen då han snart skulle vidare.

Med blocket innehållande mina frågor träffade jag honom i skuggan under träden på media området. Lorenzo var riktigt tillmötesgående och trots att han inte verkade fått en blund sedan nattens gig svarade han villigt och till synes genomtänkt på mina frågor. Bilderna tog jag själv då Martin inte hann dyka upp.

Jag mötte upp Martin vid campet efter intervjun, plockade ner mitt tält och tog med packningen till bilen. Efter lite mat slängde vi ett getöga på ULF LUNDELL och tre låtar med WHITE LIES, sedan drogs ROCKHARDER till scen Orange. Festivalens sista konsert avnöjts med riviga EAGLES OF DEATH METAL som gjorde ett hejdundrande framträdande, trots avsaknaden av Josh Homme (KYUSS, QUEENS OF THE STONE AGE) som hade ersatts av Joey Castillio (QUEENS OF THE STONE AGE), bakom trummorna.

Därefter kikade vi in i festivalens Lounge, även kallad "a musical breathing place" enligt det 130-sidiga programmet. Den danska trance och house-duon OLIVER JONES hade just startat och vi avnjöt musiken med en läsk. Glada och nöjda med vår insats för ROCKHARDER tog vi sedan bilen hem till älskade Malmö.

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 3

DUNGEN

Lordagens schema sag ratt trakigt ut. Inga direkta intressanta akter, alltsa storre chans att hitta nagot nytt tankte jag och gick in pa festival omradet.

Vid Pavilion-scenen drog death metal-bandet DAWN OF DEMISE till sig ahorarna kl 13. Visst var det nagot att bita i, men det var inte tillrackligt melodiost for att matcha min smak.
... AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD spelade pa Odeon kl 14.30. Namnet och beskrivningen i programbladet lat sa pass intressant att jag kande mig manad att kolla in dom. Men de var sega pa att komma igang. Nar de val kommit igang presenterades en for mig ratt sjallos rock som drog at EMO och collagerock-hallet. En besvikelse alltsa.

Pa Astoria trollband MARISSA NADLER med sin akustiska gitarr och skon-sang kl 18. Det blev ett fint break i dagens tidigare besvikelser.

Inga intervjuer blev det heller denna dagen. Vi var pa vag till DUNGEN men vi fick problem med att komma in bakom Odeon, en knapp timme innan de skulle upp pa scen. Trots att var kontakt fran Subliminal Sounds kom ut hamtade oss vid gaten sa nekades vi intrade av grindvakterna. Inget press-kort hette det. En riktig besk upplevelse blev det efter att ha vantat ratt lange och aven flyttat andra arrangemang for intervjuns skull. DUNGEN presenterade sina alster val. Bast var de tyngre dynamiska partierna och for att inte tala om deras sjukt talangfulla trummis!

DRAGONTEARS presenterades som en "psych trip" pa Pavilion kl 03. Som jag forutsag blev konsertens dagens, om inte festivalens, hojdpunkt. Sa mycket att lyssna pa och beskada! Musikerna fullkomligen imponerade med sin skicklighet och bjod dessutom pa en cover av Masters of War.

Det hade ljusnat nar vi kom tillbaka till campet pa plats L83 men somnen lockade efter dagens eskapader. Efter en sval natt vaknade jag valdigt utvilad, trots att jag latit bli att ta av mig kangorna innan jag somnade.

Idag vantar EAGLES OF DEATH METAL kl 17 pa scen Orange. En konsert som sakert blir intressant.


Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 3; den långa väntan

Lördagen har mest spenderats i skuggan och i väntan på att ett kollektiv på nio killar som är psykiskt störda ska gå på. 22.00 börjar Slipknots spelning och detta är den enda spelningen av intresse, inte bara för Rockharders redaktion utan för varenda individ på festivalområdet. Ryktena går att det har redan börjat bli köbildning, tre timmar innan spelningen sätter igång.


Gick förbi Orangea Scenen för att kolla in Håkan Hellström en snabbis. Har aldrig förstått mig på den mannens hype även om jag försökt. Gårdagens spelningar var ömsom bra, ömsom dåliga. Trents lilla skapelse Nine Inch Nails drog på en riktig fet show samtidigt som Oasis var lika dryga och ointressanta som alltid.

Jag har lovat mig själv att inte gnälla över den fantastiska värmen men faktum är att det är olidligt att vistas i solen allför länge. Hela tiden måste man uppsöka skugga för att inte drivas från vettet eller förångas. Det är trist för spelningarna blir lidande. Nog för att många spelningar går in i varandra och det är ont om tid mellan varven men anledningen till att jag gått ifrån konserterna har inte varit på grund av dessa orsaker utan just för att jag inte pallar hettan.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 2

GOJIRA, med den hansynslost rockande basisten till hoger

Franska GOJIRA gav oss ett bastant uppvaknande pa fredagen klockan 12. Konserten var kanon och det miljomedvetna bandet passade aven pa att tacka festivalen for att ha ordnat sa att de fick spela pa ODEON och ge besokarna en "green-show". Samtliga ljus pa scen var namligen i LED; allt for det miljomedvetna tanket som Roskilde festivalen profilerar sig med.

FLEET FOXES kandes som nagot av en felbokning da deras sovande sound blev lite lamt i konstrast mot GOJIRAs manglande, knappt 3 timmar tidigare. Kanske battre vid skymningen?!

Intervjun med DRAGONTEARS och DUNGEN blev inte av igar, forhoppningsvis idag lordag. Daremot sa spelar bada banden ikvall; DUNGEN kl 00.30 och DRAGONTEARS pa den spannande tidpunkten 03.00. Jag kanner pa mig att det blir ett minne for livet.

Den danska tidskriften SOUNDVENUE haffade Martin och mig och bad om att fa stalla lite fragor om hur vi uppfattade festivalen, vilka musik preferenser vi har och ta nagra bilder. Jag tvekade till en borjan, men bestamde mig for att det nog kunde bli en kul grej. Blir intressant att se om vi ar med nar tidskriften kommer ut... Sjalvklart promotade vi ROCKHARDER.

Bast igar var rockiga raven NICK CAVE med sina THE BAD SEEDS. Stamningen var pa topp och det var nastan en omojlig uppgift att anteckna da suget efter att dansa var konstant. Men en bra recension det blir det.

THE MARS VOLTA bjod pa Vicera Eyes och flera andra "catchigare" latar. Energin var elektrisk och showen matchade musiken. Jag var sa lycklig!

Darefter dissade jag OASIS och allt annat som verkat intressant eller sevart; beslot mig for att ga till taltet och sova. Det var en utmarkt ide da jag kanner mig riktigt utvilad idag - finemang!

Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 2; ...och det fortsätter

Mike Patton i Faith No More är sjuk i huvudet. Att gå från growl och gallskrik till att power-waila och dissa den danska publiken är storslaget, om inte genialiskt. Spelningen var riktigt grym. Isis atmosfäriska och ambienta musik var lika grym den med. Till skillnad från Wolves In The Throne Room fick jänkarna mer utrymme med scendekoren och själva showen.

Rockharder är glada men trötta. Ikväll väntar The Mars Volta och Nine Inch Nails.

/Tomasz

Roskilde: Dag 2; den olidliga hettan

Har precis blivit söndermanglad av klimatmedveten dödsmetal i form av Gojira. Fransmännen är är brutala och tekniska men den olidliga hettan gör att undertecknad ger upp. Det var stört omöjligt att komma i tältet och utanför är solen alltför stark för att man ska klara sig länge.

Igår missade vi Mew på grund av bandets popularitet. Samma visa där, det gick inte att komma i närheten av tältet om man inte campar utanför en god tid före. Istället fastnade Rockharders redaktion bland pöblen med en platta öl som vi inte kunde ta med oss in på festivalområdet. Våra vänner försvann och vi hade ingenstans att förvara den ädla drycken. Istället blev vi tvingade till att dricka upp den.

Det är lätt att vara optimistisk när man talar om vilka band man vill se men det är svårare än så. Det gäller att prioritera. Volbeat beskådades däremot och även om danskarna verkade vara stormförtjusta så är jag inte direkt imponerad. Hypen verkar klinga av och jag tyckte det var en ljummen spelning.

Just nu undrar jag om jag ens har ork nog att se Satyricon i Arenatältet. Norrmännen går på kl 13 men jag tror försöker hitta något ställe att svalka mig på istället.

/Tomasz

Roskilde festivalen - Team Evil, del 1

Inslappet kl 17.00!

Hettan i luften var konstant men slappte i det svala taget med distination Kopenhamn. I lurarna skapade BRUTUS-EPn festivalstamningen och aven en av festivalens akter; NICK CAVE & BAD SEEDS.

Packningen gick bra i ar da vadermogulerna pa DMI spatt sol-sol-sol i 27 grader fram till sondag da det ska regna 1 mm. Jag hoppas pa varme man inte outhardlig varme...

Undertecknande Team Evil (efter campets namn) fick en intervju med danska THE TELSTAR SOUND DRONE pa torsdags-eftermiddagen. Vokalisten, tillika gitarristen, Mats och trummisen Hans bjod pa en avslappnad intervju. Martin och jag firade den lyckade intervjun med var sin ol i solskenet.

Pa kvallen blev det VOLBEAT som inte imponerade. Det var som pa skivan helt enkelt.

Idag vantar GOJIRA, FLEET FOXES, NICK CAVE & THE BAD SEEDS, DOWN, THE MARS VOLTA och NINE INCH NAILS. Dessutom blir det intervjuer med DRAGONTEARS och DUNGEN.

Vilken dag, mitt humor ar pa topp!

Text: Banesa Martinez
Foton: Martin Eek

Roskilde: Dag 1

Första bandet av något intresse gick upp på scen 17.30 på Odeon. Det var de esoteriska amerikanska svartrockarna i Wolves In The Throne Room. Majestätiskt och avskalat på samma gång.

Spelningen gick in i Social Distortion men vi hann se bägge banden. Ikonerna var dock rätt trötta.

Värmen är fortfarande olidlig och något annat än shorts är egentligen otänkbart. Just nu leter redaktionen efter kall öl. Att förvara en platta i tältet gjorde den bara pissljummen när första ölen skulle tas lagom till frukost.

Min granne Petter håller fortfarande på att stojja omkring på Orangea scenen och för stor t-shirt och vifta med armarna. Härnäst följer Volbeat, Fucked Up (om vi hinner) och sedan avrundar vi kvällen med känslorockarna i Mew.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Roskilde, uppladdningen. Dag: -1

Då var en del av redaktionen nere. Undertecknad samt fotograf Marcus sitter i mediabyn och svalkar sig från den stekheta solen som fortfarande gassar så pass sent. Väderutsikterna inför festivalveckan låter lovande.

För lovande.

Uppemot 30 grader så gott som varje dag och vindstilla.

Incheckningen på pressområdet var allt annat än smidigt. Vi kunde lika gärna ha varit utsända från Pluto, så förvirrade var personalen gällande ackrediteringarna och campingen.

Noll koll i det danska lägret med andra ord.

Nu väntas lite områdesvandring för att spana in allt och friska upp minnet. Efter detta blir det thaimat och påfyllning av vätska; vatten och öl.

Imorgon är det första officiella festivaldagen. Än så länge är det lungt med folk. Å andra sidan har inte arrangörerna lyckats sälja slut på alla biljetter. Har t o m för mig att mindre antal såldes i år jämfört med 2008.

Inte konstigt då en plåt gör lös på 2700 kr.

De akter som är av intresse och som kommer bevakas av Rockharder imorgon är bland andra Fucked Up, Wolves In The Throne Room, The Gaslight Anthem, Volbeat, Kanye West, Social Distortion samt Mew.

Peace out!

/Tomasz Swiesciak

Roskilde 2009: uppladdningen

Festivalsommaren har som bekant inletts. På vissa håll lite kallare än på andra ställen. Hur nu Roskilde 2009 blir kan jag bara sia om så här dagen innan undertecknad och manskapet åker ner.

Vad jag dock vet är att minnena och intrycken från förra året fortfarande värmer likt den bondbrännan jag kom hem med och som satt i i flera veckor.

Med andra ord är förväntningarna skyhöga.

Däremot kan det erkännas att intresset för årets danska festival var ganska svalt till en början. Under början av året när det skulle schemaläggas vilka festivaler som var intressanta och vilka jag kunde åka på, låg Roskilde rätt långt ner på listan. Anledningen var att line-up'en var rätt ointressant ett bra tag. Men danskarna skärpte till sig och drog fram sina ess en efter en.

Om något så är årets startfält det sjukaste på länge. Vad sägs om dessa artister?

Volbeat
Kanye West
Wolves In The Throne Room
Amon Amarth
…And You Will Know Us By The Trail Of Dead
The Bronx
Nick Cave & The Bad Seeds
Coldplay
Darkane
Eagles Of Death Metal
Faith No More
Gojira
Isis
The Mars Volta
Neurosis
Nine Inch Nails
Oasis
Röyksopp
Satyricon
Slipknot
Social Distortion

Ja, detta är bara ett axplock av alla band undertecknad dreglar över. Som ni märker kommer många av artisterna krocka med varandra så det gäller att prioritera.

Och göra det rätt!

Lägg till allmänt sunkigt leverna och festivalhäng samt de otal recensioner och intervjuer ska göras.

Timmar återstår nu innan flyget och jag känner mig lite överpeppad. Sömn är nog något jag inte får inatt.

Muskelrock i Tyrolen dag II

Första kvällen på Muskelrock var bättre än förväntad. Dag 2 skulle jag dock vara tvungen att hålla mig nykter, något ingen förtjänar när det vankas festival. Hämtade upp Boogie Berntsson, min bästa vän Anna  & hennes karl i Växjö innan vi tog oss tillbaka till Muskelrock. Klockan hamnade runt 18:00 när vi var tillbaka och dom enda banden vi tänk se var Bullet & den gamle Body buildar kungen Thor. Då det fortfarande var flera timmar kvar tills dess upptäckte jag nyktert hur fint det var på området. Ingången är upplyst med glödlampor i olika färger. Alla gamla byggnader är kvar från 60-talet, den gamla Cloettakiosken, lyckohjulet, korvståndet, lilla utomhus-dansbanan framför stora scenen där det såldes öl med skydd mot regnet. Finaste byggnanden är den stora dansbanan med sina målningar i både taket och på väggarna där dom har lilla scenen där de mindre begåvade artisterna rastades. Vi slapp t.o.m Bajjamajjorna, det fanns 10 vattentoaletter till damerna och vad jag antar lika många till herrarna.

Medan alla vänner drack bort det dystra vädret, smuttade jag på en 3,5%:a och hittade en förtjusande dobberman med tillhörande husse. 

Jag hittade självklart även en Bullet-husvagn, tror snart Bullet har lika många husvagnar med sin logga runt om i Sverige som Hellacopters hade på sin storhetstid..

Snart där efter kunde jag även hitta Bullet på scen. Hampus (gitarr) log lika mycket som vanligt när han bjöd på solon och Dag (sång) var lika hjärtlig mot publiken som alltid annars. Vartenda person som besökte festivalen stod framför scenen och visade sin förtjusning när det experimenterades med bomber och gitarronani. Efter halva spelningen rullades även ridån ner från en Marshall-låda där gamle basisten Lenny Blade satt i dockformat. Detta är bästa spelningen jag sätt på väldigt länge och det höll nog dom flesta med om.

Klockan gick mot Midnatt och alla väntade på att huvudnumret själv skulle visa sig på scen. Under tiden inhandlade jag en väldigt tjusig Bullet-baseball tröja i havet av annan bandmerch och gamla begagnade zz-top vinyler. Letade efter lite korv att smaska på men den hade Bullet-Dag ätit upp då han fördrev sin tid med att jobba i korvståndet. Jag och min karl letade istället upp lyxkäk för 65 spänn och bestämde oss för att det är bud på att gifta sig på just Tyrolen om några år.

Alla runt oss ställde sig upp, så vi gjorde likadant och tittade bakom oss där man kunde se en löjeväckande liten figur på scenen längre bort. Det var helt enkelt Thor som blivit uppstånden.

Vi gick fram till scen där ännu en gång hela festivalen samlats. Inte för att se det bästa uppträdande dom någonsin sätt utan för att få skratta. Den lilla gubben hade växt sig lika bred som lång och musklerna som en gång för länge sedan gjorde honom till Mr.Canada var sen länge förtvinade. Han bytte mask 2 gånger per låt, om det inte var en mexikansk wrestlingmask så prydde en vikinghjälm gubbens huvud. Två gånger under uppträdandet sprang det även in en liten småstadsjänta och åmade sig mot den gamle hjälten. Jag skrattade mer än på länge och var rätt nöjd med att detta var det sista jag skulle få se denna kvällen. 

Jag kan inte uppskatta om det var 30minuter eller två timma senare som vi satte oss i bilen. Även om det vissa gånger inte finns något bättre än att vara på festival, finns det heller inget som är lika skönt som att komma hem från dom..

Muskelrock i Tyrolen dag I

Fredagen den 12:e Juni 11:00 anlände jag och min karl till Alvesta tågstation med ett 1,5h försenat SJ-tåg i vanlig ordning. Ganska snart ringde en vän som lyckades anlända till Muskelrocks förfest dagen innan där 2 band tydligen hade bjudit på releasefest i regnet. Han ville att vi tog med så mycket vatten vi orkade bära, då det enda vatten dom kom åt smakade som att det kom från närmsta avfallsbrunn. Muskelrock arrangeras på ett ställe som heter Tyrolen, 10 minuter med bil från min gamla hemstad Alvesta. Ett ställe där hälften av mina gamla vänner inte helt oplanerat blev av med oskulden för 10 år sedan. Stället byggdes för 50 år sedan, det finns två dansbanor, ett lyckohjul, ett korvstånd, en liten Cloetta-kiosk och en växande mängd circusvagnar bakom festivalen där festivalarrangörerna bosatt sig ihop med annat löst folk. Vi bestämde oss iallafall för att sova i en dubbelsäng hos mina föräldrar istället för att vakna upp dränkta i ett översvämmat Rusta-tält som resterande del av långfärdsbesökarna gjorde. Runt 15:00 anlände vi på parkeringen och jag kände mig genast hemma när det första jag ser är Bullet-bussen.

Efter en öl i bilen får vi veta att man kan dricka medtagen öl inne på området fram tills 20:00. Vi entrar vad som en gång för länge sedan var Svennebanans friland för fylla på 60 till 90-talet, som nu övertagits av pojkar & flickor med smeknamn som Manowar-Martin, Skrotapan, Tjejknullar-kalle & Brottar-Björn som spenderar sin lediga tid med att tävla i vem som har mest patchar på sina jeans-västar & längst hår.

Runt 17:00 soundcheckar Växjös bredbenta favoriter till manshoror Scams. En halvtimma senare fylls gräset runt scenen av deras trogna vapendragare, samt annat slödder. Praktiskt taget alla skriker med i deras gamla hittar som exempelvis "Gimme yr love", men pojkarna har tydligen bestämt sig för att ändra bana igen och får inte lika bra respons när dom bjuder på det nya materialet. Växjöfolket har antagligen bara bestämt sig för att det är Boogie-rock pojkarna gör bäst, och att dom kanske skulle lägga ner det nya försöket till en blandning av AC/DC & Turbonegro.

Göteborgarna i Graveyard yrade runt på festivalen och lyckades göra något sorts avtryck i mitt minne. Dom var nästan klädda lika perfekt som om det vore på film, och jag kan inte hjälpa att jag börjar spekulera i hur länge dom står framför spegeln och putsar mustachen som en annan kärring smetar på läppstift innan det är dags att gå ut på gatan. Med sina V-jeans lyckades dom iallafall fylla en plats som behövdes på festivalen då det började bli lite tröttsamt att bara se snortighta jeans, jeansvästar och lite mer nitar.. Det enda jag minns från denna spelningen var att det regnade och att jag borde kolla upp dom mer när jag kommer hem. 

Folk började bli hyggligt fulla och vi begav oss mot bilen för att hämta fler öl.. Även om klockan blev mer än 20:00 fortsatte alla dricka sina egna öl på området och vakterna var konstigt nog inte särskilt tjuriga för det. 

När det började bli mörkt satte sig vissa i det stora party-/circustältet och tittade på gamla filmer med festivalens huvudnummer som skulle avsluta hela festivalen, nämligen gamla MR.CANADA Thor. Då ölen tagit slut för oss andra begav vi oss till stora dansbanan för att dricka dyr öl och äta ovanligt god festivalmat. 

Det började skrikas framför utomhusscenen och där stod Entombed och förförde vartenda besökare på festivalen. Första gången jag fick se herrarna live och var nöjd som en liten skolflicka som fått ett nytt luktsuddigum, men jag tycker varken mer eller mindre om dom nu. Det är fortfarande musik jag bara kan lyssna på när jag är full och förbannad..

Runt midnatt gick Entombed av scen och våran Holy driver Daniel ville köra hem oss sin i Eddy Meduza doftande Volvo men precis när vi gick ut ur entrén kom nya gitarrer på scen, vilket var Witchcraft, så jag sprang tillbaka och tog kvällens sista bilder på lite gitarronani..

xANCHORx turnébloggar; del 4

27 maj 2009 kl. 23.30 "American Violence"
Igår spelade vi i Fresno, Meth Lab City. Hemlösa alkisar överallt. Det var länge sedan jag var i en stad och kände mig otrygg när solen fortfarande låg över oss. Jag och Oskar skulle gå en promenad för att kolla området men vände snabbt tillbaka. Spelningen var rätt lam, kanske mycket för att jag var sjuk som fan och inte hade den energin jag önskade.

Highlighten denna kväll var troligtvis när en gammal gubbe gick förbi oss och var både full och hög och skrek på oss. Han var egentligen nog bara 1.60 hög men med sin krökta hållning så var det nog mer 1.30. Sjukt respektingivande. "Fuck you whiteboy!", sen skrek han även parodiskt "Hitler" om och om igen. Ibland till och med blandat med "fuck you white boy".

Vi är i Sacramento nu. Vi skulle ha spelat idag men showen blev inställd, rätt skönt faktiskt. Jag är fortfarande rätt sjuk. Tog en fet promenad på morgonen, kollade in en massa ekorrar, lyssnade på Snapcase och tyckte livet var rätt coolt. Ringde hem och kollade läget lite också. Efter detta drog vi ut till en fet sjö. De friska själarna badade och de sjuka fick gott titta på. 35 grader varmt på en strand är i alla fall jävligt soft.

På vägen dit köpte vi någon skruv till Matt från RUN WITH THE HUNTED och hans trasiga dubbelgramp. Vi fick bevittna en shoplifter bli brutalt misshandlad. Helt sjukt vilket övervåld han fick utstå. Sedan middag på något mexixanskt snabbmatshak. Amerikansk fotboll inköptes och vi stack till något sportfält och lirade lite samt spelade lite ultimate frisbee. Nu sitter vi en någon lägenhet som är stört fin. Alla jävla punks i USA har fan stora hus och bor fint. Medelklassen är bra bred här.

Imorrn bär det av till Nero, Nevada. Det är jag rätt pepp på!

Fredag 29 maj 2009
Vi är på väg till Berkley, bredvid San Fransisco. 924 Gilman Street är den mest legendariska klubben på hela västkusten. Det känns smått sjukt att få spela där ikväll. 7 GENERATIONS headlinar och jag har velat se dem i flera år. Nu får jag se dem för andra gången på fem dagar. Sjukt fett. Nu när jag summerar ihop de senaste dagarna och allt jag fått uppleva så inser jag att jag aldrig kommer få uppleva just detta en gång till. Det finns saker som är speciella första gången och sen blir de en vana. Jag vet att jag är mitt i skiten just nu och jag är glad att jag inser. Fan, skulle inte byta de här dagarna mot nåt!

Spelningen var sjukt fet! Jag hade riktigt kul. Vi spelade "War By Other Means" av TRAIL och folk gick fan bananas. Stort! 7 GENERATIONS var överfett. Mycket av folket från de anda showsen dök upp. Nästan sorgligt att lämna Kalifornien nu.

Lördag 30 maj 2009, Redding
Sista showen i Kalifornien. Stört jävla varmt och vi drog till en sjö. Jag var sjuk. Tuffingarna hoppade från broar. Fan vilken miss. Spelningen var rätt lam.

2 juni 2009 kl 01.00
Helvete i min låda. Vart börjar jag egentligen? Ok, vi åkte till Nevada. Vägen dit var väldigt fin. Vi åkte genom stora berg, snö låg kvar och det var rätt konstigt när man just varit i Kalifornien. Jag var pissjuk, låg i bussen tills vi spelade. Spelningen var fet och vi gjorde bra ifrån oss men ja, sen var det tillbaka till bussen och må skit. Sen buritos i Bling Bling City med galna neonlampor överallt. Jag har inte varit i Las Vegas än men jag fick en god vibb av hur det känns.

Seattle, shit vilken vacker stad. Kollade baseball. Rätt fett. Staden i sig var så vacker som alla säger. Jag är så glad att vi fick komma hit. Träffade på en gammal vän som jag inte sätt på tre år. Spelningen var jävligt kul. Vi spelade på YMCA; Young Men Christian Association, haha.

Blame Canada!
Kanada för första gången. Vilken jävla pepp. Men seriöst, först när vi kom in så såg det ut som om när man körde upp för motorvägen mellan Varberg och Onsala i Halland. Jag var inte imponerad. Det såg ju för fan ut som bakgråden jag växte upp i. Well, well. Vancouver downtown var typ det sjukaste jag sett hittills. New York kan slänga sig i väggen. Spelningen var överfet. Vi spalde "War By Other Means" av TRIAL. Stört sjukt. Jag sjöng inte. Nope. Greg-fucking-Bennick var på spelningen och sjöng den istället. För de oinsatta är TRIAL ett av 90-talets viktigaste band och pappa Greg är fan en profet. Folk klappade in oss och jag frågade ifall han ville spela med oss. ANCHOR blev TRIAL i fyra minuter, sjukt orealistiskt.

Det börjar bli obligatoriskt att kasta frisbee på gatorna när vi packar bussen. Någon kommer ju snart dö den vägen. Inte bra men jävligt kul och RUN WITH THE HUNTED-kidsen peppar på floppen så in i helvete.

6 juni 2009, Victoria
Cool stad. Jättevackert. Åkte färja från Vancouver och naturen var sinnessjuk. Showen var helt ok, inget speciellt.

Tillbaka till USA, Washington och Bremington. Skitspelning i någon redneckstad. Fuck that. Träffade lite vänner från Seattle. Det enda bra med dagen. Sov dock hos Greg och vi hade uppesittarkväll.

Portland
Bussen radade ihop precis när vi kom in i stan. Vi skulle egentligen åka till Salt Lake City över natten. Nu blev vi fast i stan. Showen var ok. Det coolaste var när vi gick igenom stan och stället vi skulle sova på och sprang på MAYHEM som var på turné. Vår norrman som älskar black metal snackade lite skit med dem. De var också sjuka, haha.

29 timmar i en buss. Tack så jävla mycket livet. Vi blev kvar i Portland och fick åka direkt till Denver, Colorado. Kolla in avståndet på en karta! På vägen pajjade baklamporna och det blev ett långt stopp. Någonstans i Idaho eller Utah fick vi stanna. Massa sol och sjukt hård vind. Vi sprang uppför en kulla på typ 100 meter. Jag tog med mig frisbeen, drog ett kast på säkert över 300 meter. Sinnessjukt fett! Sprang ner i mina flipflops för att göra det igen och trampade nästan på en skallerorm. Den skallrade så in i helvete. Jag hoppar ur mina flipflops och skriker som ett barn. Fy fan! Bara att glömma allt och dra till bussen.

Denver var ändå en ok spelning. Inte så mycket folk. Åt en grym veganpizza downtown. Körde sedan till Kansas City. Fet spelning och träffade bra folk. Nu är det blixtar och storm och annat jävelskap. Sitter i en soffa hos några coola människor. Har fått bra mat och är taggad på Iowa imorrn.

10 juni 2009, Iowa
Iowa var inte speciellt fett. Vi sov på ett hotel. Det var skönt. Annars sög det mesta rätt mycket. Michigan idag. Jag vet inte ens vad staden heter men jag är inte imponerad. Det var någon MC-gathering i stan. Helt sjukt med knutar överallt. Indianapolis, Indiana imorrn. Det kan nog bli rätt bra. Turnélivet har passerat tre veckor och det börjar bli extremt vardagligt och rastlöst. Men jag vill fan inte åka hem. Helst aldrig.

/Claes Nordin Tärby

WHERE THE ACTION IS 12 juni

Japp då var första dagen avklarad av Stockholms egna rockfestival och rockharderredaktionen var på plats med kameran och anteckningsblocket. Några korta insikter så här på nattkröken. Ovan ser ni Dundertågets Robert Pehrsson

1. Seasick Steve= Rockade andan av den regntunga stämningen på stora skuggan. Alla stiffa 08:or verkade älska deltablusen och skvätteöl hejdlöst på varandra. Seasick skämtade och halsade ur en flaska Jack Daniels. Jag gillade verkligen första anblicken av denna powerduo. Mera deltablues, tack. ****

2. The international noice conspiracy= Likt ett tidigt The Doors dundrade dessa duracellkaniner in på minsta scenen iklädda violet plysch. Har aldrig sett dem och var ladda som tusan. Plattan där Rick Rubin rattade 2006, visade att dessa tegpunkare verkligen kan spela. Dennis Lyxèn såg ut som en yngre Robert Gustavsson (komikern) och öste på med alla poser man kan hitta i ett rocklexicon. Mellansnacket var gigets höjdpunkt då han sågade piratpartiet vid fotknölarna och bad publiken att dra åt helvete. Härligt. Äntligen fick jag första pungsparken. JÄVLAR VAD DEN SVED. Tyvärr lyckades inte bandet lyfta musikalsikt utan stannar vid godkänt. Mera närvaro och lämna rockklyschorna i Ume älven, omedelbart. Fan ni är väl in U2? ***

3. Pixies = Vilken uppenbarelse, en hitkavalkad med ett onskefullt ljud. Magiskt. Bassisan Kim Deals glada uppsyn och ständigt tackande på svenska glade mig. Hennes mörka år i heroinets bakvatten är bortblåsta och hon sjunger så vackert och rått. Setlisten var smakfullt komponerad och vi fick 75 min maxad Pixies skruv, med ett gitarrljud från hinhole. *****



4. Dundertåget = Årets kritikerhajp. Har självrecencerat Thunder express som var godkända för ca 3 år sedan. Strängen spelar gitarr som en gud, men vart är låtarna? Soundet är trist, texterna brillianta. Kejsarens nykläder får bakläxa. Villa ha bättre riff och melodier i morgon tack. **

5. Neil Young = Min kropp värkte efter nästan 5 mils löpning denna vecka och detta gjorde sig påminnt i publikhavet. Såg Niel 1993 på roskilde senast, och det är en av de starkaste konsert minnen jag någonsin varit med om. De giget kom som från en blixt på en klar himmel. Idag var det annorlunda. Kompetent men lite segt. Bandet var kalas bra men jag var ej på topp. Setlisten var godkänd. En stark 3:a blir det utan tvekan. Mannen är en legend och med hustrun Peggy på kör och piano var vackert att se.

Imorgon Magic Numbers bland annat.

Rockhälsningar

Redaktör Daniel;)