VOLBEAT - Roskilde festivalen, torsdag kl 19 **

Danska VOLBEAT släppte sin tredje fullängdare i slutet på 2008. Där klibbade sig skivans titellåt fast på det där svåra, hjärntvättande sättet som bara plastiga toner kan.

Jag var en av de till synes få som definitivt inte uppskattade VOLBEATs belgian blue tappnig av hårdrock. Trots att albumet "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" blev en kommersiell hit i Skandinavien. Det var helt enkelt lite för mycket kopia á la METALLICA och köttmarknadsrock för att kännas behaglig och äkta. Trots det tog jag mig till Orangea scenen med lätta steg, för det kunde ju inte bli värre än på skiva tänkte jag.

Kvartetten öppnade med ovannämnda titelspår vilket uppskattades av den stora samlingen fans framför scenen. En scen som inte längre badade i det intensiva solskenet som nästintill plågat hela dagen. Eller så var det ölen som gjorde att jag inte längre brydde mig.

Snabbt upptäckte jag att bandet hade förmågan att prestera som på skiva. Tydligt, enkelt och med gasen i botten. Men hela tiden krystat och med obehagliga inslag av klyschor från otaliga inspirationskällor. På scen tog de däremot revansch tack vare en enorm spelglädje, och förmåga att egga publiken med sin skrevrock. Responsen till bandets publikfrieri blev en bejublad en! En i publikhavet summerade spektaklet klockrent:

- Detta är inte bra, jag har hört det förut. Billiga poäng plockar man någon annanstans. De låter som NOFX ju!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: http://www.volbeat.dk/

WEST COAST RIOT 2009

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Recension: Förhandslyssning av Katatonia "Night Is The New Day

Journalister har flugits in från olika delar av Sverige och Europa för en exklusiv förhandslyssning av Katatonias stundande albumsläpp "Night Is The New Day". Det har varit en olidlig väntan sedan förra skivan "The Great Cold Distance" som släpptes i i början av 2006. Efter mer än tre och ett halvt år är de svenska depprockarna alltså tillbaka och det är med skyhöga förväntningar och en smärre nervositet jag blir hänvisad in i studiorummet på Cosmos Studio. Bara grejen att bandet skrotade allt material förra sommaren för att de inte ansåg att det höll måttet visar vart de sätter ribban.

Albumet inleds med "Forsaker", ett inledningsspår med ett karaktäristiskt men kort intro, ett krigslarm om ni så vill innan trummorna och riffandet tar över helt och hållet. Ett perfekt intro som sätter stämningen redan från första not. Det är en klassisk komposition signerad Katatonia utan att göra avkall på varken tyngd eller melankoli. Ett melankoliskt solo bryter av och höjer den vackra stämningen. "The Longest Year" får mig att tänka på förra plattans andra spår, "Deliberation", inte sagt att de är liknande någonstans men tankarna vandrar onekligen åt det hållet. Ännu en gång är det trummorna jag tänker på. Så komplexa, så okonventionella i sin natur att de får mig totalt att tappa fokus.

De två första inledningsspåren gjorde ett starkt intryck på mig och superlativen haglade men sedan tog musiken en oanad vändning och det blev svårt att ta till sig de resterande spåren. Inte för att de var dåliga på något sätt utan just att Katatonia gör så otroligt komplex musik som aldrig ger lyssnaren någon chans att fastna vid en första genomlyssning. Nu får man ha i åtanke att det bara är en genomlyssning vi fick och vi alla blev införstådda att det kräver ett otal varv med skivan innan man kan urskilja någon form av röd tråd genom "Night Is The New Day". Tredje spåret "Idle Blood" inleds med ett akustiskt intro och stråkar. Mina anteckningar säger att den är anonym i förhållande till de två första spåren men att basgången var tung låten igenom. "Onward Into Battle" kan vid ett första intryck låta som om den är tagen ur bandets tidigare katalog med sin krigsantydan men faktumet är att den verkar mer stämningsfull än de första spåren. Jonas sång ligger vackert över hela låten och både körer och bakgrundssång finns bidrar till en skön atmosfär. Jag kunde även urskilja ett orgel/mellotronliknande parti mot slutet som jag föll för. "Liberation" har tunga riff och marshtrummor låten igenom. "The Promise Of Deceit" ger mig en industriell känsla och är snäppet lugnare i framförandet med sina syntar. "Nephilim har en Black Sabbath-mimande inledning och för tankarna långt bak i tiden.

Resterande halvan av skivan blir så otroligt komplex att det var svårt att anteckna något. Jag har bara enstaka ord nedtecknade. "New Night" är kortriffad och mer rakt på sak medan "Inhertitance" kännetecknas ännu en gång av Jonas vackra sånginsats samt att vackra stråkar bryter av i låten. "Day And Then The Shade" är mer uptempo och förmodligen den enda låten som det går att urskilja något mer positivare tongångar. Slutligen tycker jag Katatonia gör bäst i från sig i avslutningsspåret "Departer". Det är här bandet har sin styrka; att kunna knyta ihop säcken på ett bra sätt och lämna lyssnaren suktandes efter mer. Detta spår är en perfekt avslutning på "Night Is The New Day" på samma sätt "Journey Through Pressure" var på föregångaren. Lyssnaren kommer direkt att förstå att det nu är dags att stänga av CD-spelaren eller att trycka på repeat. Lugnare tongångar och gästinhopp av sångaren Krister Linder sätter punkt för denna gång.

Sammanfattningsvis bör det tilläggas att denna recension inte på något sätt gör "Night Is The New Day" någon rättvisa och bör bara ses som smärre riktlinjer för hur skivan kommer låta. Min egna uppfattning kommer säkerligen ändras när jag väl har fullängdaren i handen den andra november (eller en månad tidigare om jag nu lyckas erhålla en promokopia). De två första låtarna gjorde störst intryck innan jag totalt tappades bort i lager på lager av komplex och intrikat musikkomposition. Det kommer krävas åtskilliga lyssningar innan något kan utkristallisera sig och jag får en helhetsbild.

Hösten kommer bli vacker tillsammans med Katatonia.

Låtlista:

1. Forsaker
2. The Longest Year
3. Idle Blood
4. Onward Into Battle
5. Liberation
6. The Promise Of Deceit
7. Nephilim
8. New Night
9. Inheritance
10. Day And Then The Shade
11. Departer

Text: Tomasz Swiesciak

Intervju med THE TELSTAR SOUND DRONE på Roskilde festivalen

Mads, Hans & Rockharder

Köpenhamnsbaserade THE TELSTAR SOUND DRONE släppte sin debut EP i november på egen hand. Intresset för bandets musikaliska vidunder visade sig sedan mynna ut i en spelning på Roskilde festivalen. Enligt det Danska musikmagasinet SOUNDVENUE gjorde de riktigt bra ifrån sig när de på måndagen hade rivit av sin “syra rock” på Pavilion Junior.


Rockharder hade avtalat tid med trummisen Hans Beck och sångaren Mads Saaby (som slutade i bandet i augusti) kl 17 på torsdagen. Efter ett visst irrande och en vätskepaus fann vi grabbarna. Tillsammans satte vi oss på gräset precis under tältkanten och fick en trevlig och givande pratstund trots det sporadiska växlandet från engelska till svenska från mitt håll. Här är premiären av en engelskspråkig intervju på Rockharder-Festival.

You played at Pavilion on monday. How was it?
Great. We were far away from the audience since it was a big stage. That was both good and bad. We are more used to playing at smaller venues where the audience is more closeby.

How long have you been playing together?
Me and Mads have played together before but wanted to do something together. Like a sort of music collective where the sound could develop without the insight of others.

Why do you call yourself THE TELSTAR SOUND DRONE?
Its a comment to society, since satelite technology was the first covering communication throughout the planet.

Which is your musical vision or mission?
To open up peoples eyes. To show people something beautiful we want to play. Also we want to stop people from the commercial music. We are glad to have an audience to play to.

What makes TTSD stand out musically?
I guess maybe the postmodern thing. We dont strive to be retro, were no timemachine, no 60's copycats. We have our own sound, without trying to sound like someone else.

How long has the band been active?
Me and Mads have played together since 2001 but the band has existed for 2 years.

Wich are your influences?
Manely Psych and obscure albums. Like PAINTED FACES, THE ROLLING STONES, THE FUGS, SPIRITUALIZED, BABY WOODROSE and DRAGONTEARS. Electro acustic stuff.

Do you spend equal time on creating the lyrics as on the compositions?
Kind of equally I think. But most time on the music, the emphasis is more instrumental. Hans is the one that writes the lyrics.

What do you have planned for the band in the near future?
We dont have any studio booked. Our focus now lies on creating new material.

De många fimparna rutom oss och de täckta bladen i mitt anteckningsblock var tunga bevis för att jag just genomfört min första intervju på Roskilde festivalen. Lite nedslagen för att jag antagligen hade uppfattat för lite i deras svar á la skytteltrafik, men upprymd, steg jag ut i det stekande solskenet med Martin. Roskilde festivalen hade ju just börjat!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.myspace.com/telstarsounddrone

AC/DC - Ullevi den 21 juni 2009 *****

Angus for President!!

När jag gick i femte klass kom en av mina polare hem till mig med en skiva han snott från sin äldre bror. Det var albumet "Back in Black" som var en återförenings platta efter att den tidigare sångaren Bon Scott hastigt avlidig i den så kallade rockdöden, som just kommit ut. Redan efter första riffet visste jag att det här var början på en lång kärleksrelation som varar än idag. Men ändå var det här första gången, i vuxen ålder, som jag fick tillfälle att se mina idoler. Senast var 1977 i Malmö Folkets park, då min morbror dessutom var ett av förbanden.

AC/DC bestående av gitarrist Malcolm Young, basist Cliff Williams, trummis Phil Rudd, frontmannen med den raspiga rösten Brian Johnson och så klart den det egentligen handlar om; Angus Young. Som iklädd sin sedvanliga skoluniform och sina råa, enkla riff har dominerat rockvärlden i närmare tre decennier samt vars ”duckwalk” och energi på scen är av ett sällan skådat slag.

Resan började med att vi samlades vid den för tillfället inhyrda minibussen kl 09.30. Där gick vi, åtta killar och en tjej, genast igång med att öppna vår första (då fortfarande kalla) öl och unisont vråla "For those about to rock, we salute you”. Något vi fortsatte med hela vägen från Malmö till Göteborg medan stereon vrålade välkända AC/DC-låtar. Alla spända av förväntan och lyckliga över att den dag vi väntat på äntligen var här.

Då resan tog närmare fyra timmar med diverse mat- och kisspauser var vi alla i en så osedvanligt fin form att Bon Scott, bandets förra front man som dog rockdöden (kvävd i sina egna spyor i baksätet på en bil) 1980, nog log uppe i sin himmel. Då vi slutligen anlände och mötte upp ett stort gäng under ett träd i närheten av Ullevi fortsatte festen. Dock inte så länge då det började ösregna och vi alla tvingades ta skydd inne på arenan. Där hade förbanden THE ANSWER och svenska BULLET just gått på, med undermåligt ljud och med ytterst lite publik framför scenen inte gör en alltför imponerande prestation.

Precis när AC/DC skulle gå på sprack himmelen upp och solen log mot oss igen. När bandet startade med titellåten från det senaste albumet "Rock ’n roll train", med ett jättetåg på backdropen, kunde festen börja. Med nästa låt, Hell aint a bad palce to be och efterföljande Back in black började publiken blir smått extatisk. Även om ”gubbarna” som hållit på i 36 år börjar bli lite till åren är detta något man definitivt inte märkte, speciellt inte på Angus som med en rasande energi nästan aldrig stod stilla utan rusade över scenen med en sprudlande energi. I sin skoluniform, skakandes av spasmer, strippade han ner till enbart kalsonger och vekade närmast vara hopväxt med sin Gibson-gitarr till publikens stora förtjusning. Han är utan tvekan bandets okrönte kung.

Konserten fortskred och förutom ett par undantag skulle man kunna tro att vi befann oss i 80- talet då klassiker efter klassiker rullades upp till den hänförda publiken, som alla kunde varenda textrad, riff och ibland skrålade högre än Johnson. Speciellt under Highway to hell det fantastiska ljudet till trots. Att de vet hur man bygger en scenshow för att tillfredställa en publik står också helt klart under Hells bells tex sänks en gigantisk klocka ner från taket och när den åter igen tar till skyn står gissa vem... så klart Angus där under och drar i gång med sitt domedags riff ett annat exempel är under Whole lotta Rosie blåses en gigantisk kvinna upp och börjar göra obscena rörelser på det tidigare nämnda tåget, under TNT sprutas det eld och under For those about to rock rullas det ut sex stycken tolvpunds kanoner vilka med ett öronbedövande ljud avfyras om och om igen bara för att avslutas med ett fyrverkeri utan dess like.

Trötta och extatiska och tillfredställda påbörjar vi sedan färden hem och alla somnar med drömmen om att får vara som Angus och att ryktena om att detta skulle vara deras sista turné är ogrundade för om dom någonsin kommer till Sverige igen så skulle jag inte missa det för alla pengar i världen och för dem som inte har sett dem GÖR DET.



Set-list:
Rock n roll train
Hell ain’t a bad place to be
Back in black
Big Jack
Dirty deeds done dirt cheap
Shot down in flames
Thunderstruck
Black ice
The jack
Hells bells
Shoot to thrill
War machine
Dog eat dog
Anything goes
You shook me all night long
TNT
Whole lotta Rosie
Let there be rock
Highway to hell
For those about to rock


Text & foto: Martin Eek

HAYSEED DIXIE - Loppen, Danmark den 23 maj *****

HAYSEED DIXIE är det Amerikanska bluegrassbandet från det djupaste södern vilka allt sedan debutalbumet "A Hillbilly Tribute to AC/DC" år 2000 började sitt segertåg över världen som aldrig tycks ta slut. Som albumnamnet antyder består bandet av Barley Scotch, Jake Byers och bröderna Don Wayne och Dale Renomed. Med hjälp av bas, gitarr, mini-gitarr, violin och banjo, framför de en blandning av rockcovers och egenproducerat material. Allt med sprudlande energi och en stor portion humor vilket ger uttrycket redneck-rock en helt ny innebörd. Då jag för första gången såg bandet 2007 på Roskilde festivalen (( http://rockharder-festival.blogspot.com/2007/10/hayseed-dixie-odeon-1630-lrdag.html )) var det under ett stort luftigt tält som var fullpackat då många, liksom jag själv, mest gått dit för att fördriva tiden och komma undan regnet. Vi blev snart glatt överraskade av de oborstade countryrockarna från Tennessee. När jag nu fick höra att dessa skulle spela på Loppen, och att ett gäng av mina bästa vänner skulle åka dit, var jag inte sen att haka på.

Även om statsdelen Christiania i Köpenhamn i mångas ögon främst förknippas med drogliberalism, upplopp och liknande negativiteter, får det inte glömmas att detta ställe är, och alltid har varit, en oas för kulturyttringar i alla dess former. Där kan Loppen sägas vara den musikaliska mittpunkten. Innhyst på andra våningen i en gammal armébarrack, tar man sig dit på en mycket smal och nästan fallfärdig spiraltrappa, till lokalen som rymmer cirka 600 personer. Scenen stäcker sig inte mer än någon meter ovanför marken vilket ger det hela en nästintill familjär känsla. Något som bandet, som varit här 6 gånger på 4 år, tycks älska då de enligt egen utsago tidigare enbart spelat så många konserter i Glasgow.

När vi kommer dit ligger röken lika tung som förväntningarna bland publiken på det nästan fullpackade golvet. Det spelas AC/DC-klassiker, skrålas och skålas bland de ivriga besökarna. Så tänds strålkastarna och bandet börjar med en cover på JUDAS PRIESTs Breaking the law. Den följs sedan snabbt upp av AC/DCs Whole Lotta Rosie innan "Reverend" Don Wayne stegar fram till micken och utropar på sin gälla sydstatsdialekt, mycket likt en baptist pastor, ” - Hur kommer det sig att när man hör talas om människor som blivit bortförda av aliens, har de aldrig blivit undersöka genom munnen eller någon annan kroppsöpning, utan alltid genom röven? Antingen beror det på att de som blir utsatta kanske gillar det eller så är utomgordingarna helt enkelt sadister?” för att sedan dra i gång den egenhändigt skrivna Alien abduction probes vilken fick mig och de andra att vika sig dubbla av garv.

För skratt blir det mycket av då showen, som de fyra männen vant och skickligt framför, är i lika stor utsträckning en stand-up comedy akt där det hejdlöst drivs med allt på sant redneck-manér, utan gränser. Som ett ode till gitarrspelandes ädla konst kommer höjdpunkten under låten Duelingbanjos (känd från filmen "Den sista färden") där de fyra endast spelar på två instrument. Den ena sköter högerhanden medan den andra vänstern.

Under den nästan två timmar långa konserten tas vi med genom rockhistorien. Från Detroit Rock City (KISS) via Highway to hell (AC/DC), till Warpigs (BLACK SABBATH) och Ace of Spades (MOTÖRHEAD), och vi slutligen hamnar på Hotel California (EAGLES). Därefter blir vi serverade mer moderna covers som Walk This Way (AEROSMITH), I dont feel like dancing (SCISSOR SISTERS) och Roses (OUTCAST). Allt i en salig blandning, spelat i ett hetsigt, adrenalin- och svettsprutande tempo, med många pauser för en av männens viktigaste livsingredienser; öl och "Corn Liquor".

Men det är nog det egna materialet som gör störst intyck och när låten I'm keeping your poop (in a jar), skriven för alla män som någonsin fått sitt hjärta brustet av någon elak kivnna, samt She was skinny when i met her, river de ner de största skratten och applåderna. Man kan nästan tro att de allihop stått vid den där vägkorsningen där gitarrlegenden ROBERT JOHNSON påstods ha sålt sin själ till djävulen, och gjort samma sak då en sådan spelskicklighet annars kan vara svår att förklara. De spelar på varandras gitarerr och gör parodi på allt från JIMI HENDRIXs spelande med tänderna och bakom nacken till, naturligtvis, Angus Young med sin karakteristiska hoppande gång, fram och tillbaka över scenen.

När jag äntligen, glad men mycket trött, sjunker ner i en stol på tåget hem kan jag bara konstatera att om man inte tidigre sett detta underbara band så ska man genast göra det då nästa tillfälle ges. Men även att jag hoppas att bandets föredöme kan klara av att ge en lika tillfredsställande känsla på Ullevi den 21 juni. Det är i alla fall en bra uppvärming.



Text & foto: Martin Eek
Länk: www.myspace.com/hsdx

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 4

Söndagen började med ett uppvaknande i ett svalt tält. Nattens konsert med DRAGONTEARS hade gjort mig riktigt nöjd med festivalandet och jag lämnade camp Evil Oli för att sätta mig och skriva ett blogginlägg om lördagen.

Just när jag hade lagt upp bilder mottog jag ett sms från Lorenzo Woodrose, sångaren i (bland annat) DRAGONTEARS, som jag hade försökt planera in en intervju sedan några dagar. Han undrade om jag jag hade tid den närmaste timmen då han snart skulle vidare.

Med blocket innehållande mina frågor träffade jag honom i skuggan under träden på media området. Lorenzo var riktigt tillmötesgående och trots att han inte verkade fått en blund sedan nattens gig svarade han villigt och till synes genomtänkt på mina frågor. Bilderna tog jag själv då Martin inte hann dyka upp.

Jag mötte upp Martin vid campet efter intervjun, plockade ner mitt tält och tog med packningen till bilen. Efter lite mat slängde vi ett getöga på ULF LUNDELL och tre låtar med WHITE LIES, sedan drogs ROCKHARDER till scen Orange. Festivalens sista konsert avnöjts med riviga EAGLES OF DEATH METAL som gjorde ett hejdundrande framträdande, trots avsaknaden av Josh Homme (KYUSS, QUEENS OF THE STONE AGE) som hade ersatts av Joey Castillio (QUEENS OF THE STONE AGE), bakom trummorna.

Därefter kikade vi in i festivalens Lounge, även kallad "a musical breathing place" enligt det 130-sidiga programmet. Den danska trance och house-duon OLIVER JONES hade just startat och vi avnjöt musiken med en läsk. Glada och nöjda med vår insats för ROCKHARDER tog vi sedan bilen hem till älskade Malmö.

Text & foto: Banesa Martinez