När busungen Dennis, 10 år gammal blir inputtad i mig av tiotalet moshande småglin i samma ålder, inser jag att mitt nyfunna favoritband har reducerats till metal för dagiskidsen. Majoriteten av ungdomarna ikväll har enbart samlats för att få ett utlopp för sin tonårsfrustration - inte för att enas musikaliskt - då den ena moshpiten avlöser den andra. Folk blir skadade och detta är ingen scenkultur utan ren gruppmisshandel.
Att ändra spelställe så tätt inpå framträdandet imponerar inte på mig heller. Istället för en riktig konsertlokal finner jag mig ståendes i en gympasal som lämnar mycket kvar att önska. Akustiken är så genomusel i denna lokal, konstruerad av gamla tegelväggar, att mina före detta favoritlåtar Boneyards och Mutiny blir lidande och totalt ohörbara.
Det finns ingen möjlighet alls att urskilja gitarrerna i Carrion, Feed Them To The Pigs eller det nästan svenskklingande leadet i Dead Man’s Chest.
Sörja. Vilken jävla sörja!
Så här pågår det spelningen igenom. Lyckligtvis varar den bara i en halvtimme. Vad tänkte management på när de bokade spelningen? Är detta en välgörenhetsgala för tonåringar som råkat fel ut i samhället? Är kidsen tvungna att vara hemma lagom i tid för läggdags?
Förvisso, bandet har rykte om sig att vara ett riktigt energiknippe på scen men inte ens ikväll går det vägen. Istället åmar sig sångaren och ber om ursäkt för att han är trött och sliten.
Men då ska du inte vara frontman i Australiens största metalcoreband!
Pinsamt. Ytterst pinsamt!
Betyg: (inget betyg ges)
Text: Tomasz Swiesciak 2008-02-27
Länk: http://www.myspace.com/parkwaydrive
