West Coast Riot 26 juni del III

Han bör vara närmare 50. Han röker intensivt, blåser rök ur mungipan, hytter med näven i takt till musiken och har en blick som sliter småbarn i stycken. Han skriker intensivt efter ”Nitad” och får snart svar på tal.

Aggressivt dansande för sig själv en bit bakom den vildaste skaran, tappar han alla hämningar och för minut öser han på som om han var 15 år igen och just svept en mäskdunk. Stämningen blir ett tag lite skum och småtjejerna tittar storögt på. När det är dags att spela ”Kötthövve” och den insatta (och packade?) delen av publiken sjunger med i den ironiska texten som innefattar ”Sieg Heil”, samtidigt som den låter högerarmen svingas som den inte gjorts sen 30-talets Tyskland, tror jag inte riktigt alla greppar situationen. Till råga på allt slutar mikrofonen att fungera, men det hela reder ut sig till sist och MODERAT LIKVIDATION har klarat biffen med ett godkänt.

Kvällen skall avrundas och vilka gör det bättre än vansinnesorkestern från ”Over There”?Mina kunskaper kring NOFX är ringa, mitt intresse lika så. Men ett forum för trams och provokation vet jag verkligen att uppskatta och det är precis det som NOFX står för.

”Good Eavning STOCKHOOOOOOLM!!” ekar från scen och den som inte fattar att bandet är helt på det torra med att det befinner sig på västkusten, bör läsa kursen Ironi A på universitetet. Med Fat Mike i spetsen framför bandet kompetens punkrock och spyr galla över precis allt det kommer åt. Mike förklarar att NOFX hatar fattiga människor och bara vill umgås med rika, att folk som förgäves kastar upp sina demoskivor på scen bör upphöra med detta omgående och att Sverige ska vara nöjda över att vi har så få snåla tjuvaktiga judar i landet. Han garderar sig från rasistanklagelser genom att snabbt proklamera att han avskyr muslimer med, men framförallt kristna människor.

Åskådarantalet är garanterat West Coast Riots högsta och folk tycks vara rejält på tårna denna svala torsdagskväll. När det är dags för ”Don´t Call Me White” flyger halvfulla engångsglas med öl högt i luften inne från området för ölservering och det dansas på i stor sett varje bord. Kalla det eufori, kalla det fylla, jag vet inte, men under konsertens gång ser jag sammanlagt fyra unga män med handfängsel släpas iväg av ordningsvakter. Förvisso hinner jag även bevittna tre gråtande unga män, så vi får hoppas på glädjetårar.

En improviserad låt tillägnas den stora skara människor som valt att bevittna spektaklet gratis från Göta Älvbron. Den heter kort och gott ”Fuck The Bridge” och NOFX får merparten av betalande åskådare att stämma upp i bullrig allsång.

Jag kan spontant tycka att amerikanerna har ett för brett sound. Punk, Ska, Reggae, Pop, ja det mesta blandas ihop, vilket gör att det blir för onyanserat och det är nog fortfarande argumentet till att jag aldrig riktigt fastnat för gruppens musik. När jag traskar hemåt är jag mer än nöjd och kan inte låta bli att småle åt den hemsläntrande massan, som gör sken av att vara helt slutkörda efter ett arbetspass punk i Göteborg.

Text: Manne Påhlsson
Länk: www.westcoastriot.se