Way out west del I

Metreologerna har utfärdat klass två-varning och gemene man verkar vara inställd på ett riktigt regnigt veckoslut. Just denna helg är det för andra året i rad dags för Way Out West i Göteborg. Dålig timing? Jo tack!

Festivalen mjukstartar redan på torsdagskvällen, med en del klubbspelningar runt om i stan. På grund av utrymmesskäl är det först till kvarn som gäller (ganska tur då det lätt blir trångt om ägarna till de 22 000 sålda biljetterna skulle trängas under ett och samma tak). På rockklubben Sticky Fingers hinner jag med att bevittna ett för mig okänt band, som inte lämnar några större intryck innan kvällens stora behållning THE GUTTER TWINS kliver in på scen.

Greg Dulli och Mark Lanegan är tillsammans med sina medmusikanter efterlängtade. Lokalen är proppad och ölen tycks rinna ned oroväckande lätt på sina håll.

Omfamnade av rök och minimalistisk scenbelysning levererar duon, om man bortser från MASSIVE ATTACK-covern ”Live With Me” ungefär vad som väntas av dem. Dully är den tydliga ledaren i allt vad mellansnack och scennärvaro heter, Lanegan är i princip orörlig konserten igenom, med händerna i ett hårt grepp runt mukrofonstativet. Ändå är det den sistnämnde som är behållningen! Medan jag flertalet gånger funderar över om Mr Dulli verkligen är så mycket att ha, ger Mark Lanegan ingen möjlighet till tvivel. En mer karaktäristisk röst är svårt att finna. Om en längre tids missbruk för med sig något gott, så är det en mörk och skrovlig röst, det är bevisat flera gånger om.

Mot slutet ger sig Greg sjungande ned från scen och ut i publiken. Jag väljer att lämna konserten efter detta, det känns som ett fint avslut.

Fredagen ser bättre ut än vad norskan på vädret sagt och folk trängs i gräset utanför festivalområdet i Slottsskogen.

Ett till synes salongsberusat SONIC YOUTH kickar igång på eftermiddagen, och bara efter några minuters skrammel på scen visar tusentals åskådare hur man i grupp byter om till regnkläder på fem sekunder. Med ett A4-ark som enda regnskydd inser jag att vädergudarna tagit ledningen med 1-0 och tvingas avlägsna mig från platsen.

En regnskur senare och lite parköl i goda vänners lag är det dags för THE NATIONAL på Linnéscenen. Trots att NICK CAVEs GRINDERMAN spelar samtidigt är det på tok för mycket folk inne i tältet för att alla ska rymmas. Med mina 193 cm kan jag ändå notera att bandet som mest är nio musiker på scen, vilket gör redan utmärkta stycken som ”Mistaken For Strangers” och ”Fake Empire ännu bättre......

Fortsättning följer inom kort.

Text: Manne pålsson

Foto: Ernest Jasmine (Gutter Twins)

Länk: www.wayoutwest.se