När RANDY, ett av Sveriges absolut bästa liveband kliver upp på scen efter en tids frånvaro är det gott om folk på plats i Close-Ups tält. Knökat vore att överdriva, men bandet har heller ingen tacksam uppgift då det fått samma speltid som Irlandsflirtande FLOGGING MOLLY.
En för de flesta obekant historia sparkar igång konserten, låten som för kvällen kallas ”En minut punk” är väl inget singelspår direkt. Stefan Granberg (sång, gitarr) förklarar att bandet repat två gånger det senaste året och drar igång ”Evil” istället. Det första som slår mig är att RANDY inte känns lika glada och hungriga längre. Killarna ser till en början inte ut att ha speciellt roligt på scen och det verkar smitta av sig på publiken, där bara några tappra själar hoppar upp och ned framför scenkanten och småler åt musikerskämt om att instrumenten stämmer dåligt.Det är lite synd, för låtar som ”Karl Marx And History” och ”Cheater” rivs av i ett naffs.
Det är faktiskt NOFX´s charmante frontfigur ”Fat Mike” som får konserten att tända till ordentligt! När han smiter upp från sin position vid sidan av scenen och hjälper till att köra i ”Freedom Song” är det som kvicksilver för både band och publik. RANDY är tillbaka på allvar, det tog bara lite tid att skaka av sig rosten! Dängor som ”Addicts Of Communication”, ”Little Toulouse” och ”Me And The Boys” serveras till en nytänd publik och när Basisten Johan Gustavsson kliver fram och sköter leadsången har han som vanligt svårt att inte explodera av frenesi. Den karlen borde sjunga mer!
Bandet blir inropat för extranummer och plockar fram den gamla LITA FORD-covern ”Kiss Me Deadly”, vilket inte sker varje dag. När sista ackordet är slaget svingar basisten iväg sin fyrsträngade högt upp i luften, rakt över sina bandkamrater och det är på håret att han blir några tusenlappar fattigare, situationen räddas av en kille som sett spelningen uppe från scenens kant. Nu är det bara att hoppas på en ny skiva inom överskådlig framtid!
Jag skonar fötterna från att stå ett tag och hinner med att bekanta mig med de proppfulla öltälten, där det kostar 55:- för en kall. Men snart är det dags för gig igen!
Det våras för svensk punk. De gamla liken grävs upp igen och dammas av för att mäta sig mot dagens konkurrenter.
Redan när skåningarna i MODERAT LIKVIDATION kliver upp på scen får jag mina arma fotknölar söndersparkade av stålhättekängor i storlek 34. Jag ser mig omkring och inser att det medelåldern på publiken är den yngsta hittills för kvällen. En kväll vars publik tycks vara antingen 30+ eller i yngre tonåren. Det är heller inte bara stereotyppunkare så långt ögat når, utan en hel del yngre tjejer som ser ut som din lillasyrra.
”Vi är MODERAT LIKVIDATION och vi spelar råpunk!” skorrar snart en skånsk stämma och ”Sprängd” öppnar konserten i ett brak. Det är inga träningspass som utförs av bandmedlemmarna, då de mest står som Schackpjäser, med undantag för den solglasögonbärande (ALDRIG ok på scen!) vokalisten som glider runt lite lojt och sjunger med mikrofonen i stativet, precis som Joey Tempest.”Tio Timmar” följs upp av den utsökta och mörka ”Enola Gay” och när ”White Rastas” drar igång ser jag att ett par tuppkammar längst fram börjar krokna så smått. Den slitna fasen ”Spela snabbare!” skriks från okända håll och MODERAT… kontrar med att bjuda publiken på en ny, kort och rätt trist låt vid namn ”PK”. Plötsligt lägger jag märke till en svartklädd man i publiken som stjäl halva showen...
Text: Manne Påhlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar