Hawaii scenen, torsdagen 12 juni, kl 00.00 *****
Bandet albumdebuterade 1992 med den speciella mixen av rap, hip hop, metal, punk och funk. Med år 1997 och 2000 i minnet, skulle nu Hultsfreds festivalen få bocka av amerikanerna, åtta år efter splittringen, för tredje gången i sin line-up.
Bandet albumdebuterade 1992 med den speciella mixen av rap, hip hop, metal, punk och funk. Med år 1997 och 2000 i minnet, skulle nu Hultsfreds festivalen få bocka av amerikanerna, åtta år efter splittringen, för tredje gången i sin line-up.
De många timmarna i bilen slutade på parkeringen, 500 m från portarna. Två världar möttes. Verkligheten i en småländsk tätort kontra skitig musikfestival full av hormonstinna tonåringar på väg mot könssjukdom.
Utrymmet framför Hawaii fylldes snabbt av vad som verkade vara majoriteten av festivalens besökare. Från de hängivna fansen till de nyfikna musikälskarna. Oavsett sort fick i alla fall inledande Testify, från 1999s ”The battle of LA”, igång publiken. Setlisten verkade vara väl uttänkt med kandidater från varje album. Både de givna dängorna och de oväntade som Calm like a bomb (1999).
Moshpiten ökade i storlek som ringar på vatten och var knappa metern ifrån oss. Den stora röda stjärnan från scen bakgrunden skymtade knappt fram pga den tunga dammattan. Men Zack de la Rocha mjölkade sin beslutsamma blick och övertygande sång. Då och då svepte sjön Hulingens iskalla vindar förbi. Så den utmattade publiken orkade sjunga och gå loss tills sista låten.
Utrymmet framför Hawaii fylldes snabbt av vad som verkade vara majoriteten av festivalens besökare. Från de hängivna fansen till de nyfikna musikälskarna. Oavsett sort fick i alla fall inledande Testify, från 1999s ”The battle of LA”, igång publiken. Setlisten verkade vara väl uttänkt med kandidater från varje album. Både de givna dängorna och de oväntade som Calm like a bomb (1999).
Moshpiten ökade i storlek som ringar på vatten och var knappa metern ifrån oss. Den stora röda stjärnan från scen bakgrunden skymtade knappt fram pga den tunga dammattan. Men Zack de la Rocha mjölkade sin beslutsamma blick och övertygande sång. Då och då svepte sjön Hulingens iskalla vindar förbi. Så den utmattade publiken orkade sjunga och gå loss tills sista låten.
Kvartetten lämnade scenen och då började publiken treva fram, och till sist, skandera "Fuck you I wont do what you tell me!". Responsen blev då Internationalen på ryska. Som per automatik lyfte konsertbesökare knutna nävar genom jorddimman upp mot det bäcksvarta himlavalvet. När sedan extra nummerna Freedom och Killing in the name (1992) frälste såg vi alla ut som presumtiva terrorister. Med T-tröjorna uppdragna på näsryggen. Mot det kvävande och äckliga Hultsfreds dammet.
I slutet ställde sig guld-grabbarna, som nu mer är män med rynkor, på rad med armarna över varandras axlar. Synligt rörda av publikens entusiasm och kärlek. Då var det nog många med mig som hörde ord som hopp, rebelliska toner och meningsfullhet rungandes i huvudet.
Setlist:
Testify
Bulls on parade
People of the sun
Bombtrack
Vietnow
Know your enemy
Bullet in your head
Born of a broken man
Guerrilla radio
Calm like a bomb
Sleep now in the fire
War within a breath
Extranummer
Freedom
Killing in the name
Betyg: *****
Foto: David Atlas
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.ratm.com
Hemsida: www.ratm.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar