Festivalsommaren har som bekant inletts. På vissa håll lite kallare än på andra ställen. Hur nu Roskilde 2009 blir kan jag bara sia om så här dagen innan undertecknad och manskapet åker ner.
Vad jag dock vet är att minnena och intrycken från förra året fortfarande värmer likt den bondbrännan jag kom hem med och som satt i i flera veckor.
Med andra ord är förväntningarna skyhöga.
Däremot kan det erkännas att intresset för årets danska festival var ganska svalt till en början. Under början av året när det skulle schemaläggas vilka festivaler som var intressanta och vilka jag kunde åka på, låg Roskilde rätt långt ner på listan. Anledningen var att line-up'en var rätt ointressant ett bra tag. Men danskarna skärpte till sig och drog fram sina ess en efter en.
Om något så är årets startfält det sjukaste på länge. Vad sägs om dessa artister?
Volbeat
Kanye West
Wolves In The Throne Room
Amon Amarth
…And You Will Know Us By The Trail Of Dead
The Bronx
Nick Cave & The Bad Seeds
Coldplay
Darkane
Eagles Of Death Metal
Faith No More
Gojira
Isis
The Mars Volta
Neurosis
Nine Inch Nails
Oasis
Röyksopp
Satyricon
Slipknot
Social Distortion
Ja, detta är bara ett axplock av alla band undertecknad dreglar över. Som ni märker kommer många av artisterna krocka med varandra så det gäller att prioritera.
Och göra det rätt!
Lägg till allmänt sunkigt leverna och festivalhäng samt de otal recensioner och intervjuer ska göras.
Timmar återstår nu innan flyget och jag känner mig lite överpeppad. Sömn är nog något jag inte får inatt.
tisdag 30 juni 2009
måndag 22 juni 2009
Muskelrock i Tyrolen dag II
Första kvällen på Muskelrock var bättre än förväntad. Dag 2 skulle jag dock vara tvungen att hålla mig nykter, något ingen förtjänar när det vankas festival. Hämtade upp Boogie Berntsson, min bästa vän Anna & hennes karl i Växjö innan vi tog oss tillbaka till Muskelrock. Klockan hamnade runt 18:00 när vi var tillbaka och dom enda banden vi tänk se var Bullet & den gamle Body buildar kungen Thor. Då det fortfarande var flera timmar kvar tills dess upptäckte jag nyktert hur fint det var på området. Ingången är upplyst med glödlampor i olika färger. Alla gamla byggnader är kvar från 60-talet, den gamla Cloettakiosken, lyckohjulet, korvståndet, lilla utomhus-dansbanan framför stora scenen där det såldes öl med skydd mot regnet. Finaste byggnanden är den stora dansbanan med sina målningar i både taket och på väggarna där dom har lilla scenen där de mindre begåvade artisterna rastades. Vi slapp t.o.m Bajjamajjorna, det fanns 10 vattentoaletter till damerna och vad jag antar lika många till herrarna.
Medan alla vänner drack bort det dystra vädret, smuttade jag på en 3,5%:a och hittade en förtjusande dobberman med tillhörande husse.
Jag hittade självklart även en Bullet-husvagn, tror snart Bullet har lika många husvagnar med sin logga runt om i Sverige som Hellacopters hade på sin storhetstid..
Snart där efter kunde jag även hitta Bullet på scen. Hampus (gitarr) log lika mycket som vanligt när han bjöd på solon och Dag (sång) var lika hjärtlig mot publiken som alltid annars. Vartenda person som besökte festivalen stod framför scenen och visade sin förtjusning när det experimenterades med bomber och gitarronani. Efter halva spelningen rullades även ridån ner från en Marshall-låda där gamle basisten Lenny Blade satt i dockformat. Detta är bästa spelningen jag sätt på väldigt länge och det höll nog dom flesta med om.
Klockan gick mot Midnatt och alla väntade på att huvudnumret själv skulle visa sig på scen. Under tiden inhandlade jag en väldigt tjusig Bullet-baseball tröja i havet av annan bandmerch och gamla begagnade zz-top vinyler. Letade efter lite korv att smaska på men den hade Bullet-Dag ätit upp då han fördrev sin tid med att jobba i korvståndet. Jag och min karl letade istället upp lyxkäk för 65 spänn och bestämde oss för att det är bud på att gifta sig på just Tyrolen om några år.
Alla runt oss ställde sig upp, så vi gjorde likadant och tittade bakom oss där man kunde se en löjeväckande liten figur på scenen längre bort. Det var helt enkelt Thor som blivit uppstånden.
Vi gick fram till scen där ännu en gång hela festivalen samlats. Inte för att se det bästa uppträdande dom någonsin sätt utan för att få skratta. Den lilla gubben hade växt sig lika bred som lång och musklerna som en gång för länge sedan gjorde honom till Mr.Canada var sen länge förtvinade. Han bytte mask 2 gånger per låt, om det inte var en mexikansk wrestlingmask så prydde en vikinghjälm gubbens huvud. Två gånger under uppträdandet sprang det även in en liten småstadsjänta och åmade sig mot den gamle hjälten. Jag skrattade mer än på länge och var rätt nöjd med att detta var det sista jag skulle få se denna kvällen.
Jag kan inte uppskatta om det var 30minuter eller två timma senare som vi satte oss i bilen. Även om det vissa gånger inte finns något bättre än att vara på festival, finns det heller inget som är lika skönt som att komma hem från dom..
lördag 20 juni 2009
Muskelrock i Tyrolen dag I
Fredagen den 12:e Juni 11:00 anlände jag och min karl till Alvesta tågstation med ett 1,5h försenat SJ-tåg i vanlig ordning. Ganska snart ringde en vän som lyckades anlända till Muskelrocks förfest dagen innan där 2 band tydligen hade bjudit på releasefest i regnet. Han ville att vi tog med så mycket vatten vi orkade bära, då det enda vatten dom kom åt smakade som att det kom från närmsta avfallsbrunn. Muskelrock arrangeras på ett ställe som heter Tyrolen, 10 minuter med bil från min gamla hemstad Alvesta. Ett ställe där hälften av mina gamla vänner inte helt oplanerat blev av med oskulden för 10 år sedan. Stället byggdes för 50 år sedan, det finns två dansbanor, ett lyckohjul, ett korvstånd, en liten Cloetta-kiosk och en växande mängd circusvagnar bakom festivalen där festivalarrangörerna bosatt sig ihop med annat löst folk. Vi bestämde oss iallafall för att sova i en dubbelsäng hos mina föräldrar istället för att vakna upp dränkta i ett översvämmat Rusta-tält som resterande del av långfärdsbesökarna gjorde. Runt 15:00 anlände vi på parkeringen och jag kände mig genast hemma när det första jag ser är Bullet-bussen.
Efter en öl i bilen får vi veta att man kan dricka medtagen öl inne på området fram tills 20:00. Vi entrar vad som en gång för länge sedan var Svennebanans friland för fylla på 60 till 90-talet, som nu övertagits av pojkar & flickor med smeknamn som Manowar-Martin, Skrotapan, Tjejknullar-kalle & Brottar-Björn som spenderar sin lediga tid med att tävla i vem som har mest patchar på sina jeans-västar & längst hår.
Runt 17:00 soundcheckar Växjös bredbenta favoriter till manshoror Scams. En halvtimma senare fylls gräset runt scenen av deras trogna vapendragare, samt annat slödder. Praktiskt taget alla skriker med i deras gamla hittar som exempelvis "Gimme yr love", men pojkarna har tydligen bestämt sig för att ändra bana igen och får inte lika bra respons när dom bjuder på det nya materialet. Växjöfolket har antagligen bara bestämt sig för att det är Boogie-rock pojkarna gör bäst, och att dom kanske skulle lägga ner det nya försöket till en blandning av AC/DC & Turbonegro.
Göteborgarna i Graveyard yrade runt på festivalen och lyckades göra något sorts avtryck i mitt minne. Dom var nästan klädda lika perfekt som om det vore på film, och jag kan inte hjälpa att jag börjar spekulera i hur länge dom står framför spegeln och putsar mustachen som en annan kärring smetar på läppstift innan det är dags att gå ut på gatan. Med sina V-jeans lyckades dom iallafall fylla en plats som behövdes på festivalen då det började bli lite tröttsamt att bara se snortighta jeans, jeansvästar och lite mer nitar.. Det enda jag minns från denna spelningen var att det regnade och att jag borde kolla upp dom mer när jag kommer hem.
Folk började bli hyggligt fulla och vi begav oss mot bilen för att hämta fler öl.. Även om klockan blev mer än 20:00 fortsatte alla dricka sina egna öl på området och vakterna var konstigt nog inte särskilt tjuriga för det.
När det började bli mörkt satte sig vissa i det stora party-/circustältet och tittade på gamla filmer med festivalens huvudnummer som skulle avsluta hela festivalen, nämligen gamla MR.CANADA Thor. Då ölen tagit slut för oss andra begav vi oss till stora dansbanan för att dricka dyr öl och äta ovanligt god festivalmat.
Det började skrikas framför utomhusscenen och där stod Entombed och förförde vartenda besökare på festivalen. Första gången jag fick se herrarna live och var nöjd som en liten skolflicka som fått ett nytt luktsuddigum, men jag tycker varken mer eller mindre om dom nu. Det är fortfarande musik jag bara kan lyssna på när jag är full och förbannad..
Runt midnatt gick Entombed av scen och våran Holy driver Daniel ville köra hem oss sin i Eddy Meduza doftande Volvo men precis när vi gick ut ur entrén kom nya gitarrer på scen, vilket var Witchcraft, så jag sprang tillbaka och tog kvällens sista bilder på lite gitarronani..
söndag 14 juni 2009
xANCHORx turnébloggar; del 4
27 maj 2009 kl. 23.30 "American Violence"
Igår spelade vi i Fresno, Meth Lab City. Hemlösa alkisar överallt. Det var länge sedan jag var i en stad och kände mig otrygg när solen fortfarande låg över oss. Jag och Oskar skulle gå en promenad för att kolla området men vände snabbt tillbaka. Spelningen var rätt lam, kanske mycket för att jag var sjuk som fan och inte hade den energin jag önskade.
Highlighten denna kväll var troligtvis när en gammal gubbe gick förbi oss och var både full och hög och skrek på oss. Han var egentligen nog bara 1.60 hög men med sin krökta hållning så var det nog mer 1.30. Sjukt respektingivande. "Fuck you whiteboy!", sen skrek han även parodiskt "Hitler" om och om igen. Ibland till och med blandat med "fuck you white boy".
Vi är i Sacramento nu. Vi skulle ha spelat idag men showen blev inställd, rätt skönt faktiskt. Jag är fortfarande rätt sjuk. Tog en fet promenad på morgonen, kollade in en massa ekorrar, lyssnade på Snapcase och tyckte livet var rätt coolt. Ringde hem och kollade läget lite också. Efter detta drog vi ut till en fet sjö. De friska själarna badade och de sjuka fick gott titta på. 35 grader varmt på en strand är i alla fall jävligt soft.
På vägen dit köpte vi någon skruv till Matt från RUN WITH THE HUNTED och hans trasiga dubbelgramp. Vi fick bevittna en shoplifter bli brutalt misshandlad. Helt sjukt vilket övervåld han fick utstå. Sedan middag på något mexixanskt snabbmatshak. Amerikansk fotboll inköptes och vi stack till något sportfält och lirade lite samt spelade lite ultimate frisbee. Nu sitter vi en någon lägenhet som är stört fin. Alla jävla punks i USA har fan stora hus och bor fint. Medelklassen är bra bred här.
Imorrn bär det av till Nero, Nevada. Det är jag rätt pepp på!
Fredag 29 maj 2009
Vi är på väg till Berkley, bredvid San Fransisco. 924 Gilman Street är den mest legendariska klubben på hela västkusten. Det känns smått sjukt att få spela där ikväll. 7 GENERATIONS headlinar och jag har velat se dem i flera år. Nu får jag se dem för andra gången på fem dagar. Sjukt fett. Nu när jag summerar ihop de senaste dagarna och allt jag fått uppleva så inser jag att jag aldrig kommer få uppleva just detta en gång till. Det finns saker som är speciella första gången och sen blir de en vana. Jag vet att jag är mitt i skiten just nu och jag är glad att jag inser. Fan, skulle inte byta de här dagarna mot nåt!
Spelningen var sjukt fet! Jag hade riktigt kul. Vi spelade "War By Other Means" av TRAIL och folk gick fan bananas. Stort! 7 GENERATIONS var överfett. Mycket av folket från de anda showsen dök upp. Nästan sorgligt att lämna Kalifornien nu.
Lördag 30 maj 2009, Redding
Sista showen i Kalifornien. Stört jävla varmt och vi drog till en sjö. Jag var sjuk. Tuffingarna hoppade från broar. Fan vilken miss. Spelningen var rätt lam.
2 juni 2009 kl 01.00
Helvete i min låda. Vart börjar jag egentligen? Ok, vi åkte till Nevada. Vägen dit var väldigt fin. Vi åkte genom stora berg, snö låg kvar och det var rätt konstigt när man just varit i Kalifornien. Jag var pissjuk, låg i bussen tills vi spelade. Spelningen var fet och vi gjorde bra ifrån oss men ja, sen var det tillbaka till bussen och må skit. Sen buritos i Bling Bling City med galna neonlampor överallt. Jag har inte varit i Las Vegas än men jag fick en god vibb av hur det känns.
Seattle, shit vilken vacker stad. Kollade baseball. Rätt fett. Staden i sig var så vacker som alla säger. Jag är så glad att vi fick komma hit. Träffade på en gammal vän som jag inte sätt på tre år. Spelningen var jävligt kul. Vi spelade på YMCA; Young Men Christian Association, haha.
Blame Canada!
Kanada för första gången. Vilken jävla pepp. Men seriöst, först när vi kom in så såg det ut som om när man körde upp för motorvägen mellan Varberg och Onsala i Halland. Jag var inte imponerad. Det såg ju för fan ut som bakgråden jag växte upp i. Well, well. Vancouver downtown var typ det sjukaste jag sett hittills. New York kan slänga sig i väggen. Spelningen var överfet. Vi spalde "War By Other Means" av TRIAL. Stört sjukt. Jag sjöng inte. Nope. Greg-fucking-Bennick var på spelningen och sjöng den istället. För de oinsatta är TRIAL ett av 90-talets viktigaste band och pappa Greg är fan en profet. Folk klappade in oss och jag frågade ifall han ville spela med oss. ANCHOR blev TRIAL i fyra minuter, sjukt orealistiskt.
Det börjar bli obligatoriskt att kasta frisbee på gatorna när vi packar bussen. Någon kommer ju snart dö den vägen. Inte bra men jävligt kul och RUN WITH THE HUNTED-kidsen peppar på floppen så in i helvete.
6 juni 2009, Victoria
Cool stad. Jättevackert. Åkte färja från Vancouver och naturen var sinnessjuk. Showen var helt ok, inget speciellt.
Tillbaka till USA, Washington och Bremington. Skitspelning i någon redneckstad. Fuck that. Träffade lite vänner från Seattle. Det enda bra med dagen. Sov dock hos Greg och vi hade uppesittarkväll.
Portland
Bussen radade ihop precis när vi kom in i stan. Vi skulle egentligen åka till Salt Lake City över natten. Nu blev vi fast i stan. Showen var ok. Det coolaste var när vi gick igenom stan och stället vi skulle sova på och sprang på MAYHEM som var på turné. Vår norrman som älskar black metal snackade lite skit med dem. De var också sjuka, haha.
29 timmar i en buss. Tack så jävla mycket livet. Vi blev kvar i Portland och fick åka direkt till Denver, Colorado. Kolla in avståndet på en karta! På vägen pajjade baklamporna och det blev ett långt stopp. Någonstans i Idaho eller Utah fick vi stanna. Massa sol och sjukt hård vind. Vi sprang uppför en kulla på typ 100 meter. Jag tog med mig frisbeen, drog ett kast på säkert över 300 meter. Sinnessjukt fett! Sprang ner i mina flipflops för att göra det igen och trampade nästan på en skallerorm. Den skallrade så in i helvete. Jag hoppar ur mina flipflops och skriker som ett barn. Fy fan! Bara att glömma allt och dra till bussen.
Denver var ändå en ok spelning. Inte så mycket folk. Åt en grym veganpizza downtown. Körde sedan till Kansas City. Fet spelning och träffade bra folk. Nu är det blixtar och storm och annat jävelskap. Sitter i en soffa hos några coola människor. Har fått bra mat och är taggad på Iowa imorrn.
10 juni 2009, Iowa
Iowa var inte speciellt fett. Vi sov på ett hotel. Det var skönt. Annars sög det mesta rätt mycket. Michigan idag. Jag vet inte ens vad staden heter men jag är inte imponerad. Det var någon MC-gathering i stan. Helt sjukt med knutar överallt. Indianapolis, Indiana imorrn. Det kan nog bli rätt bra. Turnélivet har passerat tre veckor och det börjar bli extremt vardagligt och rastlöst. Men jag vill fan inte åka hem. Helst aldrig.
/Claes Nordin Tärby
Igår spelade vi i Fresno, Meth Lab City. Hemlösa alkisar överallt. Det var länge sedan jag var i en stad och kände mig otrygg när solen fortfarande låg över oss. Jag och Oskar skulle gå en promenad för att kolla området men vände snabbt tillbaka. Spelningen var rätt lam, kanske mycket för att jag var sjuk som fan och inte hade den energin jag önskade.
Highlighten denna kväll var troligtvis när en gammal gubbe gick förbi oss och var både full och hög och skrek på oss. Han var egentligen nog bara 1.60 hög men med sin krökta hållning så var det nog mer 1.30. Sjukt respektingivande. "Fuck you whiteboy!", sen skrek han även parodiskt "Hitler" om och om igen. Ibland till och med blandat med "fuck you white boy".
Vi är i Sacramento nu. Vi skulle ha spelat idag men showen blev inställd, rätt skönt faktiskt. Jag är fortfarande rätt sjuk. Tog en fet promenad på morgonen, kollade in en massa ekorrar, lyssnade på Snapcase och tyckte livet var rätt coolt. Ringde hem och kollade läget lite också. Efter detta drog vi ut till en fet sjö. De friska själarna badade och de sjuka fick gott titta på. 35 grader varmt på en strand är i alla fall jävligt soft.
På vägen dit köpte vi någon skruv till Matt från RUN WITH THE HUNTED och hans trasiga dubbelgramp. Vi fick bevittna en shoplifter bli brutalt misshandlad. Helt sjukt vilket övervåld han fick utstå. Sedan middag på något mexixanskt snabbmatshak. Amerikansk fotboll inköptes och vi stack till något sportfält och lirade lite samt spelade lite ultimate frisbee. Nu sitter vi en någon lägenhet som är stört fin. Alla jävla punks i USA har fan stora hus och bor fint. Medelklassen är bra bred här.
Imorrn bär det av till Nero, Nevada. Det är jag rätt pepp på!
Fredag 29 maj 2009
Vi är på väg till Berkley, bredvid San Fransisco. 924 Gilman Street är den mest legendariska klubben på hela västkusten. Det känns smått sjukt att få spela där ikväll. 7 GENERATIONS headlinar och jag har velat se dem i flera år. Nu får jag se dem för andra gången på fem dagar. Sjukt fett. Nu när jag summerar ihop de senaste dagarna och allt jag fått uppleva så inser jag att jag aldrig kommer få uppleva just detta en gång till. Det finns saker som är speciella första gången och sen blir de en vana. Jag vet att jag är mitt i skiten just nu och jag är glad att jag inser. Fan, skulle inte byta de här dagarna mot nåt!
Spelningen var sjukt fet! Jag hade riktigt kul. Vi spelade "War By Other Means" av TRAIL och folk gick fan bananas. Stort! 7 GENERATIONS var överfett. Mycket av folket från de anda showsen dök upp. Nästan sorgligt att lämna Kalifornien nu.
Lördag 30 maj 2009, Redding
Sista showen i Kalifornien. Stört jävla varmt och vi drog till en sjö. Jag var sjuk. Tuffingarna hoppade från broar. Fan vilken miss. Spelningen var rätt lam.
2 juni 2009 kl 01.00
Helvete i min låda. Vart börjar jag egentligen? Ok, vi åkte till Nevada. Vägen dit var väldigt fin. Vi åkte genom stora berg, snö låg kvar och det var rätt konstigt när man just varit i Kalifornien. Jag var pissjuk, låg i bussen tills vi spelade. Spelningen var fet och vi gjorde bra ifrån oss men ja, sen var det tillbaka till bussen och må skit. Sen buritos i Bling Bling City med galna neonlampor överallt. Jag har inte varit i Las Vegas än men jag fick en god vibb av hur det känns.
Seattle, shit vilken vacker stad. Kollade baseball. Rätt fett. Staden i sig var så vacker som alla säger. Jag är så glad att vi fick komma hit. Träffade på en gammal vän som jag inte sätt på tre år. Spelningen var jävligt kul. Vi spelade på YMCA; Young Men Christian Association, haha.
Blame Canada!
Kanada för första gången. Vilken jävla pepp. Men seriöst, först när vi kom in så såg det ut som om när man körde upp för motorvägen mellan Varberg och Onsala i Halland. Jag var inte imponerad. Det såg ju för fan ut som bakgråden jag växte upp i. Well, well. Vancouver downtown var typ det sjukaste jag sett hittills. New York kan slänga sig i väggen. Spelningen var överfet. Vi spalde "War By Other Means" av TRIAL. Stört sjukt. Jag sjöng inte. Nope. Greg-fucking-Bennick var på spelningen och sjöng den istället. För de oinsatta är TRIAL ett av 90-talets viktigaste band och pappa Greg är fan en profet. Folk klappade in oss och jag frågade ifall han ville spela med oss. ANCHOR blev TRIAL i fyra minuter, sjukt orealistiskt.
Det börjar bli obligatoriskt att kasta frisbee på gatorna när vi packar bussen. Någon kommer ju snart dö den vägen. Inte bra men jävligt kul och RUN WITH THE HUNTED-kidsen peppar på floppen så in i helvete.
6 juni 2009, Victoria
Cool stad. Jättevackert. Åkte färja från Vancouver och naturen var sinnessjuk. Showen var helt ok, inget speciellt.
Tillbaka till USA, Washington och Bremington. Skitspelning i någon redneckstad. Fuck that. Träffade lite vänner från Seattle. Det enda bra med dagen. Sov dock hos Greg och vi hade uppesittarkväll.
Portland
Bussen radade ihop precis när vi kom in i stan. Vi skulle egentligen åka till Salt Lake City över natten. Nu blev vi fast i stan. Showen var ok. Det coolaste var när vi gick igenom stan och stället vi skulle sova på och sprang på MAYHEM som var på turné. Vår norrman som älskar black metal snackade lite skit med dem. De var också sjuka, haha.
29 timmar i en buss. Tack så jävla mycket livet. Vi blev kvar i Portland och fick åka direkt till Denver, Colorado. Kolla in avståndet på en karta! På vägen pajjade baklamporna och det blev ett långt stopp. Någonstans i Idaho eller Utah fick vi stanna. Massa sol och sjukt hård vind. Vi sprang uppför en kulla på typ 100 meter. Jag tog med mig frisbeen, drog ett kast på säkert över 300 meter. Sinnessjukt fett! Sprang ner i mina flipflops för att göra det igen och trampade nästan på en skallerorm. Den skallrade så in i helvete. Jag hoppar ur mina flipflops och skriker som ett barn. Fy fan! Bara att glömma allt och dra till bussen.
Denver var ändå en ok spelning. Inte så mycket folk. Åt en grym veganpizza downtown. Körde sedan till Kansas City. Fet spelning och träffade bra folk. Nu är det blixtar och storm och annat jävelskap. Sitter i en soffa hos några coola människor. Har fått bra mat och är taggad på Iowa imorrn.
10 juni 2009, Iowa
Iowa var inte speciellt fett. Vi sov på ett hotel. Det var skönt. Annars sög det mesta rätt mycket. Michigan idag. Jag vet inte ens vad staden heter men jag är inte imponerad. Det var någon MC-gathering i stan. Helt sjukt med knutar överallt. Indianapolis, Indiana imorrn. Det kan nog bli rätt bra. Turnélivet har passerat tre veckor och det börjar bli extremt vardagligt och rastlöst. Men jag vill fan inte åka hem. Helst aldrig.
/Claes Nordin Tärby
lördag 13 juni 2009
WHERE THE ACTION IS 12 juni
Japp då var första dagen avklarad av Stockholms egna rockfestival och rockharderredaktionen var på plats med kameran och anteckningsblocket. Några korta insikter så här på nattkröken. Ovan ser ni Dundertågets Robert Pehrsson
1. Seasick Steve= Rockade andan av den regntunga stämningen på stora skuggan. Alla stiffa 08:or verkade älska deltablusen och skvätteöl hejdlöst på varandra. Seasick skämtade och halsade ur en flaska Jack Daniels. Jag gillade verkligen första anblicken av denna powerduo. Mera deltablues, tack. ****
2. The international noice conspiracy= Likt ett tidigt The Doors dundrade dessa duracellkaniner in på minsta scenen iklädda violet plysch. Har aldrig sett dem och var ladda som tusan. Plattan där Rick Rubin rattade 2006, visade att dessa tegpunkare verkligen kan spela. Dennis Lyxèn såg ut som en yngre Robert Gustavsson (komikern) och öste på med alla poser man kan hitta i ett rocklexicon. Mellansnacket var gigets höjdpunkt då han sågade piratpartiet vid fotknölarna och bad publiken att dra åt helvete. Härligt. Äntligen fick jag första pungsparken. JÄVLAR VAD DEN SVED. Tyvärr lyckades inte bandet lyfta musikalsikt utan stannar vid godkänt. Mera närvaro och lämna rockklyschorna i Ume älven, omedelbart. Fan ni är väl in U2? ***
3. Pixies = Vilken uppenbarelse, en hitkavalkad med ett onskefullt ljud. Magiskt. Bassisan Kim Deals glada uppsyn och ständigt tackande på svenska glade mig. Hennes mörka år i heroinets bakvatten är bortblåsta och hon sjunger så vackert och rått. Setlisten var smakfullt komponerad och vi fick 75 min maxad Pixies skruv, med ett gitarrljud från hinhole. *****
4. Dundertåget = Årets kritikerhajp. Har självrecencerat Thunder express som var godkända för ca 3 år sedan. Strängen spelar gitarr som en gud, men vart är låtarna? Soundet är trist, texterna brillianta. Kejsarens nykläder får bakläxa. Villa ha bättre riff och melodier i morgon tack. **
4. Dundertåget = Årets kritikerhajp. Har självrecencerat Thunder express som var godkända för ca 3 år sedan. Strängen spelar gitarr som en gud, men vart är låtarna? Soundet är trist, texterna brillianta. Kejsarens nykläder får bakläxa. Villa ha bättre riff och melodier i morgon tack. **
5. Neil Young = Min kropp värkte efter nästan 5 mils löpning denna vecka och detta gjorde sig påminnt i publikhavet. Såg Niel 1993 på roskilde senast, och det är en av de starkaste konsert minnen jag någonsin varit med om. De giget kom som från en blixt på en klar himmel. Idag var det annorlunda. Kompetent men lite segt. Bandet var kalas bra men jag var ej på topp. Setlisten var godkänd. En stark 3:a blir det utan tvekan. Mannen är en legend och med hustrun Peggy på kör och piano var vackert att se.
Imorgon Magic Numbers bland annat.
Rockhälsningar
Redaktör Daniel;)
onsdag 10 juni 2009
xANCHORx turnébloggar; del 3: Turnén i bilder
Vänner på vägen till Sacramento.
35 grader varmt kl 22.00 i Kalifornien!
Någonstans i Kalifornien.
Merch!!!! 
Pancake brakefast på Swingers i Santa Monica
Ute och far som vanligt.måndag 8 juni 2009
Bloggdöden & nachspiel
Dog visst bloggdöden under lördagen, var inte heller den ende vars arbete rann ut i geggapöl. Men nånstans inne, djupt begrovet, på Expressens skitsajt visade Martin Carlsson hur skåpet ska ställas, med ett antal festliga inlägg bland annat ett i vilket Hammerfalls trummis Anders Johansson fick chansen att berätta Historien Om När Yngve Malmsteen Unleashade Den Fucking Furyn.
Saker som går på batteri, köld, sol, pilsner och ett späckat festivalschema konspirerade mot mig och mina tafatta försök att leverera skarpa betraktelser direkt från Blekinge. Alla krispiga idéer där kulturkritik, analyser av slaget huruvida fenomenet Sweden Rock Festival är post-, post-post-, eller post-post-post-modernt eller all of the above, och kändisbilder skulle varvar till en smaskelig kompott. Ja, det blev det skit och ingenting med. Hjärncellerna flydde efter det första dussinet öl och då någon vänlig själ dj-ade på Angelwitch backstage. Förlåt!
Kör i stället det trötta greppet att ladda upp Youtubeklipp med klandervärd audiovisuell kvalitet av några ytterligare höjdpunkter...
Helstar – Baptized In Blood
Näst sist på lördagkvällen rensade de kortväxta kultgubbarna från Texas på Gibsontältets scen tillsammans med en aningens förfriskad Robert Lowe från Candlemass (och Texas) som hjälpte till med, låt se... två strofer?
Babylon Bombs – Harder, Louder, Faster
Ett lika gott som glatt partygig med gästande Liv från Sister Sin, allsång och festivalens största procent fjortisbrudar.
Bullet – den stora finalen med allsång
Landets bästa och mesta hålligångorkester. Missa för tusan inte Muskelrocken nästa helg, eller Ullevispelningen bandet gör tillsammans med AC/DC helgen därpå!
Saker som går på batteri, köld, sol, pilsner och ett späckat festivalschema konspirerade mot mig och mina tafatta försök att leverera skarpa betraktelser direkt från Blekinge. Alla krispiga idéer där kulturkritik, analyser av slaget huruvida fenomenet Sweden Rock Festival är post-, post-post-, eller post-post-post-modernt eller all of the above, och kändisbilder skulle varvar till en smaskelig kompott. Ja, det blev det skit och ingenting med. Hjärncellerna flydde efter det första dussinet öl och då någon vänlig själ dj-ade på Angelwitch backstage. Förlåt!
Kör i stället det trötta greppet att ladda upp Youtubeklipp med klandervärd audiovisuell kvalitet av några ytterligare höjdpunkter...
Helstar – Baptized In Blood
Näst sist på lördagkvällen rensade de kortväxta kultgubbarna från Texas på Gibsontältets scen tillsammans med en aningens förfriskad Robert Lowe från Candlemass (och Texas) som hjälpte till med, låt se... två strofer?
Babylon Bombs – Harder, Louder, Faster
Ett lika gott som glatt partygig med gästande Liv från Sister Sin, allsång och festivalens största procent fjortisbrudar.
Bullet – den stora finalen med allsång
Landets bästa och mesta hålligångorkester. Missa för tusan inte Muskelrocken nästa helg, eller Ullevispelningen bandet gör tillsammans med AC/DC helgen därpå!
lördag 6 juni 2009
Bajs > Sabaton
Sitter på en camping som ligger i medvind från en hönsfarm och ett latrinupplag. Och kommer fram till att det är avgjort bättre än att se Sabaton leda nationaldagsfirandet inne på festivalen.
Citykamouflage, fittskägg, vapen, hårdrock och lite ofräsch nationalism. Lägg av!
Nej, vi peppar med gamla Dream Theater från början på 90-talet – innan de ballade ur totalt – på 3D Super Woofer-bandaren och reminiscar över gamla legendariska gig på Melody och Gino. Och Magnus på bilden ovan – gammal Studentmagasinet-medarbetare från tiden tidskriften hette IQ Vägvisaren – minns festivalen för fyra år sedan då ett äldre raggarpar spelade Images & Words på högsta volym från en jänkarbil parkerad i närheten klockan sex på morgonen:
– Man försökte sova. Det var dödsdömt. Från en Chevrolet Caprice envisades någon med att spela Dream Theater på absolut maxvolym. Först ville man kliva upp och be dom stänga av eller sänka. En minut senare tänkte man, fan vad bra det här är! Och låg vaken och lyssnade på hela plattan i glädjerus.
Bilägarna, ett 50-årigt par, hade dessutom ett ganska slött samlag i full åsyn under hela skivan.
Härnäst: Blackfoot, Journey och Electric Boys.
Lördagens program
Så till sista delen av konsumentupplysning, det vill säga vad som kommer vara prisvärt att bevittna under festivalens sista dag...
15.00 Blackfoot (Sweden Stage)
Trummisen Jakson Spires är död och gitarristen Ricky Medlocke med i Lynyrd Skynyrd, men två av originalen finns kvar i sydstatsrockbandet med indianrötter. Kan vara oväntat bra!
15.45 Babylon Bombs (Gibson Stage)
Med två av mina bandkamrater på scen är detta ett solklart fall av jäv, men pallra dig ändå iväg och få en skön start på dagen med Babylons partyglada rock’n’roll.
16.30 Journey (Festival Stage)
Smörisarna som fått ett enormt uppsving de senaste åren, framför allt hos en publik som knappt ens var född då de spelade in Don’t Stop Believing eller Separate Ways. Med nye, fantastiske filippinske sångaren Arnel Pineda.
18.15 Electric Boys (Rock Stage)
De svenska funkrockarna har återförenats och deras musik har åldrats bättre än man kunde ana. Lips & Hips, Electrified, Groovus Maximus och Mary in the Mystery World är givna favoriter.
20.00 Dream Theater (Festival Stage)
Har dessvärre efter 2000 varit lika trista som en rotfyllning. Vid ”greatest hits”-set kan det dock funka, om den termen ens är applicerbar.
21.45 Immortal (Sweden Stage)
Ett av Norges mest legendariska pandasminkgäng spelar brutal death metal på gränsen till black, eller tvärtom. Kan bli en minnesvärd konsert oavsett om musik eller pajasattributen är det som fångar ditt intresse.
22.15 Helstar (Gibson Stage)
Under 80-talet spelade Texasbandet Helstar in fyra progressiva speed/thrash metalskivor som i små skaror beundrats stort sedan dess. Festivalens eventuella höjdpunkt.
23.30 Heaven & Hell (Festival Stage)
Eller Black Sabbath med Dio vid mikrofonen. Efter 2007 års totala leverans stod det klart att alla andra så kallade metalband kan gå och bre marmeladmackor åt varandra, för att citera Dogge Doggelito.
15.00 Blackfoot (Sweden Stage)
Trummisen Jakson Spires är död och gitarristen Ricky Medlocke med i Lynyrd Skynyrd, men två av originalen finns kvar i sydstatsrockbandet med indianrötter. Kan vara oväntat bra!
15.45 Babylon Bombs (Gibson Stage)
Med två av mina bandkamrater på scen är detta ett solklart fall av jäv, men pallra dig ändå iväg och få en skön start på dagen med Babylons partyglada rock’n’roll.
16.30 Journey (Festival Stage)
Smörisarna som fått ett enormt uppsving de senaste åren, framför allt hos en publik som knappt ens var född då de spelade in Don’t Stop Believing eller Separate Ways. Med nye, fantastiske filippinske sångaren Arnel Pineda.
18.15 Electric Boys (Rock Stage)
De svenska funkrockarna har återförenats och deras musik har åldrats bättre än man kunde ana. Lips & Hips, Electrified, Groovus Maximus och Mary in the Mystery World är givna favoriter.
20.00 Dream Theater (Festival Stage)
Har dessvärre efter 2000 varit lika trista som en rotfyllning. Vid ”greatest hits”-set kan det dock funka, om den termen ens är applicerbar.
21.45 Immortal (Sweden Stage)
Ett av Norges mest legendariska pandasminkgäng spelar brutal death metal på gränsen till black, eller tvärtom. Kan bli en minnesvärd konsert oavsett om musik eller pajasattributen är det som fångar ditt intresse.
22.15 Helstar (Gibson Stage)
Under 80-talet spelade Texasbandet Helstar in fyra progressiva speed/thrash metalskivor som i små skaror beundrats stort sedan dess. Festivalens eventuella höjdpunkt.
23.30 Heaven & Hell (Festival Stage)
Eller Black Sabbath med Dio vid mikrofonen. Efter 2007 års totala leverans stod det klart att alla andra så kallade metalband kan gå och bre marmeladmackor åt varandra, för att citera Dogge Doggelito.
Egentligen
Okej, nog med prettoåsikterna. Så här ser delar av festivalens besökare/artister ut egentligen. Mer senare...
Tobbe från Växjös The Scams och Mia från Crucified Barbara.
Ola och John från Witchcraft.
Backstageområdets dj:s Stikki Nikki och Dave Laroxx.
Jon från Babylon Bombs, Dave Laroxx och Tomten från CB Murdoc.
Dr Fox och JB från Grand Magus!
Anders Johansson från Hammerfall och Expressens Martin Carlsson.
Kvällens begivenheter: Crucified Barbara, Motörhead, Abramis Brama och Foreigner... bilder kommer imorgon!
Tobbe från Växjös The Scams och Mia från Crucified Barbara.
Ola och John från Witchcraft.
Backstageområdets dj:s Stikki Nikki och Dave Laroxx.
Jon från Babylon Bombs, Dave Laroxx och Tomten från CB Murdoc.
Dr Fox och JB från Grand Magus!
Anders Johansson från Hammerfall och Expressens Martin Carlsson.
Kvällens begivenheter: Crucified Barbara, Motörhead, Abramis Brama och Foreigner... bilder kommer imorgon!
fredag 5 juni 2009
Presskonferenser...
Hårdrockspresskonferenser – can't live with 'em, can't kill 'em. Stora humorhändelser, där de flesta närvarande sitter tysta medan andra – företrädesvis från det forna östblockets metalpublikationer – ber om autografer, förklarar hur bra en viss spelning för sju år sen i Thessaloniki eller Kiev var, eller inte kan prata engelska över huvud taget.
Pinsam tystnad? Check.
Föraktfulla kluckanden från intervjuobjekten och övriga samlade? Check.
Språkförbistring? Skojar du?
Från dagens presskonferenser, de enda vettiga pratminusen:
Lita Ford
Har du fortfarande kontakt med de gamla medlemmarna i Runaways?
– Med basisten ja... det är allt.
lång konstpaus
– Det är en lång historia.
Random journalist:
– Vi har tid.
Tystnad.
Lemmy, Motörhead
Vad tyckte du om Brian Robertson som gitarrist när han spelade med er?
– Som gitarrist, fantastisk. Som människa, förkastlig.
Pinsam tystnad? Check.
Föraktfulla kluckanden från intervjuobjekten och övriga samlade? Check.
Språkförbistring? Skojar du?
Från dagens presskonferenser, de enda vettiga pratminusen:
Lita Ford
Har du fortfarande kontakt med de gamla medlemmarna i Runaways?
– Med basisten ja... det är allt.
lång konstpaus
– Det är en lång historia.
Random journalist:
– Vi har tid.
Tystnad.
Lemmy, Motörhead
Vad tyckte du om Brian Robertson som gitarrist när han spelade med er?
– Som gitarrist, fantastisk. Som människa, förkastlig.
Nuclear war... it's a motherfucker
Skamligt lågt besökarantal på dagens mest unika händelse, det fransk-kanadensiska cybermetalgänget Voivod som dock inte verkade ta illa vid sig av den dåliga uppslutningen.
Deras originalgitarrist Piggy avled i tarmcancer för ett par år sedan men efterlämnade mycket låtmaterial som de nu spelat in på kommande albumet Infini – släpps om två veckor.
Tidigare Metallica-basisten Jason Newsted hoppade av sitt miljadärsgäng och lirade med Voivod, vilket säger lite om deras kultstatus. På scen idag fanns dock originalbasisten Blackie, tillsammans med Away och Snake samt nye gitarristen Dan som tidigare spelat med Cryptopsy, och gjorde ett särdeles bra jobb med bandets komplexa jazzlika arrangemang. Är det något gäng som inte kan jämföras med några andra är det Voivod. Vad är det i det Quebeckska drickvattnet?
Höjdpunkter: The Unknown Knows, Nuclear War och avslutande Pink Floyd-covern Astronomy Domine. Se hit!
Därefter totalt jävla rens med svenska death metal-legenderna Unleashed och maximalt primitivt jesusföraktande röj. Såväl publik som band hade anlagt den härligt grisrosa solbränna som är legio på festival.
Har även plåtat en sjukt bra ryggtavla till Linneas SvD-blogg där de analyserar svenska hårdrockares jeansjackor. Får se om Grotesque-mannen publiceras senare...
Fredagens program
Sådärja... Lite Fords presskonferens in progress, strax allt detta...
15.00 Voivod (Sweden Stage)
För ett par år sedan gick detta fransk-kanadensiska bands gitarrist Piggy bort – senare i juni släpps en skiva med hans sista inspelade låtar. Ett fantastiskt tillfälle att ändå få höra ett av de mest unika och inflytelserika banden inom thrash och progressiv metal.
16.00 Unleashed (Zeppelin Stage)
Efter Entombed och Dismember var Unleashed förmodligen Stockholms största death metal-band i början på 90-talet, och fortsätter oförtrutet att ge ut skivor och turnera. Mangel!
16.30 Lita Ford (Festival Stage)
En av få kvinnliga superstjärnor inom den hårda rocken, och jämte forna bandkollegan Joan Jett från The Runaways, den största. Att ha stått ut med Chris Holmes ifrån W.A.S.P. som hon var gift med under 80-talet förtjänar tapperhetsmedalj bara det.
18.15 UFO (Sweden Stage)
Ett av Storbritanniens mest hårdkrökande gäng från 70-talet innehöll en ung Michael Schenker, tidigare i Scorpions. Numera ser laguppställningen annorlunda ut men låtskatten är fortfarande en av den brittiska hårdrockens starkaste.
20.30 Crucified Barbara (Zeppelin Stage)
Stockholmstjejerna har fått mycket beröm för andra albumet Til Death Do Us Party och återvänder till Sweden Rock Festival med massor av turnévana och hård festrock.
21.45 Motörhead (Rock Stage)
Hör du till de osnutna som av någon anledning aldrig sett Motörhead finns ingen ursäkt. Dessvärre brukar volymen på deras Sweden Rock-spelningar vara förhållandevis mesig.
22.00 Abramis Brama (Gibson Stage)
Stockholmsgäng som just släppt fjärde studioalbumet och levererar hårt svängande bluesbaserad rock med svenska texter och ett infernaliskt tajt liveös.
Och just ja, In Flames också, men de behöver knappast någon närmare presentation.
15.00 Voivod (Sweden Stage)
För ett par år sedan gick detta fransk-kanadensiska bands gitarrist Piggy bort – senare i juni släpps en skiva med hans sista inspelade låtar. Ett fantastiskt tillfälle att ändå få höra ett av de mest unika och inflytelserika banden inom thrash och progressiv metal.
16.00 Unleashed (Zeppelin Stage)
Efter Entombed och Dismember var Unleashed förmodligen Stockholms största death metal-band i början på 90-talet, och fortsätter oförtrutet att ge ut skivor och turnera. Mangel!
16.30 Lita Ford (Festival Stage)
En av få kvinnliga superstjärnor inom den hårda rocken, och jämte forna bandkollegan Joan Jett från The Runaways, den största. Att ha stått ut med Chris Holmes ifrån W.A.S.P. som hon var gift med under 80-talet förtjänar tapperhetsmedalj bara det.
18.15 UFO (Sweden Stage)
Ett av Storbritanniens mest hårdkrökande gäng från 70-talet innehöll en ung Michael Schenker, tidigare i Scorpions. Numera ser laguppställningen annorlunda ut men låtskatten är fortfarande en av den brittiska hårdrockens starkaste.
20.30 Crucified Barbara (Zeppelin Stage)
Stockholmstjejerna har fått mycket beröm för andra albumet Til Death Do Us Party och återvänder till Sweden Rock Festival med massor av turnévana och hård festrock.
21.45 Motörhead (Rock Stage)
Hör du till de osnutna som av någon anledning aldrig sett Motörhead finns ingen ursäkt. Dessvärre brukar volymen på deras Sweden Rock-spelningar vara förhållandevis mesig.
22.00 Abramis Brama (Gibson Stage)
Stockholmsgäng som just släppt fjärde studioalbumet och levererar hårt svängande bluesbaserad rock med svenska texter och ett infernaliskt tajt liveös.
Och just ja, In Flames också, men de behöver knappast någon närmare presentation.
Uppsamlingsheat torsdag
Som vanligt för många band att spana in, för många fejs att prata med. Och lite för kallt väder för att kunna kånka runt utrustning och blogga.
Torsdagen bjöd på Outlaws, en av de där osäkra festivalbokningarna då endast ett fåtal originalmedlemmar – i det här fallet två – medverkar och de tidigare aldrig spelat i Sverige, trots en 33-årig karriär. Men det ifrån Florida härstammande gänget levererade en fenomenal konsert med hillbillyboogie, country och snortajta gitarrsolon. Se själva, avslutningen av Green Grass & High Tides...
Avslutade också inte oväntat med största hiten, cowboyanthemlåten Ghost Riders In The Sky. Publiken såg i genomsnitt ut så här:
Volbeat drog samtidigt all övrig publik på området, med enorm publikrespons. Lyssnar man till deras musik är det faktiskt oförklarligt. En blanding av Danzig och Metallica när de var som sämst. Men ett par hitlåtar har de, det får erkännas.
Flogging Molly är kanske festivalens mest udda gäng, ett förvånansvärt traditionalistiskt Irländskt folkrockgäng i The Pogues anda. Välspelat och glatt. Och helt utan metalmanér med djävulstecken, fula hockeyfrillor och töntigt mellansnack. En frisk fläkt.
60-plussarna i The Tubes gav också en energisk konsert med sångaren Fee Waybill i god form med höjdpunkter i låtar som White Punks On Dope och Angry Inch, som Type O Negative covrat och populariserat. Mot slutet övergick han i alter egot Quay Lewd i silverbrallor, bar överkropp och de högsta platådojorna någonsin. Och fick Lady Gaga att framstå som en ordinär snabbköpskassörska.
ZZ Top var dessvärre lojare än någonsin, men hade åtminstone festivalens snyggaste och dyraste scendekor, en hyfsad coveravdelning med gamla örhänget Catfish Blues från farfars och farmors tid och Foxy Lady, samt en bizarr intervju med en ung, vacker lokal kvinna som med stor sannolikhet erbjöds samlag efteråt. Gimme All Your Loving, Sharp Dressed Man, La Grange, Tush. Ja, givetvis avverkades publikfavoriterna men då hade Frank Beards oengagerade slöa trumspel redan fått oss på andra tankar.
Fashion a la Sweden Rock.
Nämligen Bullet. Som bara måste ses. Energisprakande formelrock som hämtar inspiration av AC/DC, Accept, Judas Priest och gjuter nytt liv i den gamla gubbmusiken med en glädje och entusiasm som smittade av sig på publiken – som vägrade gå utan fortsatte med allsången. Forne basisten Lenny Blade, som emigrerat till Thailand, fanns med i form av en docka som ploppade fram ut förstärkaren och headbangade förnöjt.
Träffade just på Bulletkillarna som hälsade att nästa helg är det festival i deras folkpark Tyrolen i Småland. Muskelrock heter tillställningen och bjuder bland annat på kanadensiske muskelguden Thor, The Devil's Blood och Wolf.
Bullets gitarrist Hampus Klang och basist Adam Hector.
Torsdagen bjöd på Outlaws, en av de där osäkra festivalbokningarna då endast ett fåtal originalmedlemmar – i det här fallet två – medverkar och de tidigare aldrig spelat i Sverige, trots en 33-årig karriär. Men det ifrån Florida härstammande gänget levererade en fenomenal konsert med hillbillyboogie, country och snortajta gitarrsolon. Se själva, avslutningen av Green Grass & High Tides...
Avslutade också inte oväntat med största hiten, cowboyanthemlåten Ghost Riders In The Sky. Publiken såg i genomsnitt ut så här:
Volbeat drog samtidigt all övrig publik på området, med enorm publikrespons. Lyssnar man till deras musik är det faktiskt oförklarligt. En blanding av Danzig och Metallica när de var som sämst. Men ett par hitlåtar har de, det får erkännas.
Flogging Molly är kanske festivalens mest udda gäng, ett förvånansvärt traditionalistiskt Irländskt folkrockgäng i The Pogues anda. Välspelat och glatt. Och helt utan metalmanér med djävulstecken, fula hockeyfrillor och töntigt mellansnack. En frisk fläkt.
60-plussarna i The Tubes gav också en energisk konsert med sångaren Fee Waybill i god form med höjdpunkter i låtar som White Punks On Dope och Angry Inch, som Type O Negative covrat och populariserat. Mot slutet övergick han i alter egot Quay Lewd i silverbrallor, bar överkropp och de högsta platådojorna någonsin. Och fick Lady Gaga att framstå som en ordinär snabbköpskassörska.
ZZ Top var dessvärre lojare än någonsin, men hade åtminstone festivalens snyggaste och dyraste scendekor, en hyfsad coveravdelning med gamla örhänget Catfish Blues från farfars och farmors tid och Foxy Lady, samt en bizarr intervju med en ung, vacker lokal kvinna som med stor sannolikhet erbjöds samlag efteråt. Gimme All Your Loving, Sharp Dressed Man, La Grange, Tush. Ja, givetvis avverkades publikfavoriterna men då hade Frank Beards oengagerade slöa trumspel redan fått oss på andra tankar.
Fashion a la Sweden Rock.Nämligen Bullet. Som bara måste ses. Energisprakande formelrock som hämtar inspiration av AC/DC, Accept, Judas Priest och gjuter nytt liv i den gamla gubbmusiken med en glädje och entusiasm som smittade av sig på publiken – som vägrade gå utan fortsatte med allsången. Forne basisten Lenny Blade, som emigrerat till Thailand, fanns med i form av en docka som ploppade fram ut förstärkaren och headbangade förnöjt.
Träffade just på Bulletkillarna som hälsade att nästa helg är det festival i deras folkpark Tyrolen i Småland. Muskelrock heter tillställningen och bjuder bland annat på kanadensiske muskelguden Thor, The Devil's Blood och Wolf.
Bullets gitarrist Hampus Klang och basist Adam Hector.
torsdag 4 juni 2009
Grand Magus tors 13.30
Torsdagen inleddes med ett förkrossande hårt set från Stockholmsbaserade metaltrion Grand Magus, vars fjärde album, Iron Will, var fjolårets bästa skivsläpp i den hårdare skolan enligt undertecknad.
Grand Magus brukar stoltsera med att medföra dåligt väder, de förnekar den kristna guden och klemar inte med eventuella oliktänkande. Bandet består av tre bandmedlemmar där var och en är sin egen mini-orkester, extremt solida byggstenar i bandets välarrangerade heavy metal, som hämtar inspiration från band som Manowar, Bathory och Judas Priest.
Like The Oar Strikes The Water, Ulvaskall, upptemponumret Blood Oath, fenomenalt feta The Shadow Knows, mäktiga Nine, Kingslayer, och... inte minst Lodbrok från debutskivan från 2001 med strofer som ”rejoice all free men, betrayer run if you can”. JB har en mäktig, och allt vassare stämma, som numera klarar de allra gällaste av metal screams, utan en uns av den blöjighet som brukar komma med territoriet, så att säga.
Betydligt roligare än den lika oinspirerade som pinsamma presskonferens med Volbeat som pågår i bakgrunden. Min far lärde mig en gång att de bra journalisterna håller käft på presskonferens – inte ställer tramsfrågor som leder till innehållslösa, undvikande svar.
Att hålla presskonferens är en konst, låt oss hoppas att Twisted Sister, och närvarande journalister, bemästrar denna lite senare ikväll.
Men dagens glada nyhet stavas sol och värme. Tack!
onsdag 3 juni 2009
Fredagens program
Sicket jäs! Bulletbussen ifjol.
I och med att vi – trots ambitiösa försök att supa och kedjeröka oss varma/ihjäl – troligen snart förgås av köld så blir de ingen Uriah Heep-recension inatt. Var är Bulletbussens varma omhändertagande famn, med Angelwitch, AC/DC och Accept när man bäst behöver den? Jag blir emo.
Låt oss i stället blicka framåt över de kommande tre dagarna och nätterna, så att även ni som fastnade på campingen med ett trött hångel eller gamnacke kan skämmas lite i efterskott, om inte annat.
Attack på torsdagsprogrammet! Del 1 av 3:
13.30 Grand Magus (Zeppelin Stage) bild ovan från festivalen 2004
Fjärde albumet, Iron Will, från Stockholms hårdaste powertrio var fjolårets bästa metalplatta i mitt universum. Kan man hoppas på förkrossande tunga versioner av Lodbrok och Like the Oar Strikes the Water? Ja, troligen.
13.30 Dan Baird (Festival Stage)
Ett sannolikt okänt namn för den yngre publiken men med ett förflutet i boogieveteranerna Georgia Satellites lär Bairds scenkonst innebära välspelad bluesrock. Inga fel.
15.00 The Outlaws (Sweden Stage)
Undvik Volbeat och kolla i stället in ett av 70-talets ledande rockband från den amerikanska södern. Dessvärre är hälften av originalmanskapet döda, däribland ässet Hughie Thomasson som några kanske känner igen från Lynyrd Skynyrds senaste tioårsperiod.
16.00 H.E.A.T. (Zeppelin Stage)
Det är inte okej att spela i schlagerfestivalen men vi gör ett undantag i den popkulturella snobbismen och går och kollar in H.E.A.T:s krispiga blöjrock.
18.15 The Tubes (Sweden Stage)
Klassisk westcoast, men inte så insmickrande som AOR-kollegorna Foreigner och Journey utan med Zappa-artad satir och skärpa. Anförda av den stundtals bizarre sångaren Fee Waybill.
20.00 ZZ Top (Festival Stage)
Trummisen Frank Beard har varit var trött i många år, men gitarristen Billy Gibbons och basisten Dusty Hill klarar ändå att ro hem vartenda ZZ Top-gig, även efter 40 år som band.
20.30 Bullet (Zeppelin Stage)
Orättvist att sätta Sveriges främsta uttolkare av den rena råbarkade hårdrocken samtidigt, då extremt många potentiella fans lär vara på ZZ Tops konsert. Men försök ändå pinna förbi lagom till deras avslutning.
22.00 Veins Of Jenna (Gibson Stage)
Farväl Falkenberg sa de och drog till Los Angeles för att försöka leva alla Guns N’ Roses-, Mötley Crüe- och Ratt-drömmar. Ett proffsigt liveband blev de på kuppen som gör en bra sleazerockversion av Tom Pettys Refugee.
23.30 Twisted Sister (Festival Stage)
En slentrianbokning som headlineband fastän frontmannen Dee Snider inte direkt är känd för att leverera några jävla slentriangig. Headbanga nacken ur led till deras odödliga high school-hits och garva lite åt hela spektaklet.
Witchcraft ons 19.45
Onsdagen har hittils bjudit på Deathstars – Sveriges främsta metalband med människa-maskin-interaktion, uniformer och festliga artistnamn som Whiplasher Bernadotte. Därefter Hysterica, som är ett slags kvinnligt Manowar, återförenade Torch och nu i bakgrunden Amon Amarths vikingadød.
På fjärde största scenen, Zeppelin, stod 19.45 Örebros finaste flumrockare, Witchcraft och levererade ett generöst, varierat men ändå lite mastigt set i den begynnande kylan som nu nästan är förlamande. Vi tillber han med hornen året om och får detta aprilväder i tack? Sug och fräls.
Witchcraft har det senaste året tagit steget till större scener, via bland annat en förbandsturné med Motörhead. Sångaren och gitarristen Magnus Pelander äntrar scenen och välkomnar publiken med Trekkiehälsningen, varvar svensk- med engelskspråkiga låtar och propagerar för Pentagram. Och band som gillar Pentagram gillar jag.
Jansson straffar trummorna barskt, men kvällens insats gör basisten Ola Henriksson som med tajt pondus och ett frenetiskt Cliff Burtonskt huvudskak lägger grunden i ett sound som på Zeppelinscenen dessvärre är lite för yxigt, torrt och modernt.
Trots allt en bra inledning på festivalen.
Härnäst: inte frysa ihjäl! Kröka ner sig? Men i vilket fall stanna klar i knopp för Uriah Heep – som bjuckar på bashjälten Trevor Bolder från Bowies Spiders From Mars-band.
Sweden Rock - We Have Arrived!
Jodå!
Rockharders festivalteam, hittills bestående av Daniel Robertsson och Mats Rydström, har just anlänt till Sweden Rock i Norje. Resan bjöd på skrämmande omväxlande väderlek med hagel, solsken, regn om vartannat. Fordons-dj Dave Laroxx spisade loss med superslick AOR hela resan: Christopher Cross, Russ Ballard, Toto, Airplay... vafan, inget mangel?
På vägen in har vi träffat en rad celebriteter: Tobbe från Dismember, Niklas och Dave från klubben Heaven & Hell - som dj:ar backstage under festivalen - Linnéa från Sonic Ritual och SvD, och Deathstars bland många andra. Uriah Heep gör just nu intervjuer bakom oss.
De andra festivalbloggarna är i full jävla gång: Daniel Josefssons på Aftonbladet, Martin Carlssons på Expressen och inte minst hatbloggen Jag Stannar Hellre Hemma för att nämna några.
Mer substansfulla uppdateringar från oss vad kvällen lider!
Härnäst Witchcraft!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)