Uppsamlingsheat torsdag

Som vanligt för många band att spana in, för många fejs att prata med. Och lite för kallt väder för att kunna kånka runt utrustning och blogga.

Torsdagen bjöd på Outlaws, en av de där osäkra festivalbokningarna då endast ett fåtal originalmedlemmar – i det här fallet två – medverkar och de tidigare aldrig spelat i Sverige, trots en 33-årig karriär. Men det ifrån Florida härstammande gänget levererade en fenomenal konsert med hillbillyboogie, country och snortajta gitarrsolon. Se själva, avslutningen av Green Grass & High Tides...




Avslutade också inte oväntat med största hiten, cowboyanthemlåten Ghost Riders In The Sky. Publiken såg i genomsnitt ut så här:


Volbeat drog samtidigt all övrig publik på området, med enorm publikrespons. Lyssnar man till deras musik är det faktiskt oförklarligt. En blanding av Danzig och Metallica när de var som sämst. Men ett par hitlåtar har de, det får erkännas.

Flogging Molly är kanske festivalens mest udda gäng, ett förvånansvärt traditionalistiskt Irländskt folkrockgäng i The Pogues anda. Välspelat och glatt. Och helt utan metalmanér med djävulstecken, fula hockeyfrillor och töntigt mellansnack. En frisk fläkt.

60-plussarna i The Tubes gav också en energisk konsert med sångaren Fee Waybill i god form med höjdpunkter i låtar som White Punks On Dope och Angry Inch, som Type O Negative covrat och populariserat. Mot slutet övergick han i alter egot Quay Lewd i silverbrallor, bar överkropp och de högsta platådojorna någonsin. Och fick Lady Gaga att framstå som en ordinär snabbköpskassörska.




ZZ Top var dessvärre lojare än någonsin, men hade åtminstone festivalens snyggaste och dyraste scendekor, en hyfsad coveravdelning med gamla örhänget Catfish Blues från farfars och farmors tid och Foxy Lady, samt en bizarr intervju med en ung, vacker lokal kvinna som med stor sannolikhet erbjöds samlag efteråt. Gimme All Your Loving, Sharp Dressed Man, La Grange, Tush. Ja, givetvis avverkades publikfavoriterna men då hade Frank Beards oengagerade slöa trumspel redan fått oss på andra tankar.

Fashion a la Sweden Rock.

Nämligen Bullet. Som bara måste ses. Energisprakande formelrock som hämtar inspiration av AC/DC, Accept, Judas Priest och gjuter nytt liv i den gamla gubbmusiken med en glädje och entusiasm som smittade av sig på publiken – som vägrade gå utan fortsatte med allsången. Forne basisten Lenny Blade, som emigrerat till Thailand, fanns med i form av en docka som ploppade fram ut förstärkaren och headbangade förnöjt.

Träffade just på Bulletkillarna som hälsade att nästa helg är det festival i deras folkpark Tyrolen i Småland. Muskelrock heter tillställningen och bjuder bland annat på kanadensiske muskelguden Thor, The Devil's Blood och Wolf.

Bullets gitarrist Hampus Klang och basist Adam Hector.