Efter det blev det JUDAS PRIEST kl 19.00 på Orangea scenen som var klädd i svart med röda och kromade detaljer. Jag blev mycket överraskad att ROB HALFORD still got the juice. Han gjorde en strålande Electric Eye (från "Screaming For Vengance", 1982) och ett antal klädbyten.
Klart bäst glänste NEIL YOUNGs show som varade i mer än 2 timmar.
Helt oväntat i mina ögon som ens inte hört många av hans alster. Vital, hjärtlig och total. Han var festival ledningens bästa bokning och gav den mest minnesvärda konsert upplevelsen. Dessutom fick jag åtnjuta sällskap av Magnus och Mats från Rockharder-redaktionen där, bara en stund efter att konserten börjat.
Efter att ha dansat till THE CHEMICAL BROTHERS i 40 minuter var det svårt att slita sig från de smittsamma vibbarna och de trevliga bilderna på skärmarna. Men det var för att se det Kanadensiska rock-kollektivet BLACK MOUNTAIN på Arena-scenen kl 02.00. De höga tonerna från sångerskan och den distade, mäktiga atmosfären avslutade lördagen mycket spännande.
Söndagen kändes både välkommen men sorglig. Dagen var molnigare än festivalens andra tre och bjöd på tunna regnskurar.
Men det verkade inte röra de besökare som uppenbarligen skulle stanna tills allt var över. Dom verkade än mer berusade än tidigare eller helt enkelt sunkigare. Andra festivalare tog tillfället i akt och använde sig av det andra campare lämnat efter sig.
Som killarna här nedanför som tydligen funnit en riktig guldgruva för underhållning i ett gäng uppblåsbara madrasser:
Efter lite SLAYER på Orangea scenen blev det dags att recensera det sista bandet. För mig blev det Finska VON HERTZEN BROTHERS under Pavilion-tältets duk kl 19.00.
Brödernas riff-rock á la klassiskt vs. progressivt satte punkt för söndagen.
Bak i bilen med Matte, Camp Evil-bo
/Banesa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar