onsdag 29 juli 2009

HAYSEED DIXIE - Loppen, Danmark den 23 maj *****





HAYSEED DIXIE är det Amerikanska bluegrassbandet från det djupaste södern vilka allt sedan debutalbumet "A Hillbilly Tribute to AC/DC" år 2000 började sitt segertåg över världen som aldrig tycks ta slut. Som albumnamnet antyder består bandet av Barley Scotch, Jake Byers och bröderna Don Wayne och Dale Renomed. Med hjälp av bas, gitarr, mini-gitarr, violin och banjo, framför de en blandning av rockcovers och egenproducerat material. Allt med sprudlande energi och en stor portion humor vilket ger uttrycket redneck-rock en helt ny innebörd. Då jag för första gången såg bandet 2007 på Roskilde festivalen (( http://rockharder-festival.blogspot.com/2007/10/hayseed-dixie-odeon-1630-lrdag.html )) var det under ett stort luftigt tält som var fullpackat då många, liksom jag själv, mest gått dit för att fördriva tiden och komma undan regnet. Vi blev snart glatt överraskade av de oborstade countryrockarna från Tennessee. När jag nu fick höra att dessa skulle spela på Loppen, och att ett gäng av mina bästa vänner skulle åka dit, var jag inte sen att haka på.

Även om statsdelen Christiania i Köpenhamn i mångas ögon främst förknippas med drogliberalism, upplopp och liknande negativiteter, får det inte glömmas att detta ställe är, och alltid har vari
t, en oas för kulturyttringar i alla dess former. Där kan Loppen sägas vara den musikaliska mittpunkten. Innhyst på andra våningen i en gammal armébarrack, tar man sig dit på en mycket smal och nästan fallfärdig spiraltrappa, till lokalen som rymmer cirka 600 personer. Scenen stäcker sig inte mer än någon meter ovanför marken vilket ger det hela en nästintill familjär känsla. Något som bandet, som varit här 6 gånger på 4 år, tycks älska då de enligt egen utsago tidigare enbart spelat så många konserter i Glasgow.

När vi kommer dit ligger röken lika tung som förväntningarna bland publiken på det nästan fullpackade golvet. Det spelas AC/DC-klassiker, skrålas och skålas bland de ivriga besökarna. Så tänds strålkastarna och bandet börjar med en cover på JUDAS PRIESTs Breaking the law. Den följs sedan snabbt upp av AC/DCs Whole Lotta Rosie innan "Reverend" Don Wayne stegar fram till micken och utropar på sin gälla sydstatsdialekt, mycket likt en baptist pastor, ” - Hur kommer d
et sig att när man hör talas om människor som blivit bortförda av aliens, har de aldrig blivit undersöka genom munnen eller någon annan kroppsöpning, utan alltid genom röven? Antingen beror det på att de som blir utsatta kanske gillar det eller så är utomgordingarna helt enkelt sadister?” för att sedan dra i gång den egenhändigt skrivna Alien abduction probes vilken fick mig och de andra att vika sig dubbla av garv.

För skratt blir det mycket av då showen, som de fyra männen vant och skickligt framför, är i lika stor utsträckning en stand-up comedy akt där det hejdlöst drivs med allt på sant redneck-manér, utan gränser. Som ett ode till gitarrspelandes ädla konst kommer höjdpunkten under låten Duelingbanjos (känd från filmen "Den sista färden") där de fyra endast spelar på två instrument. Den ena sköter högerhanden medan den andra vänstern.

Under den nästan två timmar långa konserten tas vi med genom rockhistorien. Från Detroit Rock City (KISS) via Highway to hell (AC/DC), till Warpigs (BLACK SABBATH) och Ace of Spades (MOTÖRHEAD), och vi slutligen hamnar på Hotel California (EAGLES). Därefter blir vi serverade mer moderna covers som Walk This Way (AEROSMITH), I dont feel like dancing (SCISSOR SISTERS) och Roses (OUTCAST). Allt i en salig blandning, spelat i ett hetsigt, adrenalin- och svettsprutande tempo, med många pauser för en av männens viktigaste livsingredienser; öl och "Corn Liquor".

Men det är nog det egna materialet som gör störst intyck och när låten I'm keeping your poop (in a jar), skriven för alla män som någonsin fått sitt hjärta brustet av någon elak kivnna, samt She was skinny when i met her, river de ner de största skratten och applåderna. Man kan nästan tro att de allihop stått vid den där vägkorsningen där gitarrlegenden ROBERT JOHNSON påstods ha sålt sin själ till djävulen, och gjort samma sak då en sådan spelskicklighet annars kan vara svår att förklara. De spelar på varandras gitarerr och gör parodi på allt från JIMI HENDRIXs spelande med tänderna och bakom nacken till, naturligtvis, Angus Young med sin karakteristiska hoppande gång, fram och tillbaka över scenen.

När jag äntligen, glad men mycket trött, sjunker ner i en stol på tåget hem kan jag bara konstatera att om man inte tidigre sett detta underbara band så ska man genast göra det då nästa tillfälle ges. Men även att jag hoppas att bandets föredöme kan klara av att ge en lika tillfredsställande känsla på Ullevi den 21 juni. Det är i alla fall en bra uppvärming.



Text & foto: Martin Eek
Länk: www.myspace.com/hsdx


Inga kommentarer: