Så är vi då redo för vår första konsert, DANKO JONES. Framför vår post vid mixerbordet slås vi än en gång av hur lite folk detta års Hultsfreds festival har dragit. Det är även tydligt att Mr Jones känner det samma. Han gör allt för att få den magra skaran att låta så mycket som möjligt mellan låtarna som han framför på ett energiskt sätt. Sanningen skall sägas att jag inte varken före eller efter är något större fan. Och det är kanske därför jag inte rycks med av den annars välgenomförda och proffesionella scenshowen. Men är aningen allt för mainstream och kommersiellt gångbar för att väcka något större engagemang från min sida. Det kan även vara så som Jones själv uttrycker det, att jag och alla andra väntar på det som komma skall och därför inte riktigt är i sinnesstämning för ta till oss. Det är dock en bra uppvärmning inför det jag längtat efter i 11 år, och jag tittar ängsligt på klockan om och om igen för att försäkra mig om att vi skall hinna. Till det magiska klockslaget vid midnatt utan att hamna alltför långt bort från scenen.
Så är timmen slagen och vi slår följe med den stridda strömmen av besökare vilka alla tycks vara på väg mot scenen. Även här har vi tur och får en bra plats en bit framför mixerbordet och vi inser att om vi kommit fem minuter senare så hade vi förmodligen fått avnjuta konserten på någon av de stora bildskärmana.
Förväntansfulla står vi och stampar och medan ljuset sakta släcks, lyser scenen upp av en stor röd stjärna. Ett flyglarm börjar ljuda men detta
ljud dränks nästan genast av publiken vilken likt en konsert med THE BEATLES vrålar, skränar och skriker när deras hjältar Zack de la Rocha, Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk äntrar scenen. Det hela på börjas med låten Testify vilken får hela den heltända publiken att ömsom hoppa och ömsom vråla med i texterna. Det får marken att gunga som om en mindre jordbävning plötsligt hade börjat och luften fylls omedelbart av ett stort dammoln uppvirvlat av alla de tusentals fanatiska fansen. Det hela känns som om man befann sig på ground cero just som de berömda tvilling tornen rasade.I snabb följd och utan onödigt snack följer sedan Bulls on parade, People of the Sun och Bombtrack vilka framförs energisk och med adrenalinet sprutande ur högtalarna. Det märks att det gått några år sen jag såg dem senast. Om det är jag eller dem som blivit äldre vet jag inte men tempot lugnar ned sig något för en stund så att både bandet och publiken hinner hämta andan. Efter ytterligare ett par gamla guldkorn går bandet av scenen men publiken är ännu inte nöjd utan skanderar unisont ”- Fuck you, I wont do what you tell me” tills ljuset än en gång tänds och internationalen på ryska skriker ur högtalarna. Därefter spelas extra nummerna vilka naturligtvis avslutas med Killing in the name. Der är en trött och svettig men lycklig och upp-pumpad publik som sedan sakta vandrar ut i den kalla småländska natten.
Text & foto: Martin Eek
Pressbild: David Atlas
URL: www.ratm.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar