Inför festivalsommaren - THE VON HERTZEN BROTHERS; Roskilde Festivalen, Pavilion, söndag kl 19.00 **

Bandet hade börjat när vi dök upp och med ens kom avsmaken. Den sortens stök denna finska bål bjöd på var obekväm. En typisk kommersiell poprock kombombinerad med sporadiska utsvävningar. Ofta utan vare sig rim eller reson.

Efter att ha hört bandets andra släpp "Approach" (2006) borde jag redan då anat hur det skulle bli. Men inför konserten hade jag redan förträngt den beska smaken av deras kortsiktiga musikaliska fokus och omogna sound. Som en traumatiserad individ överdrev jag de vackra och bombastiska progginslagen.

Visst var höjdpunkterna många, som på den rosade uppföljaren. Men dock så korta att jag febrilt försökte ge bandet alibi. "Det är ju ändå tre bröder som ska samsas", "De lyckas bra med att tämja massorna" och inte minst "När det är bra är det snuskigt bra". Speciellt obehagligt och raggligt blev det när de inkluderade en B:ig RAMMSTEIN-känsla med synten. Men trots att killarna hade svårigheter utstrålade dom genuin musikkärlek.

Fotografen Martin frågade mig om det inte skulle vara en daiquiri till innan hemfärden. På väg mot ännu en dubbel jordgubbsdaiquiri sammanfattade jag upplevelsen. Med den passande beskrivningen ur THE DATSUNS-refrängen; "- Too much smoke, too little fire".

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.vonhertzenbrothers.com & www.myspace.com/vonhertzenbrothers

Inför festivalsommaren: BLACK MOUNTAIN; Roskilde Festivalen 2008, Lördag kl 02.00 *****

I den varma Roskildenatten sökte sig det psykedeliska vidundret BLACK MOUNTAINs vrål ut. I acidrock tillsammans med fuzzens hänförande element omslöt Vancuver-bandet sina åskådare under Arenatältet. Dom som istället för att dansa till big beat-legenderna THE CHEMICAL BROTHERS vid scen Orange, valde denna - enligt skivbolaget Jagjaguwar - "maximal-psych outfit".

Fullängdare nummer två, "In The Future", släpptes i början av 2008 och har minst sagt fått fin kritik. På ett graciöst manér vävdes många låtar från detta smått fantastiska album in. Bland dem Wucan som följdes av Queens Will Play och som därmed introducerade allvaret i lördagsnatten.

Bäst gjorde sig Bright Lights som exploderade i fjärde minuten och verkade lämna publiken häpen och imponerad av sin framfart. En beundran som troligtvis växte med antalet mystiska synthljud från bandets musikaliska säck. Otroligt manipulerande och berusande!

Den ena av de två vokalisterna, Amber Webber, lyfte showen med en ibland skrämmande darrig stämma, alternerade ljuv lovsång från botten av maggropen. Lila spotlights och rökmaskin gav illusion av att Kanadas egna PJ HARVEY stod omringad av ett ondskefullt dis.

Trots flertalet inbromsningar i tempo övertygade kvintetten med målande och tankeväckande ljud. De bevisade att de är att räkna med i framtiden.


Text & foto: Banesa Martinez
Pressbild: Jessica Miller
URL: www.myspace.com/blackmountain

Inför festivalsommaren - THE GRAND; Roskilde Festivalen, Lördag kl 15.00 ***

Bandet med namnet som flaggar om något storslaget bjöd på något av en antiklimax. Musikens lättsmälthet kryddades med FOO FIGHTERS hurtighet och WOLFMOTHERs klös. Som om de inte hade valt sida, utan befann sig någonstans mellan rock och snåla aggressionsutlopp.

Plötsligt förvånade Oslo-kvartetten med en BLACK SABBATH-lik inledning. Med fräcka gitarrgrooves och utrop á la ROBERT PLANT (LED ZEPPELIN). Det fick mig att önska att det var just detta jammiga sound norrmännen fokuserade på i sitt musikaliska recept. Speciellt då de konventionella bidragen faktiskt var de som fick bandet att låta krystat och statiskt.

Trots det glesa publikhavet fyllde åskådarna utrymmet under Arenatältet. Publikens intresse hölls intakt med koklocka, ett smattrande trumsolo och förlamande orgellir. För att inte tala om de båda trumseten som stod på scenen. Norrmännen såg ut att vara i musikalisk trans när de vilt löpte mellan sina bluesiga influenser.

Jag beskådade de tunna, till synes gråa, grabbarna i sina sköna moves och tamburinenergi. Samtidigt glatt konstaterande att det är skönt att fördomar oftast inte stämmer överens med verkligheten.


Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.thegrand.no & www.myspace.com/thegrandspace
Line-up: Amund Maarud (gitarr, sång), Henrik Maarud (trummor, sång), Per Tobro (bas/sång) & Eirik Tovsrud Knutsen (Hammond B3 orgel, trummor)

Inför festivalsommaren - BAND OF HORSES; Roskilde Festivalen 2008, fredag kl16.00 ***

På festivalens andra dag presenterade BAND OF HORSES sin indie rock. Under och utanför Arenatältet var det proppat med nyfikna åskådare. I blandade åldrar, uttryckssstilar och berusningsgrad bättrades de flesta solbrännorna.

Sedan bandet tog form under 2004 har de hunnit släppa två fullängdare som båda har dåsiga och rogivande omslag. Det har dom slagit fast på MySpace och definierar sig som "Healing & Easy listening".

Amerikanarna gav ett tamt intryck på scen. Sångaren Ben Bridwell pendlade mellan en gäll Perry Farrell (JANE'S ADDICTION) till gnällig BILLY JOEL.

I övrigt kändes det som att indie-grabbarna bara byggde och trappade upp - men dock aldrig tillät sig hoppa utför något stup. Musiken kändes helt enkelt bara ljummen. Lite "arenarock-goes-singer-songwriter".

Mjuka vaggvise-låtar blandades med sådana som spred en präktig lantglädje med attityd omkring sig. I slutet var det konstanta klappandet från publiken givet. Sextetten avslutade eftermiddagen med konsertens bästa bidrag. Denna gången serverades fler riviga gitarrer och mer åt AMERICA- än BILLY JOEL-hållet.

För den bästa musikeffekten borde konserten schemalagts på natten. Visst var den gemytlig, men fick mig mest att längta till sovsäcken.

Text & foto: Banesa Martinez
Pressbild: Christopher Wilson
URL: www.bandofhorses.com & www.myspace.com/bandofhorses

Inför festivalsommaren - Hultsfredsfestivalen 2008 med höjdpunkten RAGE AGAINST THE MACHINE – DEL 2

Så är vi då redo för vår första konsert, DANKO JONES. Framför vår post vid mixerbordet slås vi än en gång av hur lite folk detta års Hultsfreds festival har dragit. Det är även tydligt att Mr Jones känner det samma. Han gör allt för att få den magra skaran att låta så mycket som möjligt mellan låtarna som han framför på ett energiskt sätt. Sanningen skall sägas att jag inte varken före eller efter är något större fan. Och det är kanske därför jag inte rycks med av den annars välgenomförda och proffesionella scenshowen. Men är aningen allt för mainstream och kommersiellt gångbar för att väcka något större engagemang från min sida. Det kan även vara så som Jones själv uttrycker det, att jag och alla andra väntar på det som komma skall och därför inte riktigt är i sinnesstämning för ta till oss. Det är dock en bra uppvärmning inför det jag längtat efter i 11 år, och jag tittar ängsligt på klockan om och om igen för att försäkra mig om att vi skall hinna. Till det magiska klockslaget vid midnatt utan att hamna alltför långt bort från scenen.

Så är timmen slagen och vi slår följe med den stridda strömmen av besökare vilka alla tycks vara på väg mot scenen. Även här har vi tur och får en bra plats en bit framför mixerbordet och vi inser att om vi kommit fem minuter senare så hade vi förmodligen fått avnjuta konserten på någon av de stora bildskärmana.

Förväntansfulla står vi och stampar och medan ljuset sakta släcks, lyser scenen upp av en stor röd stjärna. Ett flyglarm börjar ljuda men detta ljud dränks nästan genast av publiken vilken likt en konsert med THE BEATLES vrålar, skränar och skriker när deras hjältar Zack de la Rocha, Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk äntrar scenen. Det hela på börjas med låten Testify vilken får hela den heltända publiken att ömsom hoppa och ömsom vråla med i texterna. Det får marken att gunga som om en mindre jordbävning plötsligt hade börjat och luften fylls omedelbart av ett stort dammoln uppvirvlat av alla de tusentals fanatiska fansen. Det hela känns som om man befann sig på ground cero just som de berömda tvilling tornen rasade.

I snabb följd och utan onödigt snack följer sedan Bulls on parade, People of the Sun och Bombtrack vilka framförs energisk och med adrenalinet sprutande ur högtalarna. Det märks att det gått några år sen jag såg dem senast. Om det är jag eller dem som blivit äldre vet jag inte men tempot lugnar ned sig något för en stund så att både bandet och publiken hinner hämta andan. Efter ytterligare ett par gamla guldkorn går bandet av scenen men publiken är ännu inte nöjd utan skanderar unisont ”- Fuck you, I wont do what you tell me” tills ljuset än en gång tänds och internationalen på ryska skriker ur högtalarna. Därefter spelas extra nummerna vilka naturligtvis avslutas med Killing in the name. Der är en trött och svettig men lycklig och upp-pumpad publik som sedan sakta vandrar ut i den kalla småländska natten.



Text & foto: Martin Eek
Pressbild: David Atlas
URL: www.ratm.com

Inför festivalsommaren - Hultsfredsfestivalen 2008 med höjdpunkten RAGE AGAINST THE MACHINE – DEL 1

Efter fyra timmars körning på tillsynes ändlösa skogsvägar, med stereon pumpande på högsta volym är vi äntligen framme i den annars sömniga lilla Småländska hålan. Vilken en gång om året lever upp och förvandlas till ett kaos av alltför överförfriskade ungdomar i underliga utstyrslar med drömmar om att en gång själva vara den som äntra scenen för att mottaga publikens jubel.

Vi parkerar en bit i från festivalområdet och så fort jag stiger av bilen uppfylls jag av den där euforiska känslan som bara infinner sig då man vet att man snart ska få se och höra de juva tonerna av sitt favoritband. 1997 var senaste gången jag var här och minnena sköljer över mig likt en tidvatten våg. Då var det band som RAMMSTEIN, BOB HUND, APOKALYPTICA, THE HELLACOPTERS, TURBONEGRO och naturligtvis RAGE AGAINST THE MACHINE som toppade line-upen. Jag var där för en mindre tv-stations räkning men efter diverse dispyter med vakterna var jag tvungen att avnjuta merparten av festivalen i en överfylld och illa luktande cell på Hultsfreds polisstation. Vilket medförde att jag missade en hel del bra band.

Även om jag såg de ovan nämnda banden där var RATM det som verkligen gjorde intryck på mig. Med sina starkt politiska texter som främst handlar om social frihet, rättvisa och jämställdhet blandat med tunga basgångar och rafflande gitarr-solon. Det är också detta band som efter 11 år och ett otal andra festivaler gör jag återvänder hit. Trots att jag svurit på att aldrig mer sätta min fot på denna, i mina ögon, allt för pubertala festival där man blir inlåst i en liten bur då man vill avnjuta en öl.

Vi vandrar sakta över campingområdet och insuper dofterna från diverse matstånd blandat med stanken från utspilld öl, gamla spyor, urin och andra oidentifierade lukter. Jag börjar plötsligt känna mig gammal trots min ringa ålder på 32. Som alltid på festivaler är uppfingsrikedomen sprudlande. Vi ser en yngling som för säkerhetsskull gaffatejpat ölburken till sin hand bara utifall han skulle glömma att han hade den i handen. Men vilket nu, när han ståendes mot ett staket försöker utföra sina behov, skapar vissa problem. Någon annan har ett koppel med en liten leksakshund som många vill gå fram och klappa på. Män och kvinnor i lustiga hattar och peruker som liknar djur i någon obskyr parnings ritual gör ett tappert försök att vara så originella som möjligt. För att väcka uppmärksamhet hos det motsatta könet och kanske med lite tur få dem att sova i en varm famn under natten.

Nu är det då dags att äntra området vilket vid den här tiden nästan är helt öde. Diverse handlare som säljer allt man kan tänkas behöva, eller inte behöva, stirrar ut från sina stånd med ett uttråkat uttryck i blicken. Men det ligger ändå en känsla av spänd förväntan och spänning i luften för vad som komma skall. För så fort solen går ner börjar djuren lämna sina inhägnader och söka sig innåt mot området för att få sit musikaliska lystmäte fyllt. För att slå ihjäl lite tid går vi och sätter oss i den bar som ser mest inbjudande ut. På en utbyggnad över sjön utan hönsnät runt om delar vi på en öl och känslan av lugnet före stormen.

Text: Martin Eek
Foto: Banesa Martinez