WEST COAST RIOT 2009

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson