EARTH - Inkonst, den 17 april

EARTH



SABBATH ASSEMBLY

Förbandet SABBATH ASSEMBLY förhäxade publiken med sin förmåga att kapsla in oss i deras bubbla. Musiken var medryckande i sin mjukhet och otroligt intressant. De musikaliska svängarna kom nämligen plötsligt och i banor som var omöjliga att förutse. Vokalissan fick stora delar av uppmärksamheten. Hennes livliga kroppsspråk till sången visade på smittande entusiasm, även om hon blev lite för mycket då och då.

Jag visste egentligen inte vad jag kunde förvänta mig av huvudakten EARTH. Jag hade hastigt köpt skivan "The Bees Made Honey In The Lion's Skull" i slutet av 2008 och lyssnat på den i ett stressigt manér. Det gav mig ingenting då, det var bara slött och händelselöst. Min nyfikenhet för akten har växt sig stark sedan dess så nu när jag blev tipsad om spelningen var det ett utmärkt tillfälle att se vad de profilerar sig med.

Dylan Carlson startade bandet 1990 och de räknas till pionjärerna av genren Drone doom, en släpig, minimalistisk, repetitiv, doom metal som mestadels är instrumental. Seattlebandet har nyligen släppt sitt sjätte album doom blues, "Angels of Darkness, Demons of Light I". 

EARTH



EARTH, bestående av en herre och tre damer i medelåldern, stod på Inkonsts scen rustade med gitarr, trumset, bas och cello. Strålkastarnas gula och röda ljus fick konkurrens av kandelabrarna vid vardera scenkant. I övrigt var det svart som natten. Det kändes högtidligt. Högtidligt är just den starkaste känslan jag fick under konserten. En känsla som spred sig snabbt i gås-hud. Gång på gång.



Hela upplevelsen blev så naken och som ett stort återuppvaknande. Passionen från alla spelmän var utsökt. De var säkra, tillsynes förälskade i atmosfären de kreerade tillsammans. Basisten var så tongivande utan att ta för stor plats, samtidigt var gitarristen djärv i sitt spel, utan att överrösta. Harmonin var än mer sagolik med cellon. Så utsökt och dramatiskt. Och att se trummisen spela tamt, utan att för den delen förlora takt eller känsla, var en befrielse.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://www.myspace.com/earthofficial

Line up: Dylan Carlson (gitarr), Lori Goldston (cello), Adrienne Davies (trummor) och Angelina Baldoz (bas).

GRAVEYARD, Debaser Malmö, den 10 december

Med en skrevspark öpppnade GRAVEYARD aftonen med magnifika Blue Soul. Den vemodiga och kraftfulla låten tydliggjorde än en gång att kvartetten tar sin musik på allvar och anstränger sig för att presentera den live med samma sorts mystik och stämning som på skiva.

Någonstans i början av Satan's Finest uppfattade jag att den ena gitarren klingade en aning banalt och opassande. Även volymen i Joakim Nilssons mikrofon något tunn. Förutom dessa skavanker var föreställningen som det brukar vara - man blir glad av bandets innerlighet på scen, och förmåga att axla en proffsig rockenroll-show.

Trots att nya skivan är så gott som färdig var det debutens örhängen som serverades den hungriga Debaserpubliken. Göteborgs groovekungar fick däremot en helt annan lyster när de spelade alster från kommande albumet. Jonatan Ramm och Rickard Edlund körde några schyssta moves när låtarna intensifierades och såg verkligen helnöjda ut.

Höjdpunkterna var den progressiva bluesfilten As The Years Pass By, The Hours Bend och att de körde dängan Evil Ways som finallåt.
Som grädde på moset köpte jag nya merchen; en tisha där det står "Hisingen Blues" på; namnet på singeln från kommande albumet.

GRAVEYARD är troligtvis landets mest spännande och fokuserade akt, i liveformat som inspelat. Sorgligt nog är bandet fortfarande underskattat och ligger långt efter de kommersiella slöddren som till exempel VOLBEAT och TAKIDA.



Text och foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/graveyardsongs
Line-up: Joakim Nilsson (gitarr, sång), Jonatan Ramm (gitarr), Rikard Edlund (bas) & Axel Sjöberg (trummor).

Muskelrock 2010 - Del 3 av 3

ASTEROID
Örebrodiamanten ASTEROID stod värd för lördagens mest efterlängtande framträdande. Efter att ha släppt ett hejdundrandes solitt andra album var det kul att se dem svinga sin hårda rock i dagsljuset. Svettiga och glada fick trion publiken att svänga med. Bäst var Edge som presenterades lika dynamiskt och kraftfullt som den borde göras.

Jag krockade in i BRUTUS ryggrad, Knut-Ole (trummor) och Christian (bas), efter ASTEROID-konserten. Nånstans mellan öl, gapskratt och prat om BRUTUS karaktär i skiva kontra live hamnade vi ute på festivalområdet. En långhårig ung hårdrockare kom fram och tackade för gårdagens framträdande med en mängd superlativ. När han väl började ta sina stapplande alkoholrusiga steg mot festivalområdet upptäckte Knut-Ole killens oknutna sko och gjorde honom uppmärksam om det. Killen sa -Äsch, varpå Knut-Ole erbjöd sin assistans. Han böjde sig ner och knöt tålmodigt ihop snörena. Att snörningen gjordes i tjusig norsk pedagogisk ton som sa "- Den här lilla kaninen hoppar in i det här lilla hålet..." gjorde ju upplevelsen desto härligare.

HORISONT
På inrådan av BRUTUS-Christian gick jag sedan på HORISONT - och vilken överraskning jag fick!
Femmannakolossen gav ett fokuserat intryck, bjöd på bra party-drag ifrån scenen och tycktes inte sakna en enda droppe dedikation, kraft eller sväng. Publiken visade sin tacksamhet med hängiven dans och sång. När HORISONT därefter bjöd på koklocksdelux med Just Ain't Right kändes det som att taket på Tyrolen skulle lyfta!


Festivalens besökare kunde delas in i två stilar. De som annammat 80-talets hårdrocksilhuett med sneakers, jeans/spandex, bandanas och slitna bandtröjor. Och de som föredrog utställda jeans, rökiga pilotbrillor och retro á la 70-tal. Vackert var det i alla fall!
Förutom Rockharder-redaktionens egna snyggingar Lisa Bünger (THE BABOON SHOW) och Mats Rydström (BACKDRAFT), får dessa festivalbesökare, Lori och Ingemar, representera festivalen i både musiksmak och klädsmak.

Anledningen till att Muskelrockbesökare tycks rekommendera denna ack så unga festival kan egentligen summeras med uttrycket "Mycket god service". Festivalen har nischat in sig och låtit det genomsyra festivalupplevelsen fullt ut. Musikutbudet, försäljningen (skivor, kläder, krimskrams etc.), rekreationsstånden (skjuta luftgevär!) och personalen gav i sin helhet en slående känsla av samhörighet.


Att Muskelrock enbart "bokar band som ingen annan festival vill boka" är väl sanningen, med viss modifikation. Ja, de bokar band som inte riktigt utmärker sig i den kommersiella fåran. Och ja, de flesta festivaler försöker boka band som ger störst pengarullning - vilket brukar utesluta diverse nostalgitrippar och band som inte platsar i en genrebeskrivning. Däremot passar festivalen alla de som grävt sig en bit nedanför musikindustrins tunna fasad. Det är här Muskelrock kommer in och räddar sommaren.

Muskelrock 2011 är helt enkelt ett måste - ses där!




Text & foto: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/tyrolen
Länk: www.myspace.com/asteroidband
Länk: www.myspace.com/horisont

Muskelrock 2010 - Del 2 av 3

BULLET
Bandet kan ju inte skryta med att inneha musikalisk originalitet - de har däremot en förmåga att inkapsla den allra skönaste känslan i nitar-skrev-och-skrik metalen á la tidig JUDAS PRIEST. Där är de kungar.

De framförde Dusk 'til Dawn som på skiva. Den var skitgrym och jag blev riktigt uppspelt. Kanske berodde det på all eld som sprutades, de tilltalande herrarna på scen eller nostalgiruset kvintetten alstrar så naturligt. Tydligt var i alla fall att bandet hade en stadig fanbase i publiken. Förutom den förmedlade ömheten bandet och publiken sinsemellan, spirade också kärleken mellan musikerna på scen.

Dessutom hände det bästa som antagligen kan hända på en BULLET-konsert - Ett extranummer bestående av kronjuvelen Road King!

ELECTRIC WIZARD
Storbritanniens tyngsta band klev nonchalant upp på scen och stod mer eller mindre i samma formation längs hela konserten. ELECTRIC WIZARDs haschinrökta domedags metal hypnotiserade mer än bjöd på överraskningar. Jag hade svårt att urskilja låtarna från varann eftersom jag inte är så bevandrad i deras diskografi, men jag är rätt säker på att Dopethrone spelades. Hänsynslöst, mörkt och blytungt. Konserten avslutades med att basisten slog sin Rickenbacker i bitar mot scengolvet och även mot förstärkarna bakom, till festivalpersonalens förskräckelse.

Juninatten var kylig och fuktig så tältet ovanför sluttningen lockade med varma kläder, snask och chans till rekognosering inför morgondagen.

Vyn bakom campingen

När solen svepte över tälten på lördagsmorgonen har sällan en tältöppning visat en vackrare festivalcamping. Fåglarna kvittrade, solen började värma och långt nedanför sluttningen bjöd en bandare på JOURNEYs Don't Stop Believing.

SLINGBLADE

Festivalens andra dag började lyxigt med Växjörockarna THE SCAMS. En stund senare var det dags för SLINGBLADEs kaxiga rock- och metalhybrid. Bäst svängde Stockholmarnas Can't Get Enough som fick den nyvakna publiken att pulsera. Därefter var det Spanska SEVENTYSEVEN (77') som tog över stafettpinnen i sann AC/DC-anda. Det blev milt sagt svårt att stå still!



Solen stekte på campingen och Malmögänget jag smugit mig fast på bjöd på ypperligt sällskap. Under den ljusblå skyn samlades vi kring öl, vin, vita bönor i tomatsås och chips. Laddande inför lördagkvällens festivalutbud.


Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/tyrolen
Länk: www.myspace.com/bulletsweden
Länk: www.myspace.com/electricwizarddorsetdoom
Länk: www.myspace.com/allthescams
Länk: www.myspace.com/slingblademetal
Länk: www.myspace.com/seventysevenrocks

Muskelrock 2010 - Del 1 av 3

I början av juni, just när solen stekte som hetast för första gången denna sommar, tog jag festivalprylarna och åkte till andra upplagan av Muskelrockfestivalen utanför Småländska Alvesta. Efter regionaltrafikens bristande hjälp teamade jag upp med andra förvirrade resenärer, som också visade sig vara Malmöbor. Tillsammans fann vi slutligen bussen som åker förbi Tyrolen. Som ur en dammig western gick vi sedan längs landsvägen i stekande hetta, med otymplig packning. Dock utan Ennio Morricone-soundtrack.

Mottagandet från Muskelrockpersonalen var motsatsen till regionaltrafikens kyliga service; ett glatt och trevligt välkomnande. Efter att ha dividerat om "rätta" campingläget hamnade vi högt uppe längs en mjuk sluttning, med hela festivalen framför våra tältöppningar.

Nästa prov på den småländska festivalens sköna stämning inträffade vid biljettbåset. En bockade av mig på listan, en annan trädde bandet om min handled, den tredje tryckte till metallringen och slutligen den fjärde, han klippte av stumpen på bandet.

Förbi Tyrolens entré fanns försäljning av skivor, kläder och accessoarer på ena sidan och en lång inbjudande gräsmatta längs den motsatta. Efter att ha småprovat de andra hakens utbud blev det ändå köket under Tyrolens tak som fick stå värd under de båda dagarna. Och jag höll mig lojal till kycklingspetten, de stekta potatisarna och salladen. Frukost, lunch och kvällsmat - perfekt med en kall öl till!

Ännu en charmig Muskelrockföreteelse var att musikerna också avnjöt festivalen bland oss övriga besökare. Efter många nyfikna blickar på den långhåriga uppenbarelsen med tatuerat ansikte kom så Aha-upplevelsen på fredagsnatten då ELECTRIC WIZARD drog igång och den intressanta herrn lät fingrarna dansa längs basen.

BRUTUS
Efter att ha följt BRUTUS genom demo såväl som debutalbum slog hjärtat givetvis några extraslag stunden innan de gick upp på scen. Mina förväntningar var
nog större än jag vågade erkänna för mig själv - tänk om jag skulle bli besviken!

De rev av Hypnotise och Tyrolens trätäckta dansbana började sakta fyllas av nyss sollapande festivalbesökare. Tätt följd av Solution kändes starten helt rätt tillsammans med bandets prov på eld och spelglädje. Draget i BRUTUS framträdande gjorde deras inspelade material rättvisa.

Sångaren Jockes vilda energi och gitarrernas tafatt tillsammans med basen och trummornas tunga axlande gjorde det svårt att inte bli tårögd! Dängorna framfördes till energin av publikens rörelser och några låtar fick applåder som inte verkade vilja ge sig. Själv dansade jag mig genomblöt till Hey Mama och Feel Free.

Tänka sig att ett band som låter så levande och frigjort på skiva har förmågan att vara än mer spännande live!




Text & foto: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/tyrolen

Länk: www.myspace.com/brutusband

ABRAMIS BRAMA - Bodoni, Malmö den 23 april ****

Ulf Torkelsson, ABRAMIS BRAMA

Bodoni bjöd på fredagen in till en kväll med de svenska gungkungarna ABRAMIS BRAMA. DJ Painkiller levererade sina favoriter och temperaturen steg med varje ny besökare. Först upp på scen var SKÅNSKA MORD med en tung hårdrock som delade många variabler med huvudbandet. Men även om likheterna var många lyckades de ändå vara minnesvärda. Framförallt sångarens sköna munspeleri.

SKÅNSKA MORD

ABRAMIS BRAMA öppnade med Långsamt (ett troll i din hjärna) från senaste given "Smakar Söndag" och kvällen kändes redan lyckad. De höll glöden tänd med efterföljande dängan Kylan kommer inifrån. Jag blev glatt överraskad av att de var så pass samspelta och samtidigt röjde loss. Publiken engagerade sig helhjärtat och som tack gav bandet oss ingen chans till ånger. Det osade spellust, svett och kärlek.


Sista Morgonljuset var en av kvällens många höjdpunkter. Mannen med rösten, Ulf Torkelsson, tog fullt kommando medan de röda och gröna spotlightsen influerade färgen i hans vita kostym. Med ett fast tag om antingen koklockan eller tamburinen rörde han sig på den knappa ytan, taktfast och bestämd. Men det var just den knappa ytan som satte käppar i hjulet för bandet som såg ut att ha det lite trångt.


Scennärvaron hos stockholmstalangerna var suverän och gitarristen iklädd bandana såg verkligen ut att njuta av musicerandet. När äntligen Säljer din själ presenterades gjordes det explosivt, passionerat och tillsammans med publikens sång. Precis som skivan "Live!" skvallrar om tog ABRAMIS BRAMA över scenen med självklarhet och entusiasm!

Text & foto: Banesa Martinez
Länk: http://www.myspace.com/abramisbrama

Länk: www.myspace.com/skanskamordmusic

Inför festivalsommaren: Intervju med DRAGONTEARS' Lorenzo Woodrose - Roskilde festivalen 2009

BABY WOODROSE, ON TRIAL, THE FREEKS och nu senast DRAGONTEARS. Frontmannen Lorenzo Woodrose har fullt upp med att tillfredsställa sitt behov av musikaliskt utlopp. Efter lite osäkert pusslande med tider och platser får ROCKHARDER till slut den efterlängtade intervjun någon gång runt kl 12 på söndagen i mediabyn. I ett rofyllt och genomtänkt manér svarar han på frågorna. Det märks ens inte att han hållit igång sedan nattens show och inte sovit en blund.

How do you feel about playing at the Roskilde festival?
It’s a great experience! Being the biggest forum for a band in Denmark with a wide, pure audience that is interested in music. Like when BABY WOODROSE played at Roskilde for the first time, it really made a difference. It’s a little like lottery, with the right vibe and timing it can turn out to be a truly great experience.
The thing is that since there is so much music, it can get difficult to keep the audience throughout the whole concert. I really enjoyed the whole festival when I was younger, since there is so much music to discover in a place like this.

What did you think about the show last night?
Great, even though we had some technical problems. We had to manage without the organ and lightshow. Thereto, we only had one hour for preparations. Our lightshow may be cheaper than OASIS’ and JENNY WILSON’s, but it is better.

What is it that makes DRAGONTEARS stand out musically?
Its because of a certain amount of spontaneity. Most bands stick to their formula, DRAGONTEARS are different. With us its more about freedom and keeping the music alive. We try not to plan everything, the result becomes more fresh that way.

Which is DRAGONTEARS musical vision or mission?
DRAGONTEARS is a Psych-project featuring those that are interested in the bands concept. Right now we don’t have anything planned for the band. Our vision was to create something different - an open forum to play the music we wanted to make. To create a space for ideas that surface in the studio, or in life. That is satisfying! A little bit more free, a little more fun.

If one would like to tip about your music, which song would best represent DRAGONTEARS?

Good question. That is hard to say. Most songs have developed inside the studio, we offer a varied musical range. Between space rock - folk - electronic. Like with the covers last night (bl.a BOB DYLAND's Masters of War). Hard to pick one.

Text & foto: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/dragontears2000

VOLBEAT - Roskilde festivalen, torsdag kl 19 **

Danska VOLBEAT släppte sin tredje fullängdare i slutet på 2008. Där klibbade sig skivans titellåt fast på det där svåra, hjärntvättande sättet som bara plastiga toner kan.

Jag var en av de till synes få som definitivt inte uppskattade VOLBEATs belgian blue tappnig av hårdrock. Trots att albumet "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" blev en kommersiell hit i Skandinavien. Det var helt enkelt lite för mycket kopia á la METALLICA och köttmarknadsrock för att kännas behaglig och äkta. Trots det tog jag mig till Orangea scenen med lätta steg, för det kunde ju inte bli värre än på skiva tänkte jag.

Kvartetten öppnade med ovannämnda titelspår vilket uppskattades av den stora samlingen fans framför scenen. En scen som inte längre badade i det intensiva solskenet som nästintill plågat hela dagen. Eller så var det ölen som gjorde att jag inte längre brydde mig.

Snabbt upptäckte jag att bandet hade förmågan att prestera som på skiva. Tydligt, enkelt och med gasen i botten. Men hela tiden krystat och med obehagliga inslag av klyschor från otaliga inspirationskällor. På scen tog de däremot revansch tack vare en enorm spelglädje, och förmåga att egga publiken med sin skrevrock. Responsen till bandets publikfrieri blev en bejublad en! En i publikhavet summerade spektaklet klockrent:

- Detta är inte bra, jag har hört det förut. Billiga poäng plockar man någon annanstans. De låter som NOFX ju!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: http://www.volbeat.dk/

WEST COAST RIOT 2009

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Recension: Förhandslyssning av Katatonia "Night Is The New Day

Journalister har flugits in från olika delar av Sverige och Europa för en exklusiv förhandslyssning av Katatonias stundande albumsläpp "Night Is The New Day". Det har varit en olidlig väntan sedan förra skivan "The Great Cold Distance" som släpptes i i början av 2006. Efter mer än tre och ett halvt år är de svenska depprockarna alltså tillbaka och det är med skyhöga förväntningar och en smärre nervositet jag blir hänvisad in i studiorummet på Cosmos Studio. Bara grejen att bandet skrotade allt material förra sommaren för att de inte ansåg att det höll måttet visar vart de sätter ribban.

Albumet inleds med "Forsaker", ett inledningsspår med ett karaktäristiskt men kort intro, ett krigslarm om ni så vill innan trummorna och riffandet tar över helt och hållet. Ett perfekt intro som sätter stämningen redan från första not. Det är en klassisk komposition signerad Katatonia utan att göra avkall på varken tyngd eller melankoli. Ett melankoliskt solo bryter av och höjer den vackra stämningen. "The Longest Year" får mig att tänka på förra plattans andra spår, "Deliberation", inte sagt att de är liknande någonstans men tankarna vandrar onekligen åt det hållet. Ännu en gång är det trummorna jag tänker på. Så komplexa, så okonventionella i sin natur att de får mig totalt att tappa fokus.

De två första inledningsspåren gjorde ett starkt intryck på mig och superlativen haglade men sedan tog musiken en oanad vändning och det blev svårt att ta till sig de resterande spåren. Inte för att de var dåliga på något sätt utan just att Katatonia gör så otroligt komplex musik som aldrig ger lyssnaren någon chans att fastna vid en första genomlyssning. Nu får man ha i åtanke att det bara är en genomlyssning vi fick och vi alla blev införstådda att det kräver ett otal varv med skivan innan man kan urskilja någon form av röd tråd genom "Night Is The New Day". Tredje spåret "Idle Blood" inleds med ett akustiskt intro och stråkar. Mina anteckningar säger att den är anonym i förhållande till de två första spåren men att basgången var tung låten igenom. "Onward Into Battle" kan vid ett första intryck låta som om den är tagen ur bandets tidigare katalog med sin krigsantydan men faktumet är att den verkar mer stämningsfull än de första spåren. Jonas sång ligger vackert över hela låten och både körer och bakgrundssång finns bidrar till en skön atmosfär. Jag kunde även urskilja ett orgel/mellotronliknande parti mot slutet som jag föll för. "Liberation" har tunga riff och marshtrummor låten igenom. "The Promise Of Deceit" ger mig en industriell känsla och är snäppet lugnare i framförandet med sina syntar. "Nephilim har en Black Sabbath-mimande inledning och för tankarna långt bak i tiden.

Resterande halvan av skivan blir så otroligt komplex att det var svårt att anteckna något. Jag har bara enstaka ord nedtecknade. "New Night" är kortriffad och mer rakt på sak medan "Inhertitance" kännetecknas ännu en gång av Jonas vackra sånginsats samt att vackra stråkar bryter av i låten. "Day And Then The Shade" är mer uptempo och förmodligen den enda låten som det går att urskilja något mer positivare tongångar. Slutligen tycker jag Katatonia gör bäst i från sig i avslutningsspåret "Departer". Det är här bandet har sin styrka; att kunna knyta ihop säcken på ett bra sätt och lämna lyssnaren suktandes efter mer. Detta spår är en perfekt avslutning på "Night Is The New Day" på samma sätt "Journey Through Pressure" var på föregångaren. Lyssnaren kommer direkt att förstå att det nu är dags att stänga av CD-spelaren eller att trycka på repeat. Lugnare tongångar och gästinhopp av sångaren Krister Linder sätter punkt för denna gång.

Sammanfattningsvis bör det tilläggas att denna recension inte på något sätt gör "Night Is The New Day" någon rättvisa och bör bara ses som smärre riktlinjer för hur skivan kommer låta. Min egna uppfattning kommer säkerligen ändras när jag väl har fullängdaren i handen den andra november (eller en månad tidigare om jag nu lyckas erhålla en promokopia). De två första låtarna gjorde störst intryck innan jag totalt tappades bort i lager på lager av komplex och intrikat musikkomposition. Det kommer krävas åtskilliga lyssningar innan något kan utkristallisera sig och jag får en helhetsbild.

Hösten kommer bli vacker tillsammans med Katatonia.

Låtlista:

1. Forsaker
2. The Longest Year
3. Idle Blood
4. Onward Into Battle
5. Liberation
6. The Promise Of Deceit
7. Nephilim
8. New Night
9. Inheritance
10. Day And Then The Shade
11. Departer

Text: Tomasz Swiesciak

Intervju med THE TELSTAR SOUND DRONE på Roskilde festivalen

Mads, Hans & Rockharder

Köpenhamnsbaserade THE TELSTAR SOUND DRONE släppte sin debut EP i november på egen hand. Intresset för bandets musikaliska vidunder visade sig sedan mynna ut i en spelning på Roskilde festivalen. Enligt det Danska musikmagasinet SOUNDVENUE gjorde de riktigt bra ifrån sig när de på måndagen hade rivit av sin “syra rock” på Pavilion Junior.


Rockharder hade avtalat tid med trummisen Hans Beck och sångaren Mads Saaby (som slutade i bandet i augusti) kl 17 på torsdagen. Efter ett visst irrande och en vätskepaus fann vi grabbarna. Tillsammans satte vi oss på gräset precis under tältkanten och fick en trevlig och givande pratstund trots det sporadiska växlandet från engelska till svenska från mitt håll. Här är premiären av en engelskspråkig intervju på Rockharder-Festival.

You played at Pavilion on monday. How was it?
Great. We were far away from the audience since it was a big stage. That was both good and bad. We are more used to playing at smaller venues where the audience is more closeby.

How long have you been playing together?
Me and Mads have played together before but wanted to do something together. Like a sort of music collective where the sound could develop without the insight of others.

Why do you call yourself THE TELSTAR SOUND DRONE?
Its a comment to society, since satelite technology was the first covering communication throughout the planet.

Which is your musical vision or mission?
To open up peoples eyes. To show people something beautiful we want to play. Also we want to stop people from the commercial music. We are glad to have an audience to play to.

What makes TTSD stand out musically?
I guess maybe the postmodern thing. We dont strive to be retro, were no timemachine, no 60's copycats. We have our own sound, without trying to sound like someone else.

How long has the band been active?
Me and Mads have played together since 2001 but the band has existed for 2 years.

Wich are your influences?
Manely Psych and obscure albums. Like PAINTED FACES, THE ROLLING STONES, THE FUGS, SPIRITUALIZED, BABY WOODROSE and DRAGONTEARS. Electro acustic stuff.

Do you spend equal time on creating the lyrics as on the compositions?
Kind of equally I think. But most time on the music, the emphasis is more instrumental. Hans is the one that writes the lyrics.

What do you have planned for the band in the near future?
We dont have any studio booked. Our focus now lies on creating new material.

De många fimparna rutom oss och de täckta bladen i mitt anteckningsblock var tunga bevis för att jag just genomfört min första intervju på Roskilde festivalen. Lite nedslagen för att jag antagligen hade uppfattat för lite i deras svar á la skytteltrafik, men upprymd, steg jag ut i det stekande solskenet med Martin. Roskilde festivalen hade ju just börjat!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.myspace.com/telstarsounddrone

AC/DC - Ullevi den 21 juni 2009 *****

Angus for President!!

När jag gick i femte klass kom en av mina polare hem till mig med en skiva han snott från sin äldre bror. Det var albumet "Back in Black" som var en återförenings platta efter att den tidigare sångaren Bon Scott hastigt avlidig i den så kallade rockdöden, som just kommit ut. Redan efter första riffet visste jag att det här var början på en lång kärleksrelation som varar än idag. Men ändå var det här första gången, i vuxen ålder, som jag fick tillfälle att se mina idoler. Senast var 1977 i Malmö Folkets park, då min morbror dessutom var ett av förbanden.

AC/DC bestående av gitarrist Malcolm Young, basist Cliff Williams, trummis Phil Rudd, frontmannen med den raspiga rösten Brian Johnson och så klart den det egentligen handlar om; Angus Young. Som iklädd sin sedvanliga skoluniform och sina råa, enkla riff har dominerat rockvärlden i närmare tre decennier samt vars ”duckwalk” och energi på scen är av ett sällan skådat slag.

Resan började med att vi samlades vid den för tillfället inhyrda minibussen kl 09.30. Där gick vi, åtta killar och en tjej, genast igång med att öppna vår första (då fortfarande kalla) öl och unisont vråla "For those about to rock, we salute you”. Något vi fortsatte med hela vägen från Malmö till Göteborg medan stereon vrålade välkända AC/DC-låtar. Alla spända av förväntan och lyckliga över att den dag vi väntat på äntligen var här.

Då resan tog närmare fyra timmar med diverse mat- och kisspauser var vi alla i en så osedvanligt fin form att Bon Scott, bandets förra front man som dog rockdöden (kvävd i sina egna spyor i baksätet på en bil) 1980, nog log uppe i sin himmel. Då vi slutligen anlände och mötte upp ett stort gäng under ett träd i närheten av Ullevi fortsatte festen. Dock inte så länge då det började ösregna och vi alla tvingades ta skydd inne på arenan. Där hade förbanden THE ANSWER och svenska BULLET just gått på, med undermåligt ljud och med ytterst lite publik framför scenen inte gör en alltför imponerande prestation.

Precis när AC/DC skulle gå på sprack himmelen upp och solen log mot oss igen. När bandet startade med titellåten från det senaste albumet "Rock ’n roll train", med ett jättetåg på backdropen, kunde festen börja. Med nästa låt, Hell aint a bad palce to be och efterföljande Back in black började publiken blir smått extatisk. Även om ”gubbarna” som hållit på i 36 år börjar bli lite till åren är detta något man definitivt inte märkte, speciellt inte på Angus som med en rasande energi nästan aldrig stod stilla utan rusade över scenen med en sprudlande energi. I sin skoluniform, skakandes av spasmer, strippade han ner till enbart kalsonger och vekade närmast vara hopväxt med sin Gibson-gitarr till publikens stora förtjusning. Han är utan tvekan bandets okrönte kung.

Konserten fortskred och förutom ett par undantag skulle man kunna tro att vi befann oss i 80- talet då klassiker efter klassiker rullades upp till den hänförda publiken, som alla kunde varenda textrad, riff och ibland skrålade högre än Johnson. Speciellt under Highway to hell det fantastiska ljudet till trots. Att de vet hur man bygger en scenshow för att tillfredställa en publik står också helt klart under Hells bells tex sänks en gigantisk klocka ner från taket och när den åter igen tar till skyn står gissa vem... så klart Angus där under och drar i gång med sitt domedags riff ett annat exempel är under Whole lotta Rosie blåses en gigantisk kvinna upp och börjar göra obscena rörelser på det tidigare nämnda tåget, under TNT sprutas det eld och under For those about to rock rullas det ut sex stycken tolvpunds kanoner vilka med ett öronbedövande ljud avfyras om och om igen bara för att avslutas med ett fyrverkeri utan dess like.

Trötta och extatiska och tillfredställda påbörjar vi sedan färden hem och alla somnar med drömmen om att får vara som Angus och att ryktena om att detta skulle vara deras sista turné är ogrundade för om dom någonsin kommer till Sverige igen så skulle jag inte missa det för alla pengar i världen och för dem som inte har sett dem GÖR DET.



Set-list:
Rock n roll train
Hell ain’t a bad place to be
Back in black
Big Jack
Dirty deeds done dirt cheap
Shot down in flames
Thunderstruck
Black ice
The jack
Hells bells
Shoot to thrill
War machine
Dog eat dog
Anything goes
You shook me all night long
TNT
Whole lotta Rosie
Let there be rock
Highway to hell
For those about to rock


Text & foto: Martin Eek

HAYSEED DIXIE - Loppen, Danmark den 23 maj *****

HAYSEED DIXIE är det Amerikanska bluegrassbandet från det djupaste södern vilka allt sedan debutalbumet "A Hillbilly Tribute to AC/DC" år 2000 började sitt segertåg över världen som aldrig tycks ta slut. Som albumnamnet antyder består bandet av Barley Scotch, Jake Byers och bröderna Don Wayne och Dale Renomed. Med hjälp av bas, gitarr, mini-gitarr, violin och banjo, framför de en blandning av rockcovers och egenproducerat material. Allt med sprudlande energi och en stor portion humor vilket ger uttrycket redneck-rock en helt ny innebörd. Då jag för första gången såg bandet 2007 på Roskilde festivalen (( http://rockharder-festival.blogspot.com/2007/10/hayseed-dixie-odeon-1630-lrdag.html )) var det under ett stort luftigt tält som var fullpackat då många, liksom jag själv, mest gått dit för att fördriva tiden och komma undan regnet. Vi blev snart glatt överraskade av de oborstade countryrockarna från Tennessee. När jag nu fick höra att dessa skulle spela på Loppen, och att ett gäng av mina bästa vänner skulle åka dit, var jag inte sen att haka på.

Även om statsdelen Christiania i Köpenhamn i mångas ögon främst förknippas med drogliberalism, upplopp och liknande negativiteter, får det inte glömmas att detta ställe är, och alltid har varit, en oas för kulturyttringar i alla dess former. Där kan Loppen sägas vara den musikaliska mittpunkten. Innhyst på andra våningen i en gammal armébarrack, tar man sig dit på en mycket smal och nästan fallfärdig spiraltrappa, till lokalen som rymmer cirka 600 personer. Scenen stäcker sig inte mer än någon meter ovanför marken vilket ger det hela en nästintill familjär känsla. Något som bandet, som varit här 6 gånger på 4 år, tycks älska då de enligt egen utsago tidigare enbart spelat så många konserter i Glasgow.

När vi kommer dit ligger röken lika tung som förväntningarna bland publiken på det nästan fullpackade golvet. Det spelas AC/DC-klassiker, skrålas och skålas bland de ivriga besökarna. Så tänds strålkastarna och bandet börjar med en cover på JUDAS PRIESTs Breaking the law. Den följs sedan snabbt upp av AC/DCs Whole Lotta Rosie innan "Reverend" Don Wayne stegar fram till micken och utropar på sin gälla sydstatsdialekt, mycket likt en baptist pastor, ” - Hur kommer det sig att när man hör talas om människor som blivit bortförda av aliens, har de aldrig blivit undersöka genom munnen eller någon annan kroppsöpning, utan alltid genom röven? Antingen beror det på att de som blir utsatta kanske gillar det eller så är utomgordingarna helt enkelt sadister?” för att sedan dra i gång den egenhändigt skrivna Alien abduction probes vilken fick mig och de andra att vika sig dubbla av garv.

För skratt blir det mycket av då showen, som de fyra männen vant och skickligt framför, är i lika stor utsträckning en stand-up comedy akt där det hejdlöst drivs med allt på sant redneck-manér, utan gränser. Som ett ode till gitarrspelandes ädla konst kommer höjdpunkten under låten Duelingbanjos (känd från filmen "Den sista färden") där de fyra endast spelar på två instrument. Den ena sköter högerhanden medan den andra vänstern.

Under den nästan två timmar långa konserten tas vi med genom rockhistorien. Från Detroit Rock City (KISS) via Highway to hell (AC/DC), till Warpigs (BLACK SABBATH) och Ace of Spades (MOTÖRHEAD), och vi slutligen hamnar på Hotel California (EAGLES). Därefter blir vi serverade mer moderna covers som Walk This Way (AEROSMITH), I dont feel like dancing (SCISSOR SISTERS) och Roses (OUTCAST). Allt i en salig blandning, spelat i ett hetsigt, adrenalin- och svettsprutande tempo, med många pauser för en av männens viktigaste livsingredienser; öl och "Corn Liquor".

Men det är nog det egna materialet som gör störst intyck och när låten I'm keeping your poop (in a jar), skriven för alla män som någonsin fått sitt hjärta brustet av någon elak kivnna, samt She was skinny when i met her, river de ner de största skratten och applåderna. Man kan nästan tro att de allihop stått vid den där vägkorsningen där gitarrlegenden ROBERT JOHNSON påstods ha sålt sin själ till djävulen, och gjort samma sak då en sådan spelskicklighet annars kan vara svår att förklara. De spelar på varandras gitarerr och gör parodi på allt från JIMI HENDRIXs spelande med tänderna och bakom nacken till, naturligtvis, Angus Young med sin karakteristiska hoppande gång, fram och tillbaka över scenen.

När jag äntligen, glad men mycket trött, sjunker ner i en stol på tåget hem kan jag bara konstatera att om man inte tidigre sett detta underbara band så ska man genast göra det då nästa tillfälle ges. Men även att jag hoppas att bandets föredöme kan klara av att ge en lika tillfredsställande känsla på Ullevi den 21 juni. Det är i alla fall en bra uppvärming.



Text & foto: Martin Eek
Länk: www.myspace.com/hsdx

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 4

Söndagen började med ett uppvaknande i ett svalt tält. Nattens konsert med DRAGONTEARS hade gjort mig riktigt nöjd med festivalandet och jag lämnade camp Evil Oli för att sätta mig och skriva ett blogginlägg om lördagen.

Just när jag hade lagt upp bilder mottog jag ett sms från Lorenzo Woodrose, sångaren i (bland annat) DRAGONTEARS, som jag hade försökt planera in en intervju sedan några dagar. Han undrade om jag jag hade tid den närmaste timmen då han snart skulle vidare.

Med blocket innehållande mina frågor träffade jag honom i skuggan under träden på media området. Lorenzo var riktigt tillmötesgående och trots att han inte verkade fått en blund sedan nattens gig svarade han villigt och till synes genomtänkt på mina frågor. Bilderna tog jag själv då Martin inte hann dyka upp.

Jag mötte upp Martin vid campet efter intervjun, plockade ner mitt tält och tog med packningen till bilen. Efter lite mat slängde vi ett getöga på ULF LUNDELL och tre låtar med WHITE LIES, sedan drogs ROCKHARDER till scen Orange. Festivalens sista konsert avnöjts med riviga EAGLES OF DEATH METAL som gjorde ett hejdundrande framträdande, trots avsaknaden av Josh Homme (KYUSS, QUEENS OF THE STONE AGE) som hade ersatts av Joey Castillio (QUEENS OF THE STONE AGE), bakom trummorna.

Därefter kikade vi in i festivalens Lounge, även kallad "a musical breathing place" enligt det 130-sidiga programmet. Den danska trance och house-duon OLIVER JONES hade just startat och vi avnjöt musiken med en läsk. Glada och nöjda med vår insats för ROCKHARDER tog vi sedan bilen hem till älskade Malmö.

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 3

DUNGEN

Lordagens schema sag ratt trakigt ut. Inga direkta intressanta akter, alltsa storre chans att hitta nagot nytt tankte jag och gick in pa festival omradet.

Vid Pavilion-scenen drog death metal-bandet DAWN OF DEMISE till sig ahorarna kl 13. Visst var det nagot att bita i, men det var inte tillrackligt melodiost for att matcha min smak.
... AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD spelade pa Odeon kl 14.30. Namnet och beskrivningen i programbladet lat sa pass intressant att jag kande mig manad att kolla in dom. Men de var sega pa att komma igang. Nar de val kommit igang presenterades en for mig ratt sjallos rock som drog at EMO och collagerock-hallet. En besvikelse alltsa.

Pa Astoria trollband MARISSA NADLER med sin akustiska gitarr och skon-sang kl 18. Det blev ett fint break i dagens tidigare besvikelser.

Inga intervjuer blev det heller denna dagen. Vi var pa vag till DUNGEN men vi fick problem med att komma in bakom Odeon, en knapp timme innan de skulle upp pa scen. Trots att var kontakt fran Subliminal Sounds kom ut hamtade oss vid gaten sa nekades vi intrade av grindvakterna. Inget press-kort hette det. En riktig besk upplevelse blev det efter att ha vantat ratt lange och aven flyttat andra arrangemang for intervjuns skull. DUNGEN presenterade sina alster val. Bast var de tyngre dynamiska partierna och for att inte tala om deras sjukt talangfulla trummis!

DRAGONTEARS presenterades som en "psych trip" pa Pavilion kl 03. Som jag forutsag blev konsertens dagens, om inte festivalens, hojdpunkt. Sa mycket att lyssna pa och beskada! Musikerna fullkomligen imponerade med sin skicklighet och bjod dessutom pa en cover av Masters of War.

Det hade ljusnat nar vi kom tillbaka till campet pa plats L83 men somnen lockade efter dagens eskapader. Efter en sval natt vaknade jag valdigt utvilad, trots att jag latit bli att ta av mig kangorna innan jag somnade.

Idag vantar EAGLES OF DEATH METAL kl 17 pa scen Orange. En konsert som sakert blir intressant.


Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 3; den långa väntan

Lördagen har mest spenderats i skuggan och i väntan på att ett kollektiv på nio killar som är psykiskt störda ska gå på. 22.00 börjar Slipknots spelning och detta är den enda spelningen av intresse, inte bara för Rockharders redaktion utan för varenda individ på festivalområdet. Ryktena går att det har redan börjat bli köbildning, tre timmar innan spelningen sätter igång.


Gick förbi Orangea Scenen för att kolla in Håkan Hellström en snabbis. Har aldrig förstått mig på den mannens hype även om jag försökt. Gårdagens spelningar var ömsom bra, ömsom dåliga. Trents lilla skapelse Nine Inch Nails drog på en riktig fet show samtidigt som Oasis var lika dryga och ointressanta som alltid.

Jag har lovat mig själv att inte gnälla över den fantastiska värmen men faktum är att det är olidligt att vistas i solen allför länge. Hela tiden måste man uppsöka skugga för att inte drivas från vettet eller förångas. Det är trist för spelningarna blir lidande. Nog för att många spelningar går in i varandra och det är ont om tid mellan varven men anledningen till att jag gått ifrån konserterna har inte varit på grund av dessa orsaker utan just för att jag inte pallar hettan.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 2

GOJIRA, med den hansynslost rockande basisten till hoger

Franska GOJIRA gav oss ett bastant uppvaknande pa fredagen klockan 12. Konserten var kanon och det miljomedvetna bandet passade aven pa att tacka festivalen for att ha ordnat sa att de fick spela pa ODEON och ge besokarna en "green-show". Samtliga ljus pa scen var namligen i LED; allt for det miljomedvetna tanket som Roskilde festivalen profilerar sig med.

FLEET FOXES kandes som nagot av en felbokning da deras sovande sound blev lite lamt i konstrast mot GOJIRAs manglande, knappt 3 timmar tidigare. Kanske battre vid skymningen?!

Intervjun med DRAGONTEARS och DUNGEN blev inte av igar, forhoppningsvis idag lordag. Daremot sa spelar bada banden ikvall; DUNGEN kl 00.30 och DRAGONTEARS pa den spannande tidpunkten 03.00. Jag kanner pa mig att det blir ett minne for livet.

Den danska tidskriften SOUNDVENUE haffade Martin och mig och bad om att fa stalla lite fragor om hur vi uppfattade festivalen, vilka musik preferenser vi har och ta nagra bilder. Jag tvekade till en borjan, men bestamde mig for att det nog kunde bli en kul grej. Blir intressant att se om vi ar med nar tidskriften kommer ut... Sjalvklart promotade vi ROCKHARDER.

Bast igar var rockiga raven NICK CAVE med sina THE BAD SEEDS. Stamningen var pa topp och det var nastan en omojlig uppgift att anteckna da suget efter att dansa var konstant. Men en bra recension det blir det.

THE MARS VOLTA bjod pa Vicera Eyes och flera andra "catchigare" latar. Energin var elektrisk och showen matchade musiken. Jag var sa lycklig!

Darefter dissade jag OASIS och allt annat som verkat intressant eller sevart; beslot mig for att ga till taltet och sova. Det var en utmarkt ide da jag kanner mig riktigt utvilad idag - finemang!

Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 2; ...och det fortsätter

Mike Patton i Faith No More är sjuk i huvudet. Att gå från growl och gallskrik till att power-waila och dissa den danska publiken är storslaget, om inte genialiskt. Spelningen var riktigt grym. Isis atmosfäriska och ambienta musik var lika grym den med. Till skillnad från Wolves In The Throne Room fick jänkarna mer utrymme med scendekoren och själva showen.

Rockharder är glada men trötta. Ikväll väntar The Mars Volta och Nine Inch Nails.

/Tomasz

Roskilde: Dag 2; den olidliga hettan

Har precis blivit söndermanglad av klimatmedveten dödsmetal i form av Gojira. Fransmännen är är brutala och tekniska men den olidliga hettan gör att undertecknad ger upp. Det var stört omöjligt att komma i tältet och utanför är solen alltför stark för att man ska klara sig länge.

Igår missade vi Mew på grund av bandets popularitet. Samma visa där, det gick inte att komma i närheten av tältet om man inte campar utanför en god tid före. Istället fastnade Rockharders redaktion bland pöblen med en platta öl som vi inte kunde ta med oss in på festivalområdet. Våra vänner försvann och vi hade ingenstans att förvara den ädla drycken. Istället blev vi tvingade till att dricka upp den.

Det är lätt att vara optimistisk när man talar om vilka band man vill se men det är svårare än så. Det gäller att prioritera. Volbeat beskådades däremot och även om danskarna verkade vara stormförtjusta så är jag inte direkt imponerad. Hypen verkar klinga av och jag tyckte det var en ljummen spelning.

Just nu undrar jag om jag ens har ork nog att se Satyricon i Arenatältet. Norrmännen går på kl 13 men jag tror försöker hitta något ställe att svalka mig på istället.

/Tomasz

Roskilde festivalen - Team Evil, del 1

Inslappet kl 17.00!

Hettan i luften var konstant men slappte i det svala taget med distination Kopenhamn. I lurarna skapade BRUTUS-EPn festivalstamningen och aven en av festivalens akter; NICK CAVE & BAD SEEDS.

Packningen gick bra i ar da vadermogulerna pa DMI spatt sol-sol-sol i 27 grader fram till sondag da det ska regna 1 mm. Jag hoppas pa varme man inte outhardlig varme...

Undertecknande Team Evil (efter campets namn) fick en intervju med danska THE TELSTAR SOUND DRONE pa torsdags-eftermiddagen. Vokalisten, tillika gitarristen, Mats och trummisen Hans bjod pa en avslappnad intervju. Martin och jag firade den lyckade intervjun med var sin ol i solskenet.

Pa kvallen blev det VOLBEAT som inte imponerade. Det var som pa skivan helt enkelt.

Idag vantar GOJIRA, FLEET FOXES, NICK CAVE & THE BAD SEEDS, DOWN, THE MARS VOLTA och NINE INCH NAILS. Dessutom blir det intervjuer med DRAGONTEARS och DUNGEN.

Vilken dag, mitt humor ar pa topp!

Text: Banesa Martinez
Foton: Martin Eek