Rockharder-Festival

EARTH - Inkonst, den 17 april

2011-04-27T18:48:00.002+02:00

EARTH

SABBATH ASSEMBLY

Förbandet SABBATH ASSEMBLY förhäxade publiken med sin förmåga att kapsla in oss i deras bubbla. Musiken var medryckande i sin mjukhet och otroligt intressant. De musikaliska svängarna kom nämligen plötsligt och i banor som var omöjliga att förutse. Vokalissan fick stora delar av uppmärksamheten. Hennes livliga kroppsspråk till sången visade på smittande entusiasm, även om hon blev lite för mycket då och då.

Jag visste egentligen inte vad jag kunde förvänta mig av huvudakten EARTH. Jag hade hastigt köpt skivan "The Bees Made Honey In The Lion's Skull" i slutet av 2008 och lyssnat på den i ett stressigt manér. Det gav mig ingenting då, det var bara slött och händelselöst. Min nyfikenhet för akten har växt sig stark sedan dess så nu när jag blev tipsad om spelningen var det ett utmärkt tillfälle att se vad de profilerar sig med.

Dylan Carlson startade bandet 1990 och de räknas till pionjärerna av genren Drone doom, en släpig, minimalistisk, repetitiv, doom metal som mestadels är instrumental. Seattlebandet har nyligen släppt sitt sjätte album doom blues, "Angels of Darkness, Demons of Light I".

EARTH

EARTH, bestående av en herre och tre damer i medelåldern, stod på Inkonsts scen rustade med gitarr, trumset, bas och cello. Strålkastarnas gula och röda ljus fick konkurrens av kandelabrarna vid vardera scenkant. I övrigt var det svart som natten. Det kändes högtidligt. Högtidligt är just den starkaste känslan jag fick under konserten. En känsla som spred sig snabbt i gås-hud. Gång på gång.

Hela upplevelsen blev så naken och som ett stort återuppvaknande. Passionen från alla spelmän var utsökt. De var säkra, tillsynes förälskade i atmosfären de kreerade tillsammans. Basisten var så tongivande utan att ta för stor plats, samtidigt var gitarristen djärv i sitt spel, utan att överrösta. Harmonin var än mer sagolik med cellon. Så utsökt och dramatiskt. Och att se trummisen spela tamt, utan att för den delen förlora takt eller känsla, var en befrielse.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://www.myspace.com/earthofficial

Line up: Dylan Carlson (gitarr), Lori Goldston (cello), Adrienne Davies (trummor) och Angelina Baldoz (bas).

GRAVEYARD, Debaser Malmö, den 10 december

2010-12-15T20:58:00.013+01:00

Med en skrevspark öpppnade GRAVEYARD aftonen med magnifika Blue Soul. Den vemodiga och kraftfulla låten tydliggjorde än en gång att kvartetten tar sin musik på allvar och anstränger sig för att presentera den live med samma sorts mystik och stämning som på skiva.

Någonstans i början av Satan's Finest uppfattade jag att den ena gitarren klingade en aning banalt och opassande. Även volymen i Joakim Nilssons mikrofon något tunn. Förutom dessa skavanker var föreställningen som det brukar vara - man blir glad av bandets innerlighet på scen, och förmåga att axla en proffsig rockenroll-show.

Trots att nya skivan är så gott som färdig var det debutens örhängen som serverades den hungriga Debaserpubliken. Göteborgs groovekungar fick däremot en helt annan lyster när de spelade alster från kommande albumet. Jonatan Ramm och Rickard Edlund körde några schyssta moves när låtarna intensifierades och såg verkligen helnöjda ut.

Höjdpunkterna var den progressiva bluesfilten As The Years Pass By, The Hours Bend och att de körde dängan Evil Ways som finallåt.
Som grädde på moset köpte jag nya merchen; en tisha där det står "Hisingen Blues" på; namnet på singeln från kommande albumet.

GRAVEYARD är troligtvis landets mest spännande och fokuserade akt, i liveformat som inspelat. Sorgligt nog är bandet fortfarande underskattat och ligger långt efter de kommersiella slöddren som till exempel VOLBEAT och TAKIDA.

Text och foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/graveyardsongs
Line-up: Joakim Nilsson (gitarr, sång), Jonatan Ramm (gitarr), Rikard Edlund (bas) & Axel Sjöberg (trummor).

Muskelrock 2010 - Del 3 av 3

2010-10-15T16:24:00.027+02:00

ASTEROID
Örebrodiamanten ASTEROID stod värd för lördagens mest efterlängtande framträdande. Efter att ha släppt ett hejdundrandes solitt andra album var det kul att se dem svinga sin hårda rock i dagsljuset. Svettiga och glada fick trion publiken att svänga med. Bäst var Edge som presenterades lika dynamiskt och kraftfullt som den borde göras.

Jag krockade in i BRUTUS ryggrad, Knut-Ole (trummor) och Christian (bas), efter ASTEROID-konserten. Nånstans mellan öl, gapskratt och prat om BRUTUS karaktär i skiva kontra live hamnade vi ute på festivalområdet. En långhårig ung hårdrockare kom fram och tackade för gårdagens framträdande med en mängd superlativ. När han väl började ta sina stapplande alkoholrusiga steg mot festivalområdet upptäckte Knut-Ole killens oknutna sko och gjorde honom uppmärksam om det. Killen sa -Äsch, varpå Knut-Ole erbjöd sin assistans. Han böjde sig ner och knöt tålmodigt ihop snörena. Att snörningen gjordes i tjusig norsk pedagogisk ton som sa "- Den här lilla kaninen hoppar in i det här lilla hålet..." gjorde ju upplevelsen desto härligare.

HORISONT
På inrådan av BRUTUS-Christian gick jag sedan på HORISONT - och vilken överraskning jag fick!
Femmannakolossen gav ett fokuserat intryck, bjöd på bra party-drag ifrån scenen och tycktes inte sakna en enda droppe dedikation, kraft eller sväng. Publiken visade sin tacksamhet med hängiven dans och sång. När HORISONT därefter bjöd på koklocksdelux med Just Ain't Right kändes det som att taket på Tyrolen skulle lyfta!

Festivalens besökare kunde delas in i två stilar. De som annammat 80-talets hårdrocksilhuett med sneakers, jeans/spandex, bandanas och slitna bandtröjor. Och de som föredrog utställda jeans, rökiga pilotbrillor och retro á la 70-tal. Vackert var det i alla fall!
Förutom Rockharder-redaktionens egna snyggingar Lisa Bünger (THE BABOON SHOW) och Mats Rydström (BACKDRAFT), får dessa festivalbesökare, Lori och Ingemar, representera festivalen i både musiksmak och klädsmak.

Anledningen till att Muskelrockbesökare tycks rekommendera denna ack så unga festival kan egentligen summeras med uttrycket "Mycket god service". Festivalen har nischat in sig och låtit det genomsyra festivalupplevelsen fullt ut. Musikutbudet, försäljningen (skivor, kläder, krimskrams etc.), rekreationsstånden (skjuta luftgevär!) och personalen gav i sin helhet en slående känsla av samhörighet.

Att Muskelrock enbart "bokar band som ingen annan festival vill boka" är väl sanningen, med viss modifikation. Ja, de bokar band som inte riktigt utmärker sig i den kommersiella fåran. Och ja, de flesta festivaler försöker boka band som ger störst pengarullning - vilket brukar utesluta diverse nostalgitrippar och band som inte platsar i en genrebeskrivning. Däremot passar festivalen alla de som grävt sig en bit nedanför musikindustrins tunna fasad. Det är här Muskelrock kommer in och räddar sommaren.

Muskelrock 2011 är helt enkelt ett måste - ses där!

Text & foto: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/tyrolen
Länk: www.myspace.com/asteroidband
Länk: www.myspace.com/horisont

Muskelrock 2010 - Del 2 av 3

2010-10-13T16:11:00.014+02:00

BULLET
Bandet kan ju inte skryta med att inneha musikalisk originalitet - de har däremot en förmåga att inkapsla den allra skönaste känslan i nitar-skrev-och-skrik metalen á la tidig JUDAS PRIEST. Där är de kungar.

De framförde Dusk 'til Dawn som på skiva. Den var skitgrym och jag blev riktigt uppspelt. Kanske berodde det på all eld som sprutades, de tilltalande herrarna på scen eller nostalgiruset kvintetten alstrar så naturligt. Tydligt var i alla fall att bandet hade en stadig fanbase i publiken. Förutom den förmedlade ömheten bandet och publiken sinsemellan, spirade också kärleken mellan musikerna på scen.

Dessutom hände det bästa som antagligen kan hända på en BULLET-konsert - Ett extranummer bestående av kronjuvelen Road King!

ELECTRIC WIZARD
Storbritanniens tyngsta band klev nonchalant upp på scen och stod mer eller mindre i samma formation längs hela konserten. ELECTRIC WIZARDs haschinrökta domedags metal hypnotiserade mer än bjöd på överraskningar. Jag hade svårt att urskilja låtarna från varann eftersom jag inte är så bevandrad i deras diskografi, men jag är rätt säker på att Dopethrone spelades. Hänsynslöst, mörkt och blytungt. Konserten avslutades med att basisten slog sin Rickenbacker i bitar mot scengolvet och även mot förstärkarna bakom, till festivalpersonalens förskräckelse.

Juninatten var kylig och fuktig så tältet ovanför sluttningen lockade med varma kläder, snask och chans till rekognosering inför morgondagen.

Vyn bakom campingen

När solen svepte över tälten på lördagsmorgonen har sällan en tältöppning visat en vackrare festivalcamping. Fåglarna kvittrade, solen började värma och långt nedanför sluttningen bjöd en bandare på JOURNEYs Don't Stop Believing.

SLINGBLADE

Festivalens andra dag började lyxigt med Växjörockarna THE SCAMS. En stund senare var det dags för SLINGBLADEs kaxiga rock- och metalhybrid. Bäst svängde Stockholmarnas Can't Get Enough som fick den nyvakna publiken att pulsera. Därefter var det Spanska SEVENTYSEVEN (77') som tog över stafettpinnen i sann AC/DC-anda. Det blev milt sagt svårt att stå still!

Solen stekte på campingen och Malmögänget jag smugit mig fast på bjöd på ypperligt sällskap. Under den ljusblå skyn samlades vi kring öl, vin, vita bönor i tomatsås och chips. Laddande inför lördagkvällens festivalutbud.

Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/tyrolen
Länk: www.myspace.com/bulletsweden
Länk: www.myspace.com/electricwizarddorsetdoom
Länk: www.myspace.com/allthescams
Länk: www.myspace.com/slingblademetal
Länk: www.myspace.com/seventysevenrocks

Muskelrock 2010 - Del 1 av 3

2010-10-11T16:10:00.020+02:00

I början av juni, just när solen stekte som hetast för första gången denna sommar, tog jag festivalprylarna och åkte till andra upplagan av Muskelrockfestivalen utanför Småländska Alvesta. Efter regionaltrafikens bristande hjälp teamade jag upp med andra förvirrade resenärer, som också visade sig vara Malmöbor. Tillsammans fann vi slutligen bussen som åker förbi Tyrolen. Som ur en dammig western gick vi sedan längs landsvägen i stekande hetta, med otymplig packning. Dock utan Ennio Morricone-soundtrack.

Mottagandet från Muskelrockpersonalen var motsatsen till regionaltrafikens kyliga service; ett glatt och trevligt välkomnande. Efter att ha dividerat om "rätta" campingläget hamnade vi högt uppe längs en mjuk sluttning, med hela festivalen framför våra tältöppningar.

Nästa prov på den småländska festivalens sköna stämning inträffade vid biljettbåset. En bockade av mig på listan, en annan trädde bandet om min handled, den tredje tryckte till metallringen och slutligen den fjärde, han klippte av stumpen på bandet.

Förbi Tyrolens entré fanns försäljning av skivor, kläder och accessoarer på ena sidan och en lång inbjudande gräsmatta längs den motsatta. Efter att ha småprovat de andra hakens utbud blev det ändå köket under Tyrolens tak som fick stå värd under de båda dagarna. Och jag höll mig lojal till kycklingspetten, de stekta potatisarna och salladen. Frukost, lunch och kvällsmat - perfekt med en kall öl till!

Ännu en charmig Muskelrockföreteelse var att musikerna också avnjöt festivalen bland oss övriga besökare. Efter många nyfikna blickar på den långhåriga uppenbarelsen med tatuerat ansikte kom så Aha-upplevelsen på fredagsnatten då ELECTRIC WIZARD drog igång och den intressanta herrn lät fingrarna dansa längs basen.

BRUTUS
Efter att ha följt BRUTUS genom demo såväl som debutalbum slog hjärtat givetvis några extraslag stunden innan de gick upp på scen. Mina förväntningar var
nog större än jag vågade erkänna för mig själv - tänk om jag skulle bli besviken!

De rev av Hypnotise och Tyrolens trätäckta dansbana började sakta fyllas av nyss sollapande festivalbesökare. Tätt följd av Solution kändes starten helt rätt tillsammans med bandets prov på eld och spelglädje. Draget i BRUTUS framträdande gjorde deras inspelade material rättvisa.

Sångaren Jockes vilda energi och gitarrernas tafatt tillsammans med basen och trummornas tunga axlande gjorde det svårt att inte bli tårögd! Dängorna framfördes till energin av publikens rörelser och några låtar fick applåder som inte verkade vilja ge sig. Själv dansade jag mig genomblöt till Hey Mama och Feel Free.

Tänka sig att ett band som låter så levande och frigjort på skiva har förmågan att vara än mer spännande live!

Text & foto: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/tyrolen

Länk: www.myspace.com/brutusband

ABRAMIS BRAMA - Bodoni, Malmö den 23 april ****

2010-04-27T18:53:00.017+02:00

Ulf Torkelsson, ABRAMIS BRAMA

Bodoni bjöd på fredagen in till en kväll med de svenska gungkungarna ABRAMIS BRAMA. DJ Painkiller levererade sina favoriter och temperaturen steg med varje ny besökare. Först upp på scen var SKÅNSKA MORD med en tung hårdrock som delade många variabler med huvudbandet. Men även om likheterna var många lyckades de ändå vara minnesvärda. Framförallt sångarens sköna munspeleri.

SKÅNSKA MORD

ABRAMIS BRAMA öppnade med Långsamt (ett troll i din hjärna) från senaste given "Smakar Söndag" och kvällen kändes redan lyckad. De höll glöden tänd med efterföljande dängan Kylan kommer inifrån. Jag blev glatt överraskad av att de var så pass samspelta och samtidigt röjde loss. Publiken engagerade sig helhjärtat och som tack gav bandet oss ingen chans till ånger. Det osade spellust, svett och kärlek.

Sista Morgonljuset var en av kvällens många höjdpunkter. Mannen med rösten, Ulf Torkelsson, tog fullt kommando medan de röda och gröna spotlightsen influerade färgen i hans vita kostym. Med ett fast tag om antingen koklockan eller tamburinen rörde han sig på den knappa ytan, taktfast och bestämd. Men det var just den knappa ytan som satte käppar i hjulet för bandet som såg ut att ha det lite trångt.

Scennärvaron hos stockholmstalangerna var suverän och gitarristen iklädd bandana såg verkligen ut att njuta av musicerandet. När äntligen Säljer din själ presenterades gjordes det explosivt, passionerat och tillsammans med publikens sång. Precis som skivan "Live!" skvallrar om tog ABRAMIS BRAMA över scenen med självklarhet och entusiasm!

Text & foto: Banesa Martinez
Länk: http://www.myspace.com/abramisbrama

Länk: www.myspace.com/skanskamordmusic

Inför festivalsommaren: Intervju med DRAGONTEARS' Lorenzo Woodrose - Roskilde festivalen 2009

2010-02-15T16:52:00.008+01:00

BABY WOODROSE, ON TRIAL, THE FREEKS och nu senast DRAGONTEARS. Frontmannen Lorenzo Woodrose har fullt upp med att tillfredsställa sitt behov av musikaliskt utlopp. Efter lite osäkert pusslande med tider och platser får ROCKHARDER till slut den efterlängtade intervjun någon gång runt kl 12 på söndagen i mediabyn. I ett rofyllt och genomtänkt manér svarar han på frågorna. Det märks ens inte att han hållit igång sedan nattens show och inte sovit en blund.

How do you feel about playing at the Roskilde festival?
It’s a great experience! Being the biggest forum for a band in Denmark with a wide, pure audience that is interested in music. Like when BABY WOODROSE played at Roskilde for the first time, it really made a difference. It’s a little like lottery, with the right vibe and timing it can turn out to be a truly great experience.
The thing is that since there is so much music, it can get difficult to keep the audience throughout the whole concert. I really enjoyed the whole festival when I was younger, since there is so much music to discover in a place like this.

What did you think about the show last night?
Great, even though we had some technical problems. We had to manage without the organ and lightshow. Thereto, we only had one hour for preparations. Our lightshow may be cheaper than OASIS’ and JENNY WILSON’s, but it is better.

What is it that makes DRAGONTEARS stand out musically?
Its because of a certain amount of spontaneity. Most bands stick to their formula, DRAGONTEARS are different. With us its more about freedom and keeping the music alive. We try not to plan everything, the result becomes more fresh that way.

Which is DRAGONTEARS musical vision or mission?
DRAGONTEARS is a Psych-project featuring those that are interested in the bands concept. Right now we don’t have anything planned for the band. Our vision was to create something different - an open forum to play the music we wanted to make. To create a space for ideas that surface in the studio, or in life. That is satisfying! A little bit more free, a little more fun.

If one would like to tip about your music, which song would best represent DRAGONTEARS?

Good question. That is hard to say. Most songs have developed inside the studio, we offer a varied musical range. Between space rock - folk - electronic. Like with the covers last night (bl.a BOB DYLAND's Masters of War). Hard to pick one.

Text & foto: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/dragontears2000

VOLBEAT - Roskilde festivalen, torsdag kl 19 **

2009-10-18T10:44:00.004+02:00

Danska VOLBEAT släppte sin tredje fullängdare i slutet på 2008. Där klibbade sig skivans titellåt fast på det där svåra, hjärntvättande sättet som bara plastiga toner kan.

Jag var en av de till synes få som definitivt inte uppskattade VOLBEATs belgian blue tappnig av hårdrock. Trots att albumet "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" blev en kommersiell hit i Skandinavien. Det var helt enkelt lite för mycket kopia á la METALLICA och köttmarknadsrock för att kännas behaglig och äkta. Trots det tog jag mig till Orangea scenen med lätta steg, för det kunde ju inte bli värre än på skiva tänkte jag.

Kvartetten öppnade med ovannämnda titelspår vilket uppskattades av den stora samlingen fans framför scenen. En scen som inte längre badade i det intensiva solskenet som nästintill plågat hela dagen. Eller så var det ölen som gjorde att jag inte längre brydde mig.

Snabbt upptäckte jag att bandet hade förmågan att prestera som på skiva. Tydligt, enkelt och med gasen i botten. Men hela tiden krystat och med obehagliga inslag av klyschor från otaliga inspirationskällor. På scen tog de däremot revansch tack vare en enorm spelglädje, och förmåga att egga publiken med sin skrevrock. Responsen till bandets publikfrieri blev en bejublad en! En i publikhavet summerade spektaklet klockrent:

- Detta är inte bra, jag har hört det förut. Billiga poäng plockar man någon annanstans. De låter som NOFX ju!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: http://www.volbeat.dk/

WEST COAST RIOT 2009

2009-09-27T20:53:00.003+02:00

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Recension: Förhandslyssning av Katatonia "Night Is The New Day

2009-09-13T22:35:00.006+02:00

Journalister har flugits in från olika delar av Sverige och Europa för en exklusiv förhandslyssning av Katatonias stundande albumsläpp "Night Is The New Day". Det har varit en olidlig väntan sedan förra skivan "The Great Cold Distance" som släpptes i i början av 2006. Efter mer än tre och ett halvt år är de svenska depprockarna alltså tillbaka och det är med skyhöga förväntningar och en smärre nervositet jag blir hänvisad in i studiorummet på Cosmos Studio. Bara grejen att bandet skrotade allt material förra sommaren för att de inte ansåg att det höll måttet visar vart de sätter ribban.

Albumet inleds med "Forsaker", ett inledningsspår med ett karaktäristiskt men kort intro, ett krigslarm om ni så vill innan trummorna och riffandet tar över helt och hållet. Ett perfekt intro som sätter stämningen redan från första not. Det är en klassisk komposition signerad Katatonia utan att göra avkall på varken tyngd eller melankoli. Ett melankoliskt solo bryter av och höjer den vackra stämningen. "The Longest Year" får mig att tänka på förra plattans andra spår, "Deliberation", inte sagt att de är liknande någonstans men tankarna vandrar onekligen åt det hållet. Ännu en gång är det trummorna jag tänker på. Så komplexa, så okonventionella i sin natur att de får mig totalt att tappa fokus.

De två första inledningsspåren gjorde ett starkt intryck på mig och superlativen haglade men sedan tog musiken en oanad vändning och det blev svårt att ta till sig de resterande spåren. Inte för att de var dåliga på något sätt utan just att Katatonia gör så otroligt komplex musik som aldrig ger lyssnaren någon chans att fastna vid en första genomlyssning. Nu får man ha i åtanke att det bara är en genomlyssning vi fick och vi alla blev införstådda att det kräver ett otal varv med skivan innan man kan urskilja någon form av röd tråd genom "Night Is The New Day". Tredje spåret "Idle Blood" inleds med ett akustiskt intro och stråkar. Mina anteckningar säger att den är anonym i förhållande till de två första spåren men att basgången var tung låten igenom. "Onward Into Battle" kan vid ett första intryck låta som om den är tagen ur bandets tidigare katalog med sin krigsantydan men faktumet är att den verkar mer stämningsfull än de första spåren. Jonas sång ligger vackert över hela låten och både körer och bakgrundssång finns bidrar till en skön atmosfär. Jag kunde även urskilja ett orgel/mellotronliknande parti mot slutet som jag föll för. "Liberation" har tunga riff och marshtrummor låten igenom. "The Promise Of Deceit" ger mig en industriell känsla och är snäppet lugnare i framförandet med sina syntar. "Nephilim har en Black Sabbath-mimande inledning och för tankarna långt bak i tiden.

Resterande halvan av skivan blir så otroligt komplex att det var svårt att anteckna något. Jag har bara enstaka ord nedtecknade. "New Night" är kortriffad och mer rakt på sak medan "Inhertitance" kännetecknas ännu en gång av Jonas vackra sånginsats samt att vackra stråkar bryter av i låten. "Day And Then The Shade" är mer uptempo och förmodligen den enda låten som det går att urskilja något mer positivare tongångar. Slutligen tycker jag Katatonia gör bäst i från sig i avslutningsspåret "Departer". Det är här bandet har sin styrka; att kunna knyta ihop säcken på ett bra sätt och lämna lyssnaren suktandes efter mer. Detta spår är en perfekt avslutning på "Night Is The New Day" på samma sätt "Journey Through Pressure" var på föregångaren. Lyssnaren kommer direkt att förstå att det nu är dags att stänga av CD-spelaren eller att trycka på repeat. Lugnare tongångar och gästinhopp av sångaren Krister Linder sätter punkt för denna gång.

Sammanfattningsvis bör det tilläggas att denna recension inte på något sätt gör "Night Is The New Day" någon rättvisa och bör bara ses som smärre riktlinjer för hur skivan kommer låta. Min egna uppfattning kommer säkerligen ändras när jag väl har fullängdaren i handen den andra november (eller en månad tidigare om jag nu lyckas erhålla en promokopia). De två första låtarna gjorde störst intryck innan jag totalt tappades bort i lager på lager av komplex och intrikat musikkomposition. Det kommer krävas åtskilliga lyssningar innan något kan utkristallisera sig och jag får en helhetsbild.

Hösten kommer bli vacker tillsammans med Katatonia.

Låtlista:

1. Forsaker
2. The Longest Year
3. Idle Blood
4. Onward Into Battle
5. Liberation
6. The Promise Of Deceit
7. Nephilim
8. New Night
9. Inheritance
10. Day And Then The Shade
11. Departer

Text: Tomasz Swiesciak

Intervju med THE TELSTAR SOUND DRONE på Roskilde festivalen

2009-09-10T16:40:00.006+02:00

Mads, Hans & Rockharder

Köpenhamnsbaserade THE TELSTAR SOUND DRONE släppte sin debut EP i november på egen hand. Intresset för bandets musikaliska vidunder visade sig sedan mynna ut i en spelning på Roskilde festivalen. Enligt det Danska musikmagasinet SOUNDVENUE gjorde de riktigt bra ifrån sig när de på måndagen hade rivit av sin “syra rock” på Pavilion Junior.

Rockharder hade avtalat tid med trummisen Hans Beck och sångaren Mads Saaby (som slutade i bandet i augusti) kl 17 på torsdagen. Efter ett visst irrande och en vätskepaus fann vi grabbarna. Tillsammans satte vi oss på gräset precis under tältkanten och fick en trevlig och givande pratstund trots det sporadiska växlandet från engelska till svenska från mitt håll. Här är premiären av en engelskspråkig intervju på Rockharder-Festival.

You played at Pavilion on monday. How was it?
Great. We were far away from the audience since it was a big stage. That was both good and bad. We are more used to playing at smaller venues where the audience is more closeby.

How long have you been playing together?
Me and Mads have played together before but wanted to do something together. Like a sort of music collective where the sound could develop without the insight of others.

Why do you call yourself THE TELSTAR SOUND DRONE?
Its a comment to society, since satelite technology was the first covering communication throughout the planet.

Which is your musical vision or mission?
To open up peoples eyes. To show people something beautiful we want to play. Also we want to stop people from the commercial music. We are glad to have an audience to play to.

What makes TTSD stand out musically?
I guess maybe the postmodern thing. We dont strive to be retro, were no timemachine, no 60's copycats. We have our own sound, without trying to sound like someone else.

How long has the band been active?
Me and Mads have played together since 2001 but the band has existed for 2 years.

Wich are your influences?
Manely Psych and obscure albums. Like PAINTED FACES, THE ROLLING STONES, THE FUGS, SPIRITUALIZED, BABY WOODROSE and DRAGONTEARS. Electro acustic stuff.

Do you spend equal time on creating the lyrics as on the compositions?
Kind of equally I think. But most time on the music, the emphasis is more instrumental. Hans is the one that writes the lyrics.

What do you have planned for the band in the near future?
We dont have any studio booked. Our focus now lies on creating new material.

De många fimparna rutom oss och de täckta bladen i mitt anteckningsblock var tunga bevis för att jag just genomfört min första intervju på Roskilde festivalen. Lite nedslagen för att jag antagligen hade uppfattat för lite i deras svar á la skytteltrafik, men upprymd, steg jag ut i det stekande solskenet med Martin. Roskilde festivalen hade ju just börjat!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.myspace.com/telstarsounddrone

AC/DC - Ullevi den 21 juni 2009 *****

2009-08-25T18:04:00.005+02:00

Angus for President!!

När jag gick i femte klass kom en av mina polare hem till mig med en skiva han snott från sin äldre bror. Det var albumet "Back in Black" som var en återförenings platta efter att den tidigare sångaren Bon Scott hastigt avlidig i den så kallade rockdöden, som just kommit ut. Redan efter första riffet visste jag att det här var början på en lång kärleksrelation som varar än idag. Men ändå var det här första gången, i vuxen ålder, som jag fick tillfälle att se mina idoler. Senast var 1977 i Malmö Folkets park, då min morbror dessutom var ett av förbanden.

AC/DC bestående av gitarrist Malcolm Young, basist Cliff Williams, trummis Phil Rudd, frontmannen med den raspiga rösten Brian Johnson och så klart den det egentligen handlar om; Angus Young. Som iklädd sin sedvanliga skoluniform och sina råa, enkla riff har dominerat rockvärlden i närmare tre decennier samt vars ”duckwalk” och energi på scen är av ett sällan skådat slag.

Resan började med att vi samlades vid den för tillfället inhyrda minibussen kl 09.30. Där gick vi, åtta killar och en tjej, genast igång med att öppna vår första (då fortfarande kalla) öl och unisont vråla "For those about to rock, we salute you”. Något vi fortsatte med hela vägen från Malmö till Göteborg medan stereon vrålade välkända AC/DC-låtar. Alla spända av förväntan och lyckliga över att den dag vi väntat på äntligen var här.

Då resan tog närmare fyra timmar med diverse mat- och kisspauser var vi alla i en så osedvanligt fin form att Bon Scott, bandets förra front man som dog rockdöden (kvävd i sina egna spyor i baksätet på en bil) 1980, nog log uppe i sin himmel. Då vi slutligen anlände och mötte upp ett stort gäng under ett träd i närheten av Ullevi fortsatte festen. Dock inte så länge då det började ösregna och vi alla tvingades ta skydd inne på arenan. Där hade förbanden THE ANSWER och svenska BULLET just gått på, med undermåligt ljud och med ytterst lite publik framför scenen inte gör en alltför imponerande prestation.

Precis när AC/DC skulle gå på sprack himmelen upp och solen log mot oss igen. När bandet startade med titellåten från det senaste albumet "Rock ’n roll train", med ett jättetåg på backdropen, kunde festen börja. Med nästa låt, Hell aint a bad palce to be och efterföljande Back in black började publiken blir smått extatisk. Även om ”gubbarna” som hållit på i 36 år börjar bli lite till åren är detta något man definitivt inte märkte, speciellt inte på Angus som med en rasande energi nästan aldrig stod stilla utan rusade över scenen med en sprudlande energi. I sin skoluniform, skakandes av spasmer, strippade han ner till enbart kalsonger och vekade närmast vara hopväxt med sin Gibson-gitarr till publikens stora förtjusning. Han är utan tvekan bandets okrönte kung.

Konserten fortskred och förutom ett par undantag skulle man kunna tro att vi befann oss i 80- talet då klassiker efter klassiker rullades upp till den hänförda publiken, som alla kunde varenda textrad, riff och ibland skrålade högre än Johnson. Speciellt under Highway to hell det fantastiska ljudet till trots. Att de vet hur man bygger en scenshow för att tillfredställa en publik står också helt klart under Hells bells tex sänks en gigantisk klocka ner från taket och när den åter igen tar till skyn står gissa vem... så klart Angus där under och drar i gång med sitt domedags riff ett annat exempel är under Whole lotta Rosie blåses en gigantisk kvinna upp och börjar göra obscena rörelser på det tidigare nämnda tåget, under TNT sprutas det eld och under For those about to rock rullas det ut sex stycken tolvpunds kanoner vilka med ett öronbedövande ljud avfyras om och om igen bara för att avslutas med ett fyrverkeri utan dess like.

Trötta och extatiska och tillfredställda påbörjar vi sedan färden hem och alla somnar med drömmen om att får vara som Angus och att ryktena om att detta skulle vara deras sista turné är ogrundade för om dom någonsin kommer till Sverige igen så skulle jag inte missa det för alla pengar i världen och för dem som inte har sett dem GÖR DET.

Set-list:
Rock n roll train
Hell ain’t a bad place to be
Back in black
Big Jack
Dirty deeds done dirt cheap
Shot down in flames
Thunderstruck
Black ice
The jack
Hells bells
Shoot to thrill
War machine
Dog eat dog
Anything goes
You shook me all night long
TNT
Whole lotta Rosie
Let there be rock
Highway to hell
For those about to rock

Text & foto: Martin Eek

HAYSEED DIXIE - Loppen, Danmark den 23 maj *****

2009-07-29T21:05:00.007+02:00

HAYSEED DIXIE är det Amerikanska bluegrassbandet från det djupaste södern vilka allt sedan debutalbumet "A Hillbilly Tribute to AC/DC" år 2000 började sitt segertåg över världen som aldrig tycks ta slut. Som albumnamnet antyder består bandet av Barley Scotch, Jake Byers och bröderna Don Wayne och Dale Renomed. Med hjälp av bas, gitarr, mini-gitarr, violin och banjo, framför de en blandning av rockcovers och egenproducerat material. Allt med sprudlande energi och en stor portion humor vilket ger uttrycket redneck-rock en helt ny innebörd. Då jag för första gången såg bandet 2007 på Roskilde festivalen (( http://rockharder-festival.blogspot.com/2007/10/hayseed-dixie-odeon-1630-lrdag.html )) var det under ett stort luftigt tält som var fullpackat då många, liksom jag själv, mest gått dit för att fördriva tiden och komma undan regnet. Vi blev snart glatt överraskade av de oborstade countryrockarna från Tennessee. När jag nu fick höra att dessa skulle spela på Loppen, och att ett gäng av mina bästa vänner skulle åka dit, var jag inte sen att haka på.

Även om statsdelen Christiania i Köpenhamn i mångas ögon främst förknippas med drogliberalism, upplopp och liknande negativiteter, får det inte glömmas att detta ställe är, och alltid har varit, en oas för kulturyttringar i alla dess former. Där kan Loppen sägas vara den musikaliska mittpunkten. Innhyst på andra våningen i en gammal armébarrack, tar man sig dit på en mycket smal och nästan fallfärdig spiraltrappa, till lokalen som rymmer cirka 600 personer. Scenen stäcker sig inte mer än någon meter ovanför marken vilket ger det hela en nästintill familjär känsla. Något som bandet, som varit här 6 gånger på 4 år, tycks älska då de enligt egen utsago tidigare enbart spelat så många konserter i Glasgow.

När vi kommer dit ligger röken lika tung som förväntningarna bland publiken på det nästan fullpackade golvet. Det spelas AC/DC-klassiker, skrålas och skålas bland de ivriga besökarna. Så tänds strålkastarna och bandet börjar med en cover på JUDAS PRIESTs Breaking the law. Den följs sedan snabbt upp av AC/DCs Whole Lotta Rosie innan "Reverend" Don Wayne stegar fram till micken och utropar på sin gälla sydstatsdialekt, mycket likt en baptist pastor, ” - Hur kommer det sig att när man hör talas om människor som blivit bortförda av aliens, har de aldrig blivit undersöka genom munnen eller någon annan kroppsöpning, utan alltid genom röven? Antingen beror det på att de som blir utsatta kanske gillar det eller så är utomgordingarna helt enkelt sadister?” för att sedan dra i gång den egenhändigt skrivna Alien abduction probes vilken fick mig och de andra att vika sig dubbla av garv.

För skratt blir det mycket av då showen, som de fyra männen vant och skickligt framför, är i lika stor utsträckning en stand-up comedy akt där det hejdlöst drivs med allt på sant redneck-manér, utan gränser. Som ett ode till gitarrspelandes ädla konst kommer höjdpunkten under låten Duelingbanjos (känd från filmen "Den sista färden") där de fyra endast spelar på två instrument. Den ena sköter högerhanden medan den andra vänstern.

Under den nästan två timmar långa konserten tas vi med genom rockhistorien. Från Detroit Rock City (KISS) via Highway to hell (AC/DC), till Warpigs (BLACK SABBATH) och Ace of Spades (MOTÖRHEAD), och vi slutligen hamnar på Hotel California (EAGLES). Därefter blir vi serverade mer moderna covers som Walk This Way (AEROSMITH), I dont feel like dancing (SCISSOR SISTERS) och Roses (OUTCAST). Allt i en salig blandning, spelat i ett hetsigt, adrenalin- och svettsprutande tempo, med många pauser för en av männens viktigaste livsingredienser; öl och "Corn Liquor".

Men det är nog det egna materialet som gör störst intyck och när låten I'm keeping your poop (in a jar), skriven för alla män som någonsin fått sitt hjärta brustet av någon elak kivnna, samt She was skinny when i met her, river de ner de största skratten och applåderna. Man kan nästan tro att de allihop stått vid den där vägkorsningen där gitarrlegenden ROBERT JOHNSON påstods ha sålt sin själ till djävulen, och gjort samma sak då en sådan spelskicklighet annars kan vara svår att förklara. De spelar på varandras gitarerr och gör parodi på allt från JIMI HENDRIXs spelande med tänderna och bakom nacken till, naturligtvis, Angus Young med sin karakteristiska hoppande gång, fram och tillbaka över scenen.

När jag äntligen, glad men mycket trött, sjunker ner i en stol på tåget hem kan jag bara konstatera att om man inte tidigre sett detta underbara band så ska man genast göra det då nästa tillfälle ges. Men även att jag hoppas att bandets föredöme kan klara av att ge en lika tillfredsställande känsla på Ullevi den 21 juni. Det är i alla fall en bra uppvärming.

Text & foto: Martin Eek
Länk: www.myspace.com/hsdx

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 4

2009-07-07T22:42:00.012+02:00

Söndagen började med ett uppvaknande i ett svalt tält. Nattens konsert med DRAGONTEARS hade gjort mig riktigt nöjd med festivalandet och jag lämnade camp Evil Oli för att sätta mig och skriva ett blogginlägg om lördagen.

Just när jag hade lagt upp bilder mottog jag ett sms från Lorenzo Woodrose, sångaren i (bland annat) DRAGONTEARS, som jag hade försökt planera in en intervju sedan några dagar. Han undrade om jag jag hade tid den närmaste timmen då han snart skulle vidare.

Med blocket innehållande mina frågor träffade jag honom i skuggan under träden på media området. Lorenzo var riktigt tillmötesgående och trots att han inte verkade fått en blund sedan nattens gig svarade han villigt och till synes genomtänkt på mina frågor. Bilderna tog jag själv då Martin inte hann dyka upp.

Jag mötte upp Martin vid campet efter intervjun, plockade ner mitt tält och tog med packningen till bilen. Efter lite mat slängde vi ett getöga på ULF LUNDELL och tre låtar med WHITE LIES, sedan drogs ROCKHARDER till scen Orange. Festivalens sista konsert avnöjts med riviga EAGLES OF DEATH METAL som gjorde ett hejdundrande framträdande, trots avsaknaden av Josh Homme (KYUSS, QUEENS OF THE STONE AGE) som hade ersatts av Joey Castillio (QUEENS OF THE STONE AGE), bakom trummorna.

Därefter kikade vi in i festivalens Lounge, även kallad "a musical breathing place" enligt det 130-sidiga programmet. Den danska trance och house-duon OLIVER JONES hade just startat och vi avnjöt musiken med en läsk. Glada och nöjda med vår insats för ROCKHARDER tog vi sedan bilen hem till älskade Malmö.

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 3

2009-07-05T12:07:00.007+02:00

DUNGEN

Lordagens schema sag ratt trakigt ut. Inga direkta intressanta akter, alltsa storre chans att hitta nagot nytt tankte jag och gick in pa festival omradet.

Vid Pavilion-scenen drog death metal-bandet DAWN OF DEMISE till sig ahorarna kl 13. Visst var det nagot att bita i, men det var inte tillrackligt melodiost for att matcha min smak.
... AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD spelade pa Odeon kl 14.30. Namnet och beskrivningen i programbladet lat sa pass intressant att jag kande mig manad att kolla in dom. Men de var sega pa att komma igang. Nar de val kommit igang presenterades en for mig ratt sjallos rock som drog at EMO och collagerock-hallet. En besvikelse alltsa.

Pa Astoria trollband MARISSA NADLER med sin akustiska gitarr och skon-sang kl 18. Det blev ett fint break i dagens tidigare besvikelser.

Inga intervjuer blev det heller denna dagen. Vi var pa vag till DUNGEN men vi fick problem med att komma in bakom Odeon, en knapp timme innan de skulle upp pa scen. Trots att var kontakt fran Subliminal Sounds kom ut hamtade oss vid gaten sa nekades vi intrade av grindvakterna. Inget press-kort hette det. En riktig besk upplevelse blev det efter att ha vantat ratt lange och aven flyttat andra arrangemang for intervjuns skull. DUNGEN presenterade sina alster val. Bast var de tyngre dynamiska partierna och for att inte tala om deras sjukt talangfulla trummis!

DRAGONTEARS presenterades som en "psych trip" pa Pavilion kl 03. Som jag forutsag blev konsertens dagens, om inte festivalens, hojdpunkt. Sa mycket att lyssna pa och beskada! Musikerna fullkomligen imponerade med sin skicklighet och bjod dessutom pa en cover av Masters of War.

Det hade ljusnat nar vi kom tillbaka till campet pa plats L83 men somnen lockade efter dagens eskapader. Efter en sval natt vaknade jag valdigt utvilad, trots att jag latit bli att ta av mig kangorna innan jag somnade.

Idag vantar EAGLES OF DEATH METAL kl 17 pa scen Orange. En konsert som sakert blir intressant.

Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 3; den långa väntan

2009-07-04T18:16:00.004+02:00

Lördagen har mest spenderats i skuggan och i väntan på att ett kollektiv på nio killar som är psykiskt störda ska gå på. 22.00 börjar Slipknots spelning och detta är den enda spelningen av intresse, inte bara för Rockharders redaktion utan för varenda individ på festivalområdet. Ryktena går att det har redan börjat bli köbildning, tre timmar innan spelningen sätter igång.

Gick förbi Orangea Scenen för att kolla in Håkan Hellström en snabbis. Har aldrig förstått mig på den mannens hype även om jag försökt. Gårdagens spelningar var ömsom bra, ömsom dåliga. Trents lilla skapelse Nine Inch Nails drog på en riktig fet show samtidigt som Oasis var lika dryga och ointressanta som alltid.

Jag har lovat mig själv att inte gnälla över den fantastiska värmen men faktum är att det är olidligt att vistas i solen allför länge. Hela tiden måste man uppsöka skugga för att inte drivas från vettet eller förångas. Det är trist för spelningarna blir lidande. Nog för att många spelningar går in i varandra och det är ont om tid mellan varven men anledningen till att jag gått ifrån konserterna har inte varit på grund av dessa orsaker utan just för att jag inte pallar hettan.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Roskilde festivalen - TEAM EVIL, del 2

2009-07-04T10:43:00.003+02:00

GOJIRA, med den hansynslost rockande basisten till hoger

Franska GOJIRA gav oss ett bastant uppvaknande pa fredagen klockan 12. Konserten var kanon och det miljomedvetna bandet passade aven pa att tacka festivalen for att ha ordnat sa att de fick spela pa ODEON och ge besokarna en "green-show". Samtliga ljus pa scen var namligen i LED; allt for det miljomedvetna tanket som Roskilde festivalen profilerar sig med.

FLEET FOXES kandes som nagot av en felbokning da deras sovande sound blev lite lamt i konstrast mot GOJIRAs manglande, knappt 3 timmar tidigare. Kanske battre vid skymningen?!

Intervjun med DRAGONTEARS och DUNGEN blev inte av igar, forhoppningsvis idag lordag. Daremot sa spelar bada banden ikvall; DUNGEN kl 00.30 och DRAGONTEARS pa den spannande tidpunkten 03.00. Jag kanner pa mig att det blir ett minne for livet.

Den danska tidskriften SOUNDVENUE haffade Martin och mig och bad om att fa stalla lite fragor om hur vi uppfattade festivalen, vilka musik preferenser vi har och ta nagra bilder. Jag tvekade till en borjan, men bestamde mig for att det nog kunde bli en kul grej. Blir intressant att se om vi ar med nar tidskriften kommer ut... Sjalvklart promotade vi ROCKHARDER.

Bast igar var rockiga raven NICK CAVE med sina THE BAD SEEDS. Stamningen var pa topp och det var nastan en omojlig uppgift att anteckna da suget efter att dansa var konstant. Men en bra recension det blir det.

THE MARS VOLTA bjod pa Vicera Eyes och flera andra "catchigare" latar. Energin var elektrisk och showen matchade musiken. Jag var sa lycklig!

Darefter dissade jag OASIS och allt annat som verkat intressant eller sevart; beslot mig for att ga till taltet och sova. Det var en utmarkt ide da jag kanner mig riktigt utvilad idag - finemang!

Text: Banesa Martinez

Foto: Martin Eek

Roskilde: Dag 2; ...och det fortsätter

2009-07-03T18:07:00.006+02:00

Mike Patton i Faith No More är sjuk i huvudet. Att gå från growl och gallskrik till att power-waila och dissa den danska publiken är storslaget, om inte genialiskt. Spelningen var riktigt grym. Isis atmosfäriska och ambienta musik var lika grym den med. Till skillnad från Wolves In The Throne Room fick jänkarna mer utrymme med scendekoren och själva showen.

Rockharder är glada men trötta. Ikväll väntar The Mars Volta och Nine Inch Nails.

/Tomasz

Roskilde: Dag 2; den olidliga hettan

2009-07-03T12:36:00.002+02:00

Har precis blivit söndermanglad av klimatmedveten dödsmetal i form av Gojira. Fransmännen är är brutala och tekniska men den olidliga hettan gör att undertecknad ger upp. Det var stört omöjligt att komma i tältet och utanför är solen alltför stark för att man ska klara sig länge.

Igår missade vi Mew på grund av bandets popularitet. Samma visa där, det gick inte att komma i närheten av tältet om man inte campar utanför en god tid före. Istället fastnade Rockharders redaktion bland pöblen med en platta öl som vi inte kunde ta med oss in på festivalområdet. Våra vänner försvann och vi hade ingenstans att förvara den ädla drycken. Istället blev vi tvingade till att dricka upp den.

Det är lätt att vara optimistisk när man talar om vilka band man vill se men det är svårare än så. Det gäller att prioritera. Volbeat beskådades däremot och även om danskarna verkade vara stormförtjusta så är jag inte direkt imponerad. Hypen verkar klinga av och jag tyckte det var en ljummen spelning.

Just nu undrar jag om jag ens har ork nog att se Satyricon i Arenatältet. Norrmännen går på kl 13 men jag tror försöker hitta något ställe att svalka mig på istället.

/Tomasz

Roskilde festivalen - Team Evil, del 1

2009-07-03T11:15:00.003+02:00

Inslappet kl 17.00!

Hettan i luften var konstant men slappte i det svala taget med distination Kopenhamn. I lurarna skapade BRUTUS-EPn festivalstamningen och aven en av festivalens akter; NICK CAVE & BAD SEEDS.

Packningen gick bra i ar da vadermogulerna pa DMI spatt sol-sol-sol i 27 grader fram till sondag da det ska regna 1 mm. Jag hoppas pa varme man inte outhardlig varme...

Undertecknande Team Evil (efter campets namn) fick en intervju med danska THE TELSTAR SOUND DRONE pa torsdags-eftermiddagen. Vokalisten, tillika gitarristen, Mats och trummisen Hans bjod pa en avslappnad intervju. Martin och jag firade den lyckade intervjun med var sin ol i solskenet.

Pa kvallen blev det VOLBEAT som inte imponerade. Det var som pa skivan helt enkelt.

Idag vantar GOJIRA, FLEET FOXES, NICK CAVE & THE BAD SEEDS, DOWN, THE MARS VOLTA och NINE INCH NAILS. Dessutom blir det intervjuer med DRAGONTEARS och DUNGEN.

Vilken dag, mitt humor ar pa topp!

Text: Banesa Martinez
Foton: Martin Eek

Roskilde: Dag 1

2009-07-02T19:13:00.003+02:00

Första bandet av något intresse gick upp på scen 17.30 på Odeon. Det var de esoteriska amerikanska svartrockarna i Wolves In The Throne Room. Majestätiskt och avskalat på samma gång.

Spelningen gick in i Social Distortion men vi hann se bägge banden. Ikonerna var dock rätt trötta.

Värmen är fortfarande olidlig och något annat än shorts är egentligen otänkbart. Just nu leter redaktionen efter kall öl. Att förvara en platta i tältet gjorde den bara pissljummen när första ölen skulle tas lagom till frukost.

Min granne Petter håller fortfarande på att stojja omkring på Orangea scenen och för stor t-shirt och vifta med armarna. Härnäst följer Volbeat, Fucked Up (om vi hinner) och sedan avrundar vi kvällen med känslorockarna i Mew.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Roskilde, uppladdningen. Dag: -1

2009-07-01T20:16:00.002+02:00

Då var en del av redaktionen nere. Undertecknad samt fotograf Marcus sitter i mediabyn och svalkar sig från den stekheta solen som fortfarande gassar så pass sent. Väderutsikterna inför festivalveckan låter lovande.

För lovande.

Uppemot 30 grader så gott som varje dag och vindstilla.

Incheckningen på pressområdet var allt annat än smidigt. Vi kunde lika gärna ha varit utsända från Pluto, så förvirrade var personalen gällande ackrediteringarna och campingen.

Noll koll i det danska lägret med andra ord.

Nu väntas lite områdesvandring för att spana in allt och friska upp minnet. Efter detta blir det thaimat och påfyllning av vätska; vatten och öl.

Imorgon är det första officiella festivaldagen. Än så länge är det lungt med folk. Å andra sidan har inte arrangörerna lyckats sälja slut på alla biljetter. Har t o m för mig att mindre antal såldes i år jämfört med 2008.

Inte konstigt då en plåt gör lös på 2700 kr.

De akter som är av intresse och som kommer bevakas av Rockharder imorgon är bland andra Fucked Up, Wolves In The Throne Room, The Gaslight Anthem, Volbeat, Kanye West, Social Distortion samt Mew.

Peace out!

/Tomasz Swiesciak

Roskilde 2009: uppladdningen

2009-06-30T22:27:00.001+02:00

Festivalsommaren har som bekant inletts. På vissa håll lite kallare än på andra ställen. Hur nu Roskilde 2009 blir kan jag bara sia om så här dagen innan undertecknad och manskapet åker ner.

Vad jag dock vet är att minnena och intrycken från förra året fortfarande värmer likt den bondbrännan jag kom hem med och som satt i i flera veckor.

Med andra ord är förväntningarna skyhöga.

Däremot kan det erkännas att intresset för årets danska festival var ganska svalt till en början. Under början av året när det skulle schemaläggas vilka festivaler som var intressanta och vilka jag kunde åka på, låg Roskilde rätt långt ner på listan. Anledningen var att line-up'en var rätt ointressant ett bra tag. Men danskarna skärpte till sig och drog fram sina ess en efter en.

Om något så är årets startfält det sjukaste på länge. Vad sägs om dessa artister?

Volbeat
Kanye West
Wolves In The Throne Room
Amon Amarth
…And You Will Know Us By The Trail Of Dead
The Bronx
Nick Cave & The Bad Seeds
Coldplay
Darkane
Eagles Of Death Metal
Faith No More
Gojira
Isis
The Mars Volta
Neurosis
Nine Inch Nails
Oasis
Röyksopp
Satyricon
Slipknot
Social Distortion

Ja, detta är bara ett axplock av alla band undertecknad dreglar över. Som ni märker kommer många av artisterna krocka med varandra så det gäller att prioritera.

Och göra det rätt!

Lägg till allmänt sunkigt leverna och festivalhäng samt de otal recensioner och intervjuer ska göras.

Timmar återstår nu innan flyget och jag känner mig lite överpeppad. Sömn är nog något jag inte får inatt.

Muskelrock i Tyrolen dag II

2009-06-22T11:39:00.016+02:00

Första kvällen på Muskelrock var bättre än förväntad. Dag 2 skulle jag dock vara tvungen att hålla mig nykter, något ingen förtjänar när det vankas festival. Hämtade upp Boogie Berntsson, min bästa vän Anna & hennes karl i Växjö innan vi tog oss tillbaka till Muskelrock. Klockan hamnade runt 18:00 när vi var tillbaka och dom enda banden vi tänk se var Bullet & den gamle Body buildar kungen Thor. Då det fortfarande var flera timmar kvar tills dess upptäckte jag nyktert hur fint det var på området. Ingången är upplyst med glödlampor i olika färger. Alla gamla byggnader är kvar från 60-talet, den gamla Cloettakiosken, lyckohjulet, korvståndet, lilla utomhus-dansbanan framför stora scenen där det såldes öl med skydd mot regnet. Finaste byggnanden är den stora dansbanan med sina målningar i både taket och på väggarna där dom har lilla scenen där de mindre begåvade artisterna rastades. Vi slapp t.o.m Bajjamajjorna, det fanns 10 vattentoaletter till damerna och vad jag antar lika många till herrarna.

Medan alla vänner drack bort det dystra vädret, smuttade jag på en 3,5%:a och hittade en förtjusande dobberman med tillhörande husse.

Jag hittade självklart även en Bullet-husvagn, tror snart Bullet har lika många husvagnar med sin logga runt om i Sverige som Hellacopters hade på sin storhetstid..

Snart där efter kunde jag även hitta Bullet på scen. Hampus (gitarr) log lika mycket som vanligt när han bjöd på solon och Dag (sång) var lika hjärtlig mot publiken som alltid annars. Vartenda person som besökte festivalen stod framför scenen och visade sin förtjusning när det experimenterades med bomber och gitarronani. Efter halva spelningen rullades även ridån ner från en Marshall-låda där gamle basisten Lenny Blade satt i dockformat. Detta är bästa spelningen jag sätt på väldigt länge och det höll nog dom flesta med om.

Klockan gick mot Midnatt och alla väntade på att huvudnumret själv skulle visa sig på scen. Under tiden inhandlade jag en väldigt tjusig Bullet-baseball tröja i havet av annan bandmerch och gamla begagnade zz-top vinyler. Letade efter lite korv att smaska på men den hade Bullet-Dag ätit upp då han fördrev sin tid med att jobba i korvståndet. Jag och min karl letade istället upp lyxkäk för 65 spänn och bestämde oss för att det är bud på att gifta sig på just Tyrolen om några år.

Alla runt oss ställde sig upp, så vi gjorde likadant och tittade bakom oss där man kunde se en löjeväckande liten figur på scenen längre bort. Det var helt enkelt Thor som blivit uppstånden.

Vi gick fram till scen där ännu en gång hela festivalen samlats. Inte för att se det bästa uppträdande dom någonsin sätt utan för att få skratta. Den lilla gubben hade växt sig lika bred som lång och musklerna som en gång för länge sedan gjorde honom till Mr.Canada var sen länge förtvinade. Han bytte mask 2 gånger per låt, om det inte var en mexikansk wrestlingmask så prydde en vikinghjälm gubbens huvud. Två gånger under uppträdandet sprang det även in en liten småstadsjänta och åmade sig mot den gamle hjälten. Jag skrattade mer än på länge och var rätt nöjd med att detta var det sista jag skulle få se denna kvällen.

Jag kan inte uppskatta om det var 30minuter eller två timma senare som vi satte oss i bilen. Även om det vissa gånger inte finns något bättre än att vara på festival, finns det heller inget som är lika skönt som att komma hem från dom..

Muskelrock i Tyrolen dag I

2009-06-20T12:12:00.027+02:00

Fredagen den 12:e Juni 11:00 anlände jag och min karl till Alvesta tågstation med ett 1,5h försenat SJ-tåg i vanlig ordning. Ganska snart ringde en vän som lyckades anlända till Muskelrocks förfest dagen innan där 2 band tydligen hade bjudit på releasefest i regnet. Han ville att vi tog med så mycket vatten vi orkade bära, då det enda vatten dom kom åt smakade som att det kom från närmsta avfallsbrunn. Muskelrock arrangeras på ett ställe som heter Tyrolen, 10 minuter med bil från min gamla hemstad Alvesta. Ett ställe där hälften av mina gamla vänner inte helt oplanerat blev av med oskulden för 10 år sedan. Stället byggdes för 50 år sedan, det finns två dansbanor, ett lyckohjul, ett korvstånd, en liten Cloetta-kiosk och en växande mängd circusvagnar bakom festivalen där festivalarrangörerna bosatt sig ihop med annat löst folk. Vi bestämde oss iallafall för att sova i en dubbelsäng hos mina föräldrar istället för att vakna upp dränkta i ett översvämmat Rusta-tält som resterande del av långfärdsbesökarna gjorde. Runt 15:00 anlände vi på parkeringen och jag kände mig genast hemma när det första jag ser är Bullet-bussen.

Efter en öl i bilen får vi veta att man kan dricka medtagen öl inne på området fram tills 20:00. Vi entrar vad som en gång för länge sedan var Svennebanans friland för fylla på 60 till 90-talet, som nu övertagits av pojkar & flickor med smeknamn som Manowar-Martin, Skrotapan, Tjejknullar-kalle & Brottar-Björn som spenderar sin lediga tid med att tävla i vem som har mest patchar på sina jeans-västar & längst hår.

Runt 17:00 soundcheckar Växjös bredbenta favoriter till manshoror Scams. En halvtimma senare fylls gräset runt scenen av deras trogna vapendragare, samt annat slödder. Praktiskt taget alla skriker med i deras gamla hittar som exempelvis "Gimme yr love", men pojkarna har tydligen bestämt sig för att ändra bana igen och får inte lika bra respons när dom bjuder på det nya materialet. Växjöfolket har antagligen bara bestämt sig för att det är Boogie-rock pojkarna gör bäst, och att dom kanske skulle lägga ner det nya försöket till en blandning av AC/DC & Turbonegro.

Göteborgarna i Graveyard yrade runt på festivalen och lyckades göra något sorts avtryck i mitt minne. Dom var nästan klädda lika perfekt som om det vore på film, och jag kan inte hjälpa att jag börjar spekulera i hur länge dom står framför spegeln och putsar mustachen som en annan kärring smetar på läppstift innan det är dags att gå ut på gatan. Med sina V-jeans lyckades dom iallafall fylla en plats som behövdes på festivalen då det började bli lite tröttsamt att bara se snortighta jeans, jeansvästar och lite mer nitar.. Det enda jag minns från denna spelningen var att det regnade och att jag borde kolla upp dom mer när jag kommer hem.

Folk började bli hyggligt fulla och vi begav oss mot bilen för att hämta fler öl.. Även om klockan blev mer än 20:00 fortsatte alla dricka sina egna öl på området och vakterna var konstigt nog inte särskilt tjuriga för det.

När det började bli mörkt satte sig vissa i det stora party-/circustältet och tittade på gamla filmer med festivalens huvudnummer som skulle avsluta hela festivalen, nämligen gamla MR.CANADA Thor. Då ölen tagit slut för oss andra begav vi oss till stora dansbanan för att dricka dyr öl och äta ovanligt god festivalmat.

Det började skrikas framför utomhusscenen och där stod Entombed och förförde vartenda besökare på festivalen. Första gången jag fick se herrarna live och var nöjd som en liten skolflicka som fått ett nytt luktsuddigum, men jag tycker varken mer eller mindre om dom nu. Det är fortfarande musik jag bara kan lyssna på när jag är full och förbannad..

Runt midnatt gick Entombed av scen och våran Holy driver Daniel ville köra hem oss sin i Eddy Meduza doftande Volvo men precis när vi gick ut ur entrén kom nya gitarrer på scen, vilket var Witchcraft, så jag sprang tillbaka och tog kvällens sista bilder på lite gitarronani..

xANCHORx turnébloggar; del 4

2009-06-14T15:37:00.003+02:00

27 maj 2009 kl. 23.30 "American Violence"
Igår spelade vi i Fresno, Meth Lab City. Hemlösa alkisar överallt. Det var länge sedan jag var i en stad och kände mig otrygg när solen fortfarande låg över oss. Jag och Oskar skulle gå en promenad för att kolla området men vände snabbt tillbaka. Spelningen var rätt lam, kanske mycket för att jag var sjuk som fan och inte hade den energin jag önskade.

Highlighten denna kväll var troligtvis när en gammal gubbe gick förbi oss och var både full och hög och skrek på oss. Han var egentligen nog bara 1.60 hög men med sin krökta hållning så var det nog mer 1.30. Sjukt respektingivande. "Fuck you whiteboy!", sen skrek han även parodiskt "Hitler" om och om igen. Ibland till och med blandat med "fuck you white boy".

Vi är i Sacramento nu. Vi skulle ha spelat idag men showen blev inställd, rätt skönt faktiskt. Jag är fortfarande rätt sjuk. Tog en fet promenad på morgonen, kollade in en massa ekorrar, lyssnade på Snapcase och tyckte livet var rätt coolt. Ringde hem och kollade läget lite också. Efter detta drog vi ut till en fet sjö. De friska själarna badade och de sjuka fick gott titta på. 35 grader varmt på en strand är i alla fall jävligt soft.

På vägen dit köpte vi någon skruv till Matt från RUN WITH THE HUNTED och hans trasiga dubbelgramp. Vi fick bevittna en shoplifter bli brutalt misshandlad. Helt sjukt vilket övervåld han fick utstå. Sedan middag på något mexixanskt snabbmatshak. Amerikansk fotboll inköptes och vi stack till något sportfält och lirade lite samt spelade lite ultimate frisbee. Nu sitter vi en någon lägenhet som är stört fin. Alla jävla punks i USA har fan stora hus och bor fint. Medelklassen är bra bred här.

Imorrn bär det av till Nero, Nevada. Det är jag rätt pepp på!

Fredag 29 maj 2009
Vi är på väg till Berkley, bredvid San Fransisco. 924 Gilman Street är den mest legendariska klubben på hela västkusten. Det känns smått sjukt att få spela där ikväll. 7 GENERATIONS headlinar och jag har velat se dem i flera år. Nu får jag se dem för andra gången på fem dagar. Sjukt fett. Nu när jag summerar ihop de senaste dagarna och allt jag fått uppleva så inser jag att jag aldrig kommer få uppleva just detta en gång till. Det finns saker som är speciella första gången och sen blir de en vana. Jag vet att jag är mitt i skiten just nu och jag är glad att jag inser. Fan, skulle inte byta de här dagarna mot nåt!

Spelningen var sjukt fet! Jag hade riktigt kul. Vi spelade "War By Other Means" av TRAIL och folk gick fan bananas. Stort! 7 GENERATIONS var överfett. Mycket av folket från de anda showsen dök upp. Nästan sorgligt att lämna Kalifornien nu.

Lördag 30 maj 2009, Redding
Sista showen i Kalifornien. Stört jävla varmt och vi drog till en sjö. Jag var sjuk. Tuffingarna hoppade från broar. Fan vilken miss. Spelningen var rätt lam.

2 juni 2009 kl 01.00
Helvete i min låda. Vart börjar jag egentligen? Ok, vi åkte till Nevada. Vägen dit var väldigt fin. Vi åkte genom stora berg, snö låg kvar och det var rätt konstigt när man just varit i Kalifornien. Jag var pissjuk, låg i bussen tills vi spelade. Spelningen var fet och vi gjorde bra ifrån oss men ja, sen var det tillbaka till bussen och må skit. Sen buritos i Bling Bling City med galna neonlampor överallt. Jag har inte varit i Las Vegas än men jag fick en god vibb av hur det känns.

Seattle, shit vilken vacker stad. Kollade baseball. Rätt fett. Staden i sig var så vacker som alla säger. Jag är så glad att vi fick komma hit. Träffade på en gammal vän som jag inte sätt på tre år. Spelningen var jävligt kul. Vi spelade på YMCA; Young Men Christian Association, haha.

Blame Canada!
Kanada för första gången. Vilken jävla pepp. Men seriöst, först när vi kom in så såg det ut som om när man körde upp för motorvägen mellan Varberg och Onsala i Halland. Jag var inte imponerad. Det såg ju för fan ut som bakgråden jag växte upp i. Well, well. Vancouver downtown var typ det sjukaste jag sett hittills. New York kan slänga sig i väggen. Spelningen var överfet. Vi spalde "War By Other Means" av TRIAL. Stört sjukt. Jag sjöng inte. Nope. Greg-fucking-Bennick var på spelningen och sjöng den istället. För de oinsatta är TRIAL ett av 90-talets viktigaste band och pappa Greg är fan en profet. Folk klappade in oss och jag frågade ifall han ville spela med oss. ANCHOR blev TRIAL i fyra minuter, sjukt orealistiskt.

Det börjar bli obligatoriskt att kasta frisbee på gatorna när vi packar bussen. Någon kommer ju snart dö den vägen. Inte bra men jävligt kul och RUN WITH THE HUNTED-kidsen peppar på floppen så in i helvete.

6 juni 2009, Victoria
Cool stad. Jättevackert. Åkte färja från Vancouver och naturen var sinnessjuk. Showen var helt ok, inget speciellt.

Tillbaka till USA, Washington och Bremington. Skitspelning i någon redneckstad. Fuck that. Träffade lite vänner från Seattle. Det enda bra med dagen. Sov dock hos Greg och vi hade uppesittarkväll.

Portland
Bussen radade ihop precis när vi kom in i stan. Vi skulle egentligen åka till Salt Lake City över natten. Nu blev vi fast i stan. Showen var ok. Det coolaste var när vi gick igenom stan och stället vi skulle sova på och sprang på MAYHEM som var på turné. Vår norrman som älskar black metal snackade lite skit med dem. De var också sjuka, haha.

29 timmar i en buss. Tack så jävla mycket livet. Vi blev kvar i Portland och fick åka direkt till Denver, Colorado. Kolla in avståndet på en karta! På vägen pajjade baklamporna och det blev ett långt stopp. Någonstans i Idaho eller Utah fick vi stanna. Massa sol och sjukt hård vind. Vi sprang uppför en kulla på typ 100 meter. Jag tog med mig frisbeen, drog ett kast på säkert över 300 meter. Sinnessjukt fett! Sprang ner i mina flipflops för att göra det igen och trampade nästan på en skallerorm. Den skallrade så in i helvete. Jag hoppar ur mina flipflops och skriker som ett barn. Fy fan! Bara att glömma allt och dra till bussen.

Denver var ändå en ok spelning. Inte så mycket folk. Åt en grym veganpizza downtown. Körde sedan till Kansas City. Fet spelning och träffade bra folk. Nu är det blixtar och storm och annat jävelskap. Sitter i en soffa hos några coola människor. Har fått bra mat och är taggad på Iowa imorrn.

10 juni 2009, Iowa
Iowa var inte speciellt fett. Vi sov på ett hotel. Det var skönt. Annars sög det mesta rätt mycket. Michigan idag. Jag vet inte ens vad staden heter men jag är inte imponerad. Det var någon MC-gathering i stan. Helt sjukt med knutar överallt. Indianapolis, Indiana imorrn. Det kan nog bli rätt bra. Turnélivet har passerat tre veckor och det börjar bli extremt vardagligt och rastlöst. Men jag vill fan inte åka hem. Helst aldrig.

/Claes Nordin Tärby

WHERE THE ACTION IS 12 juni

2009-06-13T02:12:00.002+02:00

Japp då var första dagen avklarad av Stockholms egna rockfestival och rockharderredaktionen var på plats med kameran och anteckningsblocket. Några korta insikter så här på nattkröken. Ovan ser ni Dundertågets Robert Pehrsson

1. Seasick Steve= Rockade andan av den regntunga stämningen på stora skuggan. Alla stiffa 08:or verkade älska deltablusen och skvätteöl hejdlöst på varandra. Seasick skämtade och halsade ur en flaska Jack Daniels. Jag gillade verkligen första anblicken av denna powerduo. Mera deltablues, tack. ****

2. The international noice conspiracy= Likt ett tidigt The Doors dundrade dessa duracellkaniner in på minsta scenen iklädda violet plysch. Har aldrig sett dem och var ladda som tusan. Plattan där Rick Rubin rattade 2006, visade att dessa tegpunkare verkligen kan spela. Dennis Lyxèn såg ut som en yngre Robert Gustavsson (komikern) och öste på med alla poser man kan hitta i ett rocklexicon. Mellansnacket var gigets höjdpunkt då han sågade piratpartiet vid fotknölarna och bad publiken att dra åt helvete. Härligt. Äntligen fick jag första pungsparken. JÄVLAR VAD DEN SVED. Tyvärr lyckades inte bandet lyfta musikalsikt utan stannar vid godkänt. Mera närvaro och lämna rockklyschorna i Ume älven, omedelbart. Fan ni är väl in U2? ***

3. Pixies = Vilken uppenbarelse, en hitkavalkad med ett onskefullt ljud. Magiskt. Bassisan Kim Deals glada uppsyn och ständigt tackande på svenska glade mig. Hennes mörka år i heroinets bakvatten är bortblåsta och hon sjunger så vackert och rått. Setlisten var smakfullt komponerad och vi fick 75 min maxad Pixies skruv, med ett gitarrljud från hinhole. *****

4. Dundertåget = Årets kritikerhajp. Har självrecencerat Thunder express som var godkända för ca 3 år sedan. Strängen spelar gitarr som en gud, men vart är låtarna? Soundet är trist, texterna brillianta. Kejsarens nykläder får bakläxa. Villa ha bättre riff och melodier i morgon tack. **

5. Neil Young = Min kropp värkte efter nästan 5 mils löpning denna vecka och detta gjorde sig påminnt i publikhavet. Såg Niel 1993 på roskilde senast, och det är en av de starkaste konsert minnen jag någonsin varit med om. De giget kom som från en blixt på en klar himmel. Idag var det annorlunda. Kompetent men lite segt. Bandet var kalas bra men jag var ej på topp. Setlisten var godkänd. En stark 3:a blir det utan tvekan. Mannen är en legend och med hustrun Peggy på kör och piano var vackert att se.

Imorgon Magic Numbers bland annat.

Rockhälsningar

Redaktör Daniel;)

xANCHORx turnébloggar; del 3: Turnén i bilder

2009-06-10T14:10:00.008+02:00

Vänner på vägen till Sacramento.

35 grader varmt kl 22.00 i Kalifornien!

Någonstans i Kalifornien.

Merch!!!!

Pancake brakefast på Swingers i Santa Monica

Ute och far som vanligt.

Bloggdöden & nachspiel

2009-06-08T15:27:00.001+02:00

Dog visst bloggdöden under lördagen, var inte heller den ende vars arbete rann ut i geggapöl. Men nånstans inne, djupt begrovet, på Expressens skitsajt visade Martin Carlsson hur skåpet ska ställas, med ett antal festliga inlägg bland annat ett i vilket Hammerfalls trummis Anders Johansson fick chansen att berätta Historien Om När Yngve Malmsteen Unleashade Den Fucking Furyn.

Saker som går på batteri, köld, sol, pilsner och ett späckat festivalschema konspirerade mot mig och mina tafatta försök att leverera skarpa betraktelser direkt från Blekinge. Alla krispiga idéer där kulturkritik, analyser av slaget huruvida fenomenet Sweden Rock Festival är post-, post-post-, eller post-post-post-modernt eller all of the above, och kändisbilder skulle varvar till en smaskelig kompott. Ja, det blev det skit och ingenting med. Hjärncellerna flydde efter det första dussinet öl och då någon vänlig själ dj-ade på Angelwitch backstage. Förlåt!

Kör i stället det trötta greppet att ladda upp Youtubeklipp med klandervärd audiovisuell kvalitet av några ytterligare höjdpunkter...

Helstar – Baptized In Blood

Näst sist på lördagkvällen rensade de kortväxta kultgubbarna från Texas på Gibsontältets scen tillsammans med en aningens förfriskad Robert Lowe från Candlemass (och Texas) som hjälpte till med, låt se... två strofer?

Babylon Bombs – Harder, Louder, Faster

Ett lika gott som glatt partygig med gästande Liv från Sister Sin, allsång och festivalens största procent fjortisbrudar.

Bullet – den stora finalen med allsång

Landets bästa och mesta hålligångorkester. Missa för tusan inte Muskelrocken nästa helg, eller Ullevispelningen bandet gör tillsammans med AC/DC helgen därpå!

Bajs > Sabaton

2009-06-06T14:25:00.000+02:00

Sitter på en camping som ligger i medvind från en hönsfarm och ett latrinupplag. Och kommer fram till att det är avgjort bättre än att se Sabaton leda nationaldagsfirandet inne på festivalen.

Citykamouflage, fittskägg, vapen, hårdrock och lite ofräsch nationalism. Lägg av!

Nej, vi peppar med gamla Dream Theater från början på 90-talet – innan de ballade ur totalt – på 3D Super Woofer-bandaren och reminiscar över gamla legendariska gig på Melody och Gino. Och Magnus på bilden ovan – gammal Studentmagasinet-medarbetare från tiden tidskriften hette IQ Vägvisaren – minns festivalen för fyra år sedan då ett äldre raggarpar spelade Images & Words på högsta volym från en jänkarbil parkerad i närheten klockan sex på morgonen:

– Man försökte sova. Det var dödsdömt. Från en Chevrolet Caprice envisades någon med att spela Dream Theater på absolut maxvolym. Först ville man kliva upp och be dom stänga av eller sänka. En minut senare tänkte man, fan vad bra det här är! Och låg vaken och lyssnade på hela plattan i glädjerus.

Bilägarna, ett 50-årigt par, hade dessutom ett ganska slött samlag i full åsyn under hela skivan.

Härnäst: Blackfoot, Journey och Electric Boys.

Lördagens program

2009-06-06T00:32:00.002+02:00

Så till sista delen av konsumentupplysning, det vill säga vad som kommer vara prisvärt att bevittna under festivalens sista dag...

15.00 Blackfoot (Sweden Stage)
Trummisen Jakson Spires är död och gitarristen Ricky Medlocke med i Lynyrd Skynyrd, men två av originalen finns kvar i sydstatsrockbandet med indianrötter. Kan vara oväntat bra!

15.45 Babylon Bombs (Gibson Stage)
Med två av mina bandkamrater på scen är detta ett solklart fall av jäv, men pallra dig ändå iväg och få en skön start på dagen med Babylons partyglada rock’n’roll.

16.30 Journey (Festival Stage)
Smörisarna som fått ett enormt uppsving de senaste åren, framför allt hos en publik som knappt ens var född då de spelade in Don’t Stop Believing eller Separate Ways. Med nye, fantastiske filippinske sångaren Arnel Pineda.

18.15 Electric Boys (Rock Stage)
De svenska funkrockarna har återförenats och deras musik har åldrats bättre än man kunde ana. Lips & Hips, Electrified, Groovus Maximus och Mary in the Mystery World är givna favoriter.

20.00 Dream Theater (Festival Stage)
Har dessvärre efter 2000 varit lika trista som en rotfyllning. Vid ”greatest hits”-set kan det dock funka, om den termen ens är applicerbar.

21.45 Immortal (Sweden Stage)
Ett av Norges mest legendariska pandasminkgäng spelar brutal death metal på gränsen till black, eller tvärtom. Kan bli en minnesvärd konsert oavsett om musik eller pajasattributen är det som fångar ditt intresse.

22.15 Helstar (Gibson Stage)
Under 80-talet spelade Texasbandet Helstar in fyra progressiva speed/thrash metalskivor som i små skaror beundrats stort sedan dess. Festivalens eventuella höjdpunkt.

23.30 Heaven & Hell (Festival Stage)
Eller Black Sabbath med Dio vid mikrofonen. Efter 2007 års totala leverans stod det klart att alla andra så kallade metalband kan gå och bre marmeladmackor åt varandra, för att citera Dogge Doggelito.

Egentligen

2009-06-06T00:29:00.001+02:00

Okej, nog med prettoåsikterna. Så här ser delar av festivalens besökare/artister ut egentligen. Mer senare...

Tobbe från Växjös The Scams och Mia från Crucified Barbara.

Ola och John från Witchcraft.

Backstageområdets dj:s Stikki Nikki och Dave Laroxx.

Jon från Babylon Bombs, Dave Laroxx och Tomten från CB Murdoc.

Dr Fox och JB från Grand Magus!

Anders Johansson från Hammerfall och Expressens Martin Carlsson.

Kvällens begivenheter: Crucified Barbara, Motörhead, Abramis Brama och Foreigner... bilder kommer imorgon!

Presskonferenser...

2009-06-05T20:05:00.001+02:00

Hårdrockspresskonferenser – can't live with 'em, can't kill 'em. Stora humorhändelser, där de flesta närvarande sitter tysta medan andra – företrädesvis från det forna östblockets metalpublikationer – ber om autografer, förklarar hur bra en viss spelning för sju år sen i Thessaloniki eller Kiev var, eller inte kan prata engelska över huvud taget.

Pinsam tystnad? Check.

Föraktfulla kluckanden från intervjuobjekten och övriga samlade? Check.

Språkförbistring? Skojar du?

Från dagens presskonferenser, de enda vettiga pratminusen:

Lita Ford

Har du fortfarande kontakt med de gamla medlemmarna i Runaways?
– Med basisten ja... det är allt.

lång konstpaus

– Det är en lång historia.

Random journalist:

– Vi har tid.

Tystnad.

Lemmy, Motörhead

Vad tyckte du om Brian Robertson som gitarrist när han spelade med er?
– Som gitarrist, fantastisk. Som människa, förkastlig.

Nuclear war... it's a motherfucker

2009-06-05T18:07:00.004+02:00

Skamligt lågt besökarantal på dagens mest unika händelse, det fransk-kanadensiska cybermetalgänget Voivod som dock inte verkade ta illa vid sig av den dåliga uppslutningen.

Deras originalgitarrist Piggy avled i tarmcancer för ett par år sedan men efterlämnade mycket låtmaterial som de nu spelat in på kommande albumet Infini – släpps om två veckor.

Tidigare Metallica-basisten Jason Newsted hoppade av sitt miljadärsgäng och lirade med Voivod, vilket säger lite om deras kultstatus. På scen idag fanns dock originalbasisten Blackie, tillsammans med Away och Snake samt nye gitarristen Dan som tidigare spelat med Cryptopsy, och gjorde ett särdeles bra jobb med bandets komplexa jazzlika arrangemang. Är det något gäng som inte kan jämföras med några andra är det Voivod. Vad är det i det Quebeckska drickvattnet?

Höjdpunkter: The Unknown Knows, Nuclear War och avslutande Pink Floyd-covern Astronomy Domine. Se hit!

Därefter totalt jävla rens med svenska death metal-legenderna Unleashed och maximalt primitivt jesusföraktande röj. Såväl publik som band hade anlagt den härligt grisrosa solbränna som är legio på festival.

Har även plåtat en sjukt bra ryggtavla till Linneas SvD-blogg där de analyserar svenska hårdrockares jeansjackor. Får se om Grotesque-mannen publiceras senare...

Fredagens program

2009-06-05T14:46:00.001+02:00

Sådärja... Lite Fords presskonferens in progress, strax allt detta...

15.00 Voivod (Sweden Stage)
För ett par år sedan gick detta fransk-kanadensiska bands gitarrist Piggy bort – senare i juni släpps en skiva med hans sista inspelade låtar. Ett fantastiskt tillfälle att ändå få höra ett av de mest unika och inflytelserika banden inom thrash och progressiv metal.

16.00 Unleashed (Zeppelin Stage)
Efter Entombed och Dismember var Unleashed förmodligen Stockholms största death metal-band i början på 90-talet, och fortsätter oförtrutet att ge ut skivor och turnera. Mangel!

16.30 Lita Ford (Festival Stage)
En av få kvinnliga superstjärnor inom den hårda rocken, och jämte forna bandkollegan Joan Jett från The Runaways, den största. Att ha stått ut med Chris Holmes ifrån W.A.S.P. som hon var gift med under 80-talet förtjänar tapperhetsmedalj bara det.

18.15 UFO (Sweden Stage)
Ett av Storbritanniens mest hårdkrökande gäng från 70-talet innehöll en ung Michael Schenker, tidigare i Scorpions. Numera ser laguppställningen annorlunda ut men låtskatten är fortfarande en av den brittiska hårdrockens starkaste.

20.30 Crucified Barbara (Zeppelin Stage)
Stockholmstjejerna har fått mycket beröm för andra albumet Til Death Do Us Party och återvänder till Sweden Rock Festival med massor av turnévana och hård festrock.

21.45 Motörhead (Rock Stage)
Hör du till de osnutna som av någon anledning aldrig sett Motörhead finns ingen ursäkt. Dessvärre brukar volymen på deras Sweden Rock-spelningar vara förhållandevis mesig.

22.00 Abramis Brama (Gibson Stage)
Stockholmsgäng som just släppt fjärde studioalbumet och levererar hårt svängande bluesbaserad rock med svenska texter och ett infernaliskt tajt liveös.

Och just ja, In Flames också, men de behöver knappast någon närmare presentation.

Uppsamlingsheat torsdag

2009-06-05T14:23:00.003+02:00

Som vanligt för många band att spana in, för många fejs att prata med. Och lite för kallt väder för att kunna kånka runt utrustning och blogga.

Torsdagen bjöd på Outlaws, en av de där osäkra festivalbokningarna då endast ett fåtal originalmedlemmar – i det här fallet två – medverkar och de tidigare aldrig spelat i Sverige, trots en 33-årig karriär. Men det ifrån Florida härstammande gänget levererade en fenomenal konsert med hillbillyboogie, country och snortajta gitarrsolon. Se själva, avslutningen av Green Grass & High Tides...

Avslutade också inte oväntat med största hiten, cowboyanthemlåten Ghost Riders In The Sky. Publiken såg i genomsnitt ut så här:

Volbeat drog samtidigt all övrig publik på området, med enorm publikrespons. Lyssnar man till deras musik är det faktiskt oförklarligt. En blanding av Danzig och Metallica när de var som sämst. Men ett par hitlåtar har de, det får erkännas.

Flogging Molly är kanske festivalens mest udda gäng, ett förvånansvärt traditionalistiskt Irländskt folkrockgäng i The Pogues anda. Välspelat och glatt. Och helt utan metalmanér med djävulstecken, fula hockeyfrillor och töntigt mellansnack. En frisk fläkt.

60-plussarna i The Tubes gav också en energisk konsert med sångaren Fee Waybill i god form med höjdpunkter i låtar som White Punks On Dope och Angry Inch, som Type O Negative covrat och populariserat. Mot slutet övergick han i alter egot Quay Lewd i silverbrallor, bar överkropp och de högsta platådojorna någonsin. Och fick Lady Gaga att framstå som en ordinär snabbköpskassörska.

ZZ Top var dessvärre lojare än någonsin, men hade åtminstone festivalens snyggaste och dyraste scendekor, en hyfsad coveravdelning med gamla örhänget Catfish Blues från farfars och farmors tid och Foxy Lady, samt en bizarr intervju med en ung, vacker lokal kvinna som med stor sannolikhet erbjöds samlag efteråt. Gimme All Your Loving, Sharp Dressed Man, La Grange, Tush. Ja, givetvis avverkades publikfavoriterna men då hade Frank Beards oengagerade slöa trumspel redan fått oss på andra tankar.

Fashion a la Sweden Rock.

Nämligen Bullet. Som bara måste ses. Energisprakande formelrock som hämtar inspiration av AC/DC, Accept, Judas Priest och gjuter nytt liv i den gamla gubbmusiken med en glädje och entusiasm som smittade av sig på publiken – som vägrade gå utan fortsatte med allsången. Forne basisten Lenny Blade, som emigrerat till Thailand, fanns med i form av en docka som ploppade fram ut förstärkaren och headbangade förnöjt.

Träffade just på Bulletkillarna som hälsade att nästa helg är det festival i deras folkpark Tyrolen i Småland. Muskelrock heter tillställningen och bjuder bland annat på kanadensiske muskelguden Thor, The Devil's Blood och Wolf.

Bullets gitarrist Hampus Klang och basist Adam Hector.

Grand Magus tors 13.30

2009-06-04T17:33:00.001+02:00

Torsdagen inleddes med ett förkrossande hårt set från Stockholmsbaserade metaltrion Grand Magus, vars fjärde album, Iron Will, var fjolårets bästa skivsläpp i den hårdare skolan enligt undertecknad.
Grand Magus brukar stoltsera med att medföra dåligt väder, de förnekar den kristna guden och klemar inte med eventuella oliktänkande. Bandet består av tre bandmedlemmar där var och en är sin egen mini-orkester, extremt solida byggstenar i bandets välarrangerade heavy metal, som hämtar inspiration från band som Manowar, Bathory och Judas Priest.
Like The Oar Strikes The Water, Ulvaskall, upptemponumret Blood Oath, fenomenalt feta The Shadow Knows, mäktiga Nine, Kingslayer, och... inte minst Lodbrok från debutskivan från 2001 med strofer som ”rejoice all free men, betrayer run if you can”. JB har en mäktig, och allt vassare stämma, som numera klarar de allra gällaste av metal screams, utan en uns av den blöjighet som brukar komma med territoriet, så att säga.

Betydligt roligare än den lika oinspirerade som pinsamma presskonferens med Volbeat som pågår i bakgrunden. Min far lärde mig en gång att de bra journalisterna håller käft på presskonferens – inte ställer tramsfrågor som leder till innehållslösa, undvikande svar.
Att hålla presskonferens är en konst, låt oss hoppas att Twisted Sister, och närvarande journalister, bemästrar denna lite senare ikväll.

Men dagens glada nyhet stavas sol och värme. Tack!

Fredagens program

2009-06-03T22:56:00.012+02:00

Sicket jäs! Bulletbussen ifjol.

I och med att vi – trots ambitiösa försök att supa och kedjeröka oss varma/ihjäl – troligen snart förgås av köld så blir de ingen Uriah Heep-recension inatt. Var är Bulletbussens varma omhändertagande famn, med Angelwitch, AC/DC och Accept när man bäst behöver den? Jag blir emo.

Låt oss i stället blicka framåt över de kommande tre dagarna och nätterna, så att även ni som fastnade på campingen med ett trött hångel eller gamnacke kan skämmas lite i efterskott, om inte annat.

Attack på torsdagsprogrammet! Del 1 av 3:

13.30 Grand Magus (Zeppelin Stage) bild ovan från festivalen 2004
Fjärde albumet, Iron Will, från Stockholms hårdaste powertrio var fjolårets bästa metalplatta i mitt universum. Kan man hoppas på förkrossande tunga versioner av Lodbrok och Like the Oar Strikes the Water? Ja, troligen.

13.30 Dan Baird (Festival Stage)
Ett sannolikt okänt namn för den yngre publiken men med ett förflutet i boogieveteranerna Georgia Satellites lär Bairds scenkonst innebära välspelad bluesrock. Inga fel.

15.00 The Outlaws (Sweden Stage)
Undvik Volbeat och kolla i stället in ett av 70-talets ledande rockband från den amerikanska södern. Dessvärre är hälften av originalmanskapet döda, däribland ässet Hughie Thomasson som några kanske känner igen från Lynyrd Skynyrds senaste tioårsperiod.

16.00 H.E.A.T. (Zeppelin Stage)
Det är inte okej att spela i schlagerfestivalen men vi gör ett undantag i den popkulturella snobbismen och går och kollar in H.E.A.T:s krispiga blöjrock.

18.15 The Tubes (Sweden Stage)
Klassisk westcoast, men inte så insmickrande som AOR-kollegorna Foreigner och Journey utan med Zappa-artad satir och skärpa. Anförda av den stundtals bizarre sångaren Fee Waybill.

20.00 ZZ Top (Festival Stage)
Trummisen Frank Beard har varit var trött i många år, men gitarristen Billy Gibbons och basisten Dusty Hill klarar ändå att ro hem vartenda ZZ Top-gig, även efter 40 år som band.

20.30 Bullet (Zeppelin Stage)
Orättvist att sätta Sveriges främsta uttolkare av den rena råbarkade hårdrocken samtidigt, då extremt många potentiella fans lär vara på ZZ Tops konsert. Men försök ändå pinna förbi lagom till deras avslutning.

22.00 Veins Of Jenna (Gibson Stage)
Farväl Falkenberg sa de och drog till Los Angeles för att försöka leva alla Guns N’ Roses-, Mötley Crüe- och Ratt-drömmar. Ett proffsigt liveband blev de på kuppen som gör en bra sleazerockversion av Tom Pettys Refugee.

23.30 Twisted Sister (Festival Stage)
En slentrianbokning som headlineband fastän frontmannen Dee Snider inte direkt är känd för att leverera några jävla slentriangig. Headbanga nacken ur led till deras odödliga high school-hits och garva lite åt hela spektaklet.

Witchcraft ons 19.45

2009-06-03T21:37:00.001+02:00

Onsdagen har hittils bjudit på Deathstars – Sveriges främsta metalband med människa-maskin-interaktion, uniformer och festliga artistnamn som Whiplasher Bernadotte. Därefter Hysterica, som är ett slags kvinnligt Manowar, återförenade Torch och nu i bakgrunden Amon Amarths vikingadød.
På fjärde största scenen, Zeppelin, stod 19.45 Örebros finaste flumrockare, Witchcraft och levererade ett generöst, varierat men ändå lite mastigt set i den begynnande kylan som nu nästan är förlamande. Vi tillber han med hornen året om och får detta aprilväder i tack? Sug och fräls.
Witchcraft har det senaste året tagit steget till större scener, via bland annat en förbandsturné med Motörhead. Sångaren och gitarristen Magnus Pelander äntrar scenen och välkomnar publiken med Trekkiehälsningen, varvar svensk- med engelskspråkiga låtar och propagerar för Pentagram. Och band som gillar Pentagram gillar jag.
Jansson straffar trummorna barskt, men kvällens insats gör basisten Ola Henriksson som med tajt pondus och ett frenetiskt Cliff Burtonskt huvudskak lägger grunden i ett sound som på Zeppelinscenen dessvärre är lite för yxigt, torrt och modernt.
Trots allt en bra inledning på festivalen.
Härnäst: inte frysa ihjäl! Kröka ner sig? Men i vilket fall stanna klar i knopp för Uriah Heep – som bjuckar på bashjälten Trevor Bolder från Bowies Spiders From Mars-band.

Sweden Rock - We Have Arrived!

2009-06-03T19:07:00.005+02:00

Jodå!

Rockharders festivalteam, hittills bestående av Daniel Robertsson och Mats Rydström, har just anlänt till Sweden Rock i Norje. Resan bjöd på skrämmande omväxlande väderlek med hagel, solsken, regn om vartannat. Fordons-dj Dave Laroxx spisade loss med superslick AOR hela resan: Christopher Cross, Russ Ballard, Toto, Airplay... vafan, inget mangel?

På vägen in har vi träffat en rad celebriteter: Tobbe från Dismember, Niklas och Dave från klubben Heaven & Hell - som dj:ar backstage under festivalen - Linnéa från Sonic Ritual och SvD, och Deathstars bland många andra. Uriah Heep gör just nu intervjuer bakom oss.

De andra festivalbloggarna är i full jävla gång: Daniel Josefssons på Aftonbladet, Martin Carlssons på Expressen och inte minst hatbloggen Jag Stannar Hellre Hemma för att nämna några.

Mer substansfulla uppdateringar från oss vad kvällen lider!
Härnäst Witchcraft!

xANCHORx turnébloggar; del 2

2009-05-28T21:42:00.003+02:00

Lördag 23 maj 2009 kl. 11.00

De senaste tre dagarna har varit så omtumlande att jag inte vet vart jag ska börja berätta. Spelningarna har varit coola men inget överdrivet. Vi är här för första gången och det känns varje kväll som om vi måste spela skiten ur oss för att berättiga vår existens. Men ja, spela är ju som hemma ungefär fast i Europa får vi middag och frukost vid varje show. Och mer pengar. Vi säljer även mer merch.

Men allt detta visste vi ju redan innan turnén.

RUN WITH THE HUNTED som vi spelar med under hela turnén är sjukt grymma varje kväll och de grabbarna gör att man får gå upp efteråt och verkligen ta ut sig. Det som däremot varit det fetaste hittills är utan tvekan landskapen; åka genom öken som sedan blir något jag inte ens kan beskriva.

Snuten har även hunnit stoppa oss. Två gånger! Jag trodde vi var rökta båda gångerna. Men det har löst sig bra för att snutarna här är antingen humana eller otroligt korkade. Först blir vi stoppade för att vi kör för fort, varpå han säger: "You were driving too fast". Drew svarar: "Oh, sorry, I must have missed the sign when we got into California". Snuten säger: "Yeah, don't do that again". Andra gången blir vi stoppade i en gränskontroll en bit i Kalifornien. Denna gång frågar snuten Drew: "Are you American?". Han går runt vanen och frågar Jason i shotgunsätet om han också är amerikan, sedan till mitten av sätet där Noa sitter med tre amerikaner. Vi fyra andra skandinaver sitter längst bak på tredje sektionen. Snuten frågar igen: "Are you all americans?". Phil svarar: "I am" Alla andra bara tittar. Snuten svarar nickande: "Alright". Sedan sticker han. Haha, detta var sjukt bra för att till saken hör att vi inte har något arbetstillstånd för turnén så med andra ord kan vi, om vi har otur, få problem om de rotar eller frågar oss i bandet vad vi gör här.

Nu sitter jag i Orange County och äter bagels. Igår var vi förbi Laguna Beach och hängde på stranden för showen. Livet kan knappast bli bättre.

Måndag 25 maj 2009, kl 16.00

Turnén har varit helt överväldigande. De fem första dagarna var så jävla massiva. Det här fantastiska bandet vi spelar med och och alla nya vänner vi redan skaffat och de vi redan har sedan tidigare mosar en totalt. Och inte minst solen, havet och all galen jävla natur. Det har varit skitfett att spela i Santa Barbara och Passadena lite utanför LA. I förrgår var grymt det också. Jag trodde att amerikaner i regel skulle vara ointresserade av oss. Fördomen och ordet på gatan här är att de bara bryr sig om sin egna skit men de senaste dagarna har de inte varit så för oss. Sjukt fett! Huvudet har varit så fullt av intryck och ren lycka. Jag vet inte när jag senast i fem dagar inte ägnade en minut åt att inte oroa mig för framtiden, livet, kärleken och allt annat vardagligt som nog de flesta tänker mycket på. Imorrse vände det lite och jag hade en rätt tung förmiddag. Men tids nog så kommer man in i det igen. Den kompromisslösa solen gör sitt den också.

Ikväll är det Santa Cruz som gäller. Kan bli coolt. Det blir en tidig show. Jag hoppas vi kan kolla in stan efteråt.

Tisdag 25 maj 2009 kl 10.00

Santa Cruz igår var rätt lamt. Inte mycket folk och ingen direkt pepp. En jävla måndag! Men jag fick kolla in stan och hänga på piren med sjölejon som sjöng och gastade. Jävligt massiva djur det där. I Santa Barbara träffade vi på örnar som var stora som flygplan. Varje gång jag ser alla dessa nya djur blir jag först tagen och peppad men sen inser jag den bistra verkligheten; att de lever i hotet från oss. Att alla djur exotiska eller inte, ses som troféer av sjuka människor eller som produktionsmedel att tjäna pengar på. Fan, jag skäms nästan över att vilja ta ett kort medan folk lustar efter att ha den här fantastiska varelsen uppstoppad på väggen, runt kroppen eller i munnen. Vad är det för fel på folk? Hur kan instinkten vara att vilja förstöra allt vackert man ser? En mer naturlig reaktion borde vara att man vill försvara detta istället.

Saker som bör tilläggas är att vi spelar med 7 GENERATIONS i Santa Barbara. Ett av USAs viktigaste och coolaste hardcoreband. Fan alltså!

För nördigt folk som jag, som gillar "The O.C" kan jag berätta att vi ska till Fresno idag. Det är det hårda stället som Ryan kommer ifrån i serien. Jag är peppad! Dessutom körde vi nerför Mullholland Drive-kullen där just den där filmen spelades in och börjar. Jajaja, jag vet att jag är en idiot men det är sjukt coolt.

I'm out!

/Claes Nordin Tärby

xANCHORx turnébloggar; del 1

2009-05-22T11:00:00.008+02:00

Anchor är ett musikaliskt straight edge-kollektiv på fem snubbar från Göteborg, Stockholm och Stavanger som började spela hardcore ihop för två och ett halvt år sedan. Målsättningen var att skapa ett band som var politiskt engagerat och turnerade mycket. Sagt och gjort, nu sitter jag, Claes Nordin Tärby sångare i bandet med tre skivsläpp i bagaget och 150 spelningar i ryggen, i Phoenix och knåpar ihop några rader inför för första utflykt i USA.

Välkomna till Arizona, där Anchors USA-turné tar sin början!

Söndag 17 maj 2009, på tåget mellan Stockholm - Göteborg:

Jag gick på toaletten, hämtade en gaffel i cafeterian; där någonstans på vägen blossade en storslagen vision upp av en turnédagbok och en början på någon form av karriär inom media. Äntligen kan jag komma igång; utbildningar, kontakter och idéer far omkring i huvudet och peppad som fan rotar jag fram min dagbok för att skriva de första raderna på det här äventyret. När jag hittat pennan infinner sig känslan av att allt är omöjligt och lagom till att jag börjar skriva märker jag att inte ens min handstil har utvecklats på 20 år och drömmen dör i mina händer.

Tisdag 19 maj 2009 kl 12.00, "We burn that bridge when we get to it.":

Jag har ingen iPod, jag har ingen iPod, jag har ingen iPod. Säg inte till min blivande fru att jag hatar barn. Jag skaffade en ny telefon igår för att få en musikspelare på flyget. Något sket sig när jag lade in filerna och jag blev utan skydd från omvärlden.

Tolv timmar innan vi skulle kliva på flyget får jag en bomb i knäet som exploderar i samma sekund. Ledsen, arg och besviken kommer jag av mig lite. Jag hade planerat så hårt och oroat mig för att något skulle gå fel men jag hade inte räknat in att jag själv kunde åka iväg och riskera att tappa peppen med oro över min egen framtid. Nu blev det så, livet svänger och man kan inte förbereda sig på allt. Men detta liv får jag ta tag i när jag kommer tillbaka till det. Nu är jag i USA i över en månad och ska uppleva och leva.

Väl i stoppet i Chicago så börjar jag känna att livsglädjen kommer tillbaka. Jag känner att jag faktiskt ska göra något som är så helt otroligt fett och något jag drömt om sedan jag började spela i band. Jag har sex timmars väntan här på mitt nästa flyg så jag går ut i den varma solen, hamnar på en gräsmatta och inser igen; helvete, jag ska turnera i USA, Mexico och Kanada. Det finns inget tid att hänga läpp!

Onsdag 20 maj 2009 kl 08.30:

Det kommer aldrig att ske igen att hela Anchorkollektivet går upp och hänger 06 på morgonen. Att se Fredrik (bas) peppad före 12 händer bara inte. Men jetlagen fick kroppen att tro att det var fyra och dags att stiga upp. Idag ska vi köpa strängar och cymbaler. De andra har fått sina gitarrer och lite nya grejer. Vi hoppas nu jävligt mycket på att vår merch ska anlända annars står vi utan 400 tröjor. Skivorna har anlänt men vem fan köper sådant nu för tiden? Jo, folk som går på våra spelningar. Just det!

Imorgon far vi till San Diego. Det känns så jävla fett. Vår första spelning är ikväll. Ska bli kul men kommer antagligen blir väldigt slitsamt att spela här. I Europa har man spelat upp sig, turné efter turné och vi har gjort oss ett namn. Nu får man vara glad om folk stannar spelningen igenom. Kalifornien kommer att bli bättre på det sättet. Folk har bättre koll på oss där. Oavsett hur det blir är det sjukt fett att vara här!

Sitter och lyssnar på Downset - Do we speak a dead language? LA-kungarna förändrade mitt liv för 15 år sedan. Nu ska man själv bege sig mot helig mark. Dags att dra ut på stan, det ska visst bli över 40 grader idag!

/Claes Nordin Tärby

Länk: www.myspace.com/xanchorx

Inför festivalsommaren - THE VON HERTZEN BROTHERS; Roskilde Festivalen, Pavilion, söndag kl 19.00 **

2009-03-26T17:31:00.010+01:00

Bandet hade börjat när vi dök upp och med ens kom avsmaken. Den sortens stök denna finska bål bjöd på var obekväm. En typisk kommersiell poprock kombombinerad med sporadiska utsvävningar. Ofta utan vare sig rim eller reson.

Efter att ha hört bandets andra släpp "Approach" (2006) borde jag redan då anat hur det skulle bli. Men inför konserten hade jag redan förträngt den beska smaken av deras kortsiktiga musikaliska fokus och omogna sound. Som en traumatiserad individ överdrev jag de vackra och bombastiska progginslagen.

Visst var höjdpunkterna många, som på den rosade uppföljaren. Men dock så korta att jag febrilt försökte ge bandet alibi. "Det är ju ändå tre bröder som ska samsas", "De lyckas bra med att tämja massorna" och inte minst "När det är bra är det snuskigt bra". Speciellt obehagligt och raggligt blev det när de inkluderade en B:ig RAMMSTEIN-känsla med synten. Men trots att killarna hade svårigheter utstrålade dom genuin musikkärlek.

Fotografen Martin frågade mig om det inte skulle vara en daiquiri till innan hemfärden. På väg mot ännu en dubbel jordgubbsdaiquiri sammanfattade jag upplevelsen. Med den passande beskrivningen ur THE DATSUNS-refrängen; "- Too much smoke, too little fire".

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.vonhertzenbrothers.com & www.myspace.com/vonhertzenbrothers

Inför festivalsommaren: BLACK MOUNTAIN; Roskilde Festivalen 2008, Lördag kl 02.00 *****

2009-03-16T22:41:00.006+01:00

I den varma Roskildenatten sökte sig det psykedeliska vidundret BLACK MOUNTAINs vrål ut. I acidrock tillsammans med fuzzens hänförande element omslöt Vancuver-bandet sina åskådare under Arenatältet. Dom som istället för att dansa till big beat-legenderna THE CHEMICAL BROTHERS vid scen Orange, valde denna - enligt skivbolaget Jagjaguwar - "maximal-psych outfit".

Fullängdare nummer två, "In The Future", släpptes i början av 2008 och har minst sagt fått fin kritik. På ett graciöst manér vävdes många låtar från detta smått fantastiska album in. Bland dem Wucan som följdes av Queens Will Play och som därmed introducerade allvaret i lördagsnatten.

Bäst gjorde sig Bright Lights som exploderade i fjärde minuten och verkade lämna publiken häpen och imponerad av sin framfart. En beundran som troligtvis växte med antalet mystiska synthljud från bandets musikaliska säck. Otroligt manipulerande och berusande!

Den ena av de två vokalisterna, Amber Webber, lyfte showen med en ibland skrämmande darrig stämma, alternerade ljuv lovsång från botten av maggropen. Lila spotlights och rökmaskin gav illusion av att Kanadas egna PJ HARVEY stod omringad av ett ondskefullt dis.

Trots flertalet inbromsningar i tempo övertygade kvintetten med målande och tankeväckande ljud. De bevisade att de är att räkna med i framtiden.

Text & foto: Banesa Martinez
Pressbild: Jessica Miller
URL: www.myspace.com/blackmountain

Inför festivalsommaren - THE GRAND; Roskilde Festivalen, Lördag kl 15.00 ***

2009-03-12T22:23:00.012+01:00

Bandet med namnet som flaggar om något storslaget bjöd på något av en antiklimax. Musikens lättsmälthet kryddades med FOO FIGHTERS hurtighet och WOLFMOTHERs klös. Som om de inte hade valt sida, utan befann sig någonstans mellan rock och snåla aggressionsutlopp.

Plötsligt förvånade Oslo-kvartetten med en BLACK SABBATH-lik inledning. Med fräcka gitarrgrooves och utrop á la ROBERT PLANT (LED ZEPPELIN). Det fick mig att önska att det var just detta jammiga sound norrmännen fokuserade på i sitt musikaliska recept. Speciellt då de konventionella bidragen faktiskt var de som fick bandet att låta krystat och statiskt.

Trots det glesa publikhavet fyllde åskådarna utrymmet under Arenatältet. Publikens intresse hölls intakt med koklocka, ett smattrande trumsolo och förlamande orgellir. För att inte tala om de båda trumseten som stod på scenen. Norrmännen såg ut att vara i musikalisk trans när de vilt löpte mellan sina bluesiga influenser.

Jag beskådade de tunna, till synes gråa, grabbarna i sina sköna moves och tamburinenergi. Samtidigt glatt konstaterande att det är skönt att fördomar oftast inte stämmer överens med verkligheten.

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.thegrand.no & www.myspace.com/thegrandspace
Line-up: Amund Maarud (gitarr, sång), Henrik Maarud (trummor, sång), Per Tobro (bas/sång) & Eirik Tovsrud Knutsen (Hammond B3 orgel, trummor)

Inför festivalsommaren - BAND OF HORSES; Roskilde Festivalen 2008, fredag kl16.00 ***

2009-03-08T15:59:00.007+01:00

På festivalens andra dag presenterade BAND OF HORSES sin indie rock. Under och utanför Arenatältet var det proppat med nyfikna åskådare. I blandade åldrar, uttryckssstilar och berusningsgrad bättrades de flesta solbrännorna.

Sedan bandet tog form under 2004 har de hunnit släppa två fullängdare som båda har dåsiga och rogivande omslag. Det har dom slagit fast på MySpace och definierar sig som "Healing & Easy listening".

Amerikanarna gav ett tamt intryck på scen. Sångaren Ben Bridwell pendlade mellan en gäll Perry Farrell (JANE'S ADDICTION) till gnällig BILLY JOEL.

I övrigt kändes det som att indie-grabbarna bara byggde och trappade upp - men dock aldrig tillät sig hoppa utför något stup. Musiken kändes helt enkelt bara ljummen. Lite "arenarock-goes-singer-songwriter".

Mjuka vaggvise-låtar blandades med sådana som spred en präktig lantglädje med attityd omkring sig. I slutet var det konstanta klappandet från publiken givet. Sextetten avslutade eftermiddagen med konsertens bästa bidrag. Denna gången serverades fler riviga gitarrer och mer åt AMERICA- än BILLY JOEL-hållet.

För den bästa musikeffekten borde konserten schemalagts på natten. Visst var den gemytlig, men fick mig mest att längta till sovsäcken.

Text & foto: Banesa Martinez
Pressbild: Christopher Wilson
URL: www.bandofhorses.com & www.myspace.com/bandofhorses

Inför festivalsommaren - Hultsfredsfestivalen 2008 med höjdpunkten RAGE AGAINST THE MACHINE – DEL 2

2009-03-05T10:04:00.007+01:00

Så är vi då redo för vår första konsert, DANKO JONES. Framför vår post vid mixerbordet slås vi än en gång av hur lite folk detta års Hultsfreds festival har dragit. Det är även tydligt att Mr Jones känner det samma. Han gör allt för att få den magra skaran att låta så mycket som möjligt mellan låtarna som han framför på ett energiskt sätt. Sanningen skall sägas att jag inte varken före eller efter är något större fan. Och det är kanske därför jag inte rycks med av den annars välgenomförda och proffesionella scenshowen. Men är aningen allt för mainstream och kommersiellt gångbar för att väcka något större engagemang från min sida. Det kan även vara så som Jones själv uttrycker det, att jag och alla andra väntar på det som komma skall och därför inte riktigt är i sinnesstämning för ta till oss. Det är dock en bra uppvärmning inför det jag längtat efter i 11 år, och jag tittar ängsligt på klockan om och om igen för att försäkra mig om att vi skall hinna. Till det magiska klockslaget vid midnatt utan att hamna alltför långt bort från scenen.

Så är timmen slagen och vi slår följe med den stridda strömmen av besökare vilka alla tycks vara på väg mot scenen. Även här har vi tur och får en bra plats en bit framför mixerbordet och vi inser att om vi kommit fem minuter senare så hade vi förmodligen fått avnjuta konserten på någon av de stora bildskärmana.

Förväntansfulla står vi och stampar och medan ljuset sakta släcks, lyser scenen upp av en stor röd stjärna. Ett flyglarm börjar ljuda men detta ljud dränks nästan genast av publiken vilken likt en konsert med THE BEATLES vrålar, skränar och skriker när deras hjältar Zack de la Rocha, Tom Morello, Tim Commerford och Brad Wilk äntrar scenen. Det hela på börjas med låten Testify vilken får hela den heltända publiken att ömsom hoppa och ömsom vråla med i texterna. Det får marken att gunga som om en mindre jordbävning plötsligt hade börjat och luften fylls omedelbart av ett stort dammoln uppvirvlat av alla de tusentals fanatiska fansen. Det hela känns som om man befann sig på ground cero just som de berömda tvilling tornen rasade.

I snabb följd och utan onödigt snack följer sedan Bulls on parade, People of the Sun och Bombtrack vilka framförs energisk och med adrenalinet sprutande ur högtalarna. Det märks att det gått några år sen jag såg dem senast. Om det är jag eller dem som blivit äldre vet jag inte men tempot lugnar ned sig något för en stund så att både bandet och publiken hinner hämta andan. Efter ytterligare ett par gamla guldkorn går bandet av scenen men publiken är ännu inte nöjd utan skanderar unisont ”- Fuck you, I wont do what you tell me” tills ljuset än en gång tänds och internationalen på ryska skriker ur högtalarna. Därefter spelas extra nummerna vilka naturligtvis avslutas med Killing in the name. Der är en trött och svettig men lycklig och upp-pumpad publik som sedan sakta vandrar ut i den kalla småländska natten.

Text & foto: Martin Eek
Pressbild: David Atlas
URL: www.ratm.com

Inför festivalsommaren - Hultsfredsfestivalen 2008 med höjdpunkten RAGE AGAINST THE MACHINE – DEL 1

2009-03-01T21:57:00.011+01:00

Efter fyra timmars körning på tillsynes ändlösa skogsvägar, med stereon pumpande på högsta volym är vi äntligen framme i den annars sömniga lilla Småländska hålan. Vilken en gång om året lever upp och förvandlas till ett kaos av alltför överförfriskade ungdomar i underliga utstyrslar med drömmar om att en gång själva vara den som äntra scenen för att mottaga publikens jubel.

Vi parkerar en bit i från festivalområdet och så fort jag stiger av bilen uppfylls jag av den där euforiska känslan som bara infinner sig då man vet att man snart ska få se och höra de juva tonerna av sitt favoritband. 1997 var senaste gången jag var här och minnena sköljer över mig likt en tidvatten våg. Då var det band som RAMMSTEIN, BOB HUND, APOKALYPTICA, THE HELLACOPTERS, TURBONEGRO och naturligtvis RAGE AGAINST THE MACHINE som toppade line-upen. Jag var där för en mindre tv-stations räkning men efter diverse dispyter med vakterna var jag tvungen att avnjuta merparten av festivalen i en överfylld och illa luktande cell på Hultsfreds polisstation. Vilket medförde att jag missade en hel del bra band.

Även om jag såg de ovan nämnda banden där var RATM det som verkligen gjorde intryck på mig. Med sina starkt politiska texter som främst handlar om social frihet, rättvisa och jämställdhet blandat med tunga basgångar och rafflande gitarr-solon. Det är också detta band som efter 11 år och ett otal andra festivaler gör jag återvänder hit. Trots att jag svurit på att aldrig mer sätta min fot på denna, i mina ögon, allt för pubertala festival där man blir inlåst i en liten bur då man vill avnjuta en öl.

Vi vandrar sakta över campingområdet och insuper dofterna från diverse matstånd blandat med stanken från utspilld öl, gamla spyor, urin och andra oidentifierade lukter. Jag börjar plötsligt känna mig gammal trots min ringa ålder på 32. Som alltid på festivaler är uppfingsrikedomen sprudlande. Vi ser en yngling som för säkerhetsskull gaffatejpat ölburken till sin hand bara utifall han skulle glömma att han hade den i handen. Men vilket nu, när han ståendes mot ett staket försöker utföra sina behov, skapar vissa problem. Någon annan har ett koppel med en liten leksakshund som många vill gå fram och klappa på. Män och kvinnor i lustiga hattar och peruker som liknar djur i någon obskyr parnings ritual gör ett tappert försök att vara så originella som möjligt. För att väcka uppmärksamhet hos det motsatta könet och kanske med lite tur få dem att sova i en varm famn under natten.

Nu är det då dags att äntra området vilket vid den här tiden nästan är helt öde. Diverse handlare som säljer allt man kan tänkas behöva, eller inte behöva, stirrar ut från sina stånd med ett uttråkat uttryck i blicken. Men det ligger ändå en känsla av spänd förväntan och spänning i luften för vad som komma skall. För så fort solen går ner börjar djuren lämna sina inhägnader och söka sig innåt mot området för att få sit musikaliska lystmäte fyllt. För att slå ihjäl lite tid går vi och sätter oss i den bar som ser mest inbjudande ut. På en utbyggnad över sjön utan hönsnät runt om delar vi på en öl och känslan av lugnet före stormen.

Text: Martin Eek
Foto: Banesa Martinez

"SHINEDOWN, det ärligaste rockbandet du inte visste fanns", Tyrol 30 januari 2009

2009-02-24T12:41:00.008+01:00

Över sex miljoner sålda skivor och varenda singel på topplistan i hemlandet; ändock har SHINEDOWN ännu inte riktigt lyckats hamna på folks läppar på denna sida jordklotet. Däremot verkar en nyligen avslutad headlineturné samt festivalspelningar i Europa kunna råda bot på detta i år.

Med en energi på sparlåga och hög feber lyckas jag nätt och jämnt ta mig till Tyrol där Bandit Rock Awards går av stapeln denna kväll. Efter en stunds väntan blir jag och min fotograf inbjudna till bandets loge där vi träffar Brent Smith (sång) och Zack Myers (gitarr). Medan Brent tar fram några kalla öl ur kylen ställer jag frågan om hur det känns att vara i Sverige och att vara nominerad till ett pris.
– Vi har inga förväntningar om att vinna ikväll, svarar sångaren ödmjukt. Vi vill bara spela.
Det numera Floridabaserade bandet är nominerat i tre kategorier, bland annat bästa internationella genombrott vilket det senare skulle visa sig att bandet kammade hem.
– Det här är faktiskt vår första gala någonsin och det känns speciellt. Det är en ära för oss att få vara här ikväll även om vi inte vinner något. Bara själva grejen att de frågade oss om vi ville spela var hedrande nog. När allt kommer kring handlar det enbart om musiken.
Det som slår mig under intervjun är att bandets ödmjukhet inte vet några gränser, i synnerhet Brents. Med en passion för sitt musicerande berättar frontmannen om bandets alltmer växande framgångar. Men hur kom de att bli så stora i USA?

Skivbolagserbjudanden, strul och formandet av bandet
SHINEDOWN bildades i Jacksonville 2001 och har släppt tre album. Även om de tidigare alstrens popularitet varit hög på hemmaplan dröjde det tills fjolårets ”The Sound Of Madness” innan genomslagskraften började eka på andra ställen i världen. Brent redogör kortfattat för de tidigare åren:
– Jag blev signad av Atlantic Records efter att ha varit med i ett annat band. Den dåvarande gitarristen och basisten hoppade av. Barry (Kerch, trummor) var vår sjunde trummis och den som skulle stanna kvar. Zack kom in 2005 efter att ha varit med i bandet och hoppat av vid några tillfällen. Ursprungligen spelade han bas men blev till slut vår gitarrist. Jag skulle kunna sitta här och redogöra för historien i evigheter men det har vi inte tid med. Nu är vi här, med ”The Sound Of Madness” i ryggen och ett helt nytt och stabilt band.
– Hur kommer det sig att skivbolaget bara valde att gå vidare med dig och dumpa de andra medlemmarna i ditt tidigare band? Var inte det kallt gjort?
– Vi var väldigt unga och ärligt talat såg bandet aldrig dagens ljus. Det var bara ett demoband som blev droppat efter nio månader. Men skivbolaget hörde av sig och gav mig ett erbjudande om att skriva musik med andra låtskrivare. De gav mig ett erbjudande om att forma ett nytt band runt mig istället. Så föddes SHINEDOWN.
– Många av de gamla medlemmarna är mina närmsta vänner så det finns inget som helst agg mellan oss, förklarar Brent lugnt.
– Nu är ni här år 2009, varenda singel ni släppt har hamnat på någon topplista och ni har sålt över sex miljoner album. Hur känns det?
– Har vi? Haha!
Brent och Zack garvar högt.
– Jag tror någon är skyldig mig pengar, skriker den kortvuxne gitarristen ut högt och vänder sig mot sin dator för att kolla på Internet om det stämmer.

Tror inte på sig egen hype
– Det är kärlek alltihop, svarar frontmannen och skiner upp. Ingen av oss i bandet är här för att skryta om våra framgångar. Detta är vad vi ärligt talat brinner för och vill göra. Vi beundrar inte bara varandra utan vi älskar musiken helt enkelt. Det här är allt vi velat göra sedan barnsben. Vi har ingen attityd och vi är inte ett band som tror på sin egna hype.
Brent säger detta med en ödmjukhet och försynthet som det nästan går att ta på. Hans tonläge blir bestämt och allvarigt på samma gång.
– Vi tittar aldrig bakåt utan blickar bara framåt. Om du tappar fokus för en sekund och släpar benen efter dig kommer det alltid komma någon som tar din plats.
Jag känner mig nästan elak när jag hoppar på Brent med frågan om det inte finns ett uns av attityd i bandet.
– Nej, vi är väldigt ödmjuka. Vi är hedrade över att få spela i Stockholm ikväll och det tog oss åtta år att komma till denna kontinent. Ha i åtanke att trots att vi nu släppt vår tredje skiva, är det den första som släpps utanför USA. Vi var i Europa som förband till DISTURBED förra året och de placerade oss framför hundratals fans; att sedan få komma tillbaka och spela för utsålda arenor som huvudakt och att bli nominerad i tre kategorier på en gala är häpnadsväckande.
– Vi är ett band som hela tiden vill överträffa oss själva och utvecklas. Inte bara som artister utan även som människor.
– Trodde ni att ni skulle komma så här långt när ni började er karriär?
– Jadå, vi är inget band som nöjer oss med det lilla. Vi vill alltid att publiken ska bli större och varför ska vi nöja oss med ett land när vi vill att hela världen ska få kännedom om vår musik? Jag vill inte säga att jag är killen som är här för att erövra världen för det låter bara töntigt men vi vill åtminstone få en möjlighet att få visa vilka vi är och ta chansen om den ges. Zack och jag är levande bevis på att det inte händer över en natt. Det här är bara en språngbräda och nu är det upp till allmänheten. Vi är de vi är och de vi representerar – folket – är våra fans. Vi har alltid sagt att vi bara har en chef och det är alla i publiken. Om inte de är glada, då är inte vi det heller.
– Ni är som sagt stora i USA men inte alla har hört er i Europa, i synnerhet inte i Sverige. Hur planerar ni att sprida SHINEDOWNs musik?
– Radion har varit väldigt bra för oss här, säger Zack och fortsätter sitt resonemang:
– Hela radiobiten är helt annorlunda från den i USA men samtidigt tror jag det spridit sig ryktesvägen då vi var här med DISTURBED. Folk fick kännedom om oss, såg oss spela eller fick tag på vårt album på Internet vilket i det här fallet bara varit bra för oss.
– Vi håller även på att lägga upp ett spelschema för sommarens festivaler och även en liknande headlineturné som denna senare i höst.

10/10 000
– Samtidigt är medierna i USA rätt kluriga jämfört med andra länder, resonerar Brent om bandets ökande framfart.
– I dagens läge måste du verkligen göra något unikt för att du ska vara med. Vi är inga rockstjärnor som dricker oss fulla varje natt, knullar brudar eller knarkar. Jag var den enda som höll på med droger tidigare men jag har varit ren i ett år nu. Vi är inte ett sådant band, vi är gentlemän. Samtidigt finns det en avigsida till allt det här; de personer du kommer att se ikväll, den intensiteten på scenen är inte nödvändigtvis representativt för oss som personer när vi går av. Det är en klyscha att säga det, jag vet det men jag har inget annat sätt att uttrycka mig på; vad du ser är vad du får med SHINEDOWN.
– Vi har ett eget motto, ”tio/tiotusen” svarar Brent och tittar på sin bandkollega.
Zack förklarar att mottot är en tatuering han har på kroppen som symboliserar att det inte spelar någon roll huruvida det är tio personer i publiken eller tio tusen.
– Vi är lyckligt lottade att få ha spelat inför få människor och stora arenor. Det spelar ingen roll, vi kör samma show ändå, oberoende av antalet människor i publiken. Vi skulle lika gärna kunna ha vanliga jobb. Vi vaknar upp varje morgon och är tacksamma för detta. I Paris spelade vi för hundratjugo människor, samtidigt har vi spelat för sextiofemtusen åskådare.
– Vad är det som gör er musik speciell och skiljer er från andra liknande band?
– Jag vet inte om du kan kalla den för speciell men vad lyssnaren snabbt bör inse är att detta är den ärligaste formen av rock du någonsin kommer få höra, svarar Brent bestämt men fortfarande ödmjukt.
– Allt bygger på personliga händelser som faktiskt ägt rum på riktigt. Eftersom jag är textförfattaren har jag alltid sett det som en rättighet att skriva ned vad jag ser och känner. Det är den billigaste formen av terapi för mig. Jag skriver om vardagliga saker, om mitt liv, var jag kommer ifrån, det jag erfarit och alla historier jag fått höra på vägarna som människor har berättat för mig om hur vår musik har förändrat deras liv och fått dem att utvecklas till bättre individer. Bara att få höra en sådan sak är överväldigande.
– Vad handlar låten Devour om?
– Den handlar om Irakkriget och är relaterad till verkligheten för vi åkte faktiskt över och spelade för de amerikanska soldaterna i både Kuwait och Irak när det var som värst. Vi ville ge dem hopp och bygga upp deras moral för att orka fortsätta kriga. Samtidigt är vi tacksamma för allt de gör för oss. Vi var där i fem dagar och att bara få prata med människorna och med barnen gjorde ett stort intryck på oss.
– Jag vet inte om vi någonsin kommer få se världsfred i vår livstid men det måste gå att kompromissa på något sätt. Låten handlar om detta och kan ses som ett brev till vår förra president om att ta hem soldaterna och hitta en lösning på frågan.
– Vad har ni för åsikter om kriget?
– Vi måste slutföra det vi ursprungligen hade i åtanke, svarar sångaren.
– Vi åkte dit för att rensa upp, ta bort förtrycket och införa demokrati och vi måste göra färdigt vårt arbete. Jag kan inte stå för krig överhuvudtaget och jag vill inte se folk dö. Folk kan fråga mig om vad min lösning är och jag kanske inte har någon men vi alla har åsikter. Låt varje land vara individuellt och låt människorna styra upp det själva. Invånarna i ett land borde själva få välja en ledare som kan stå för folkets röst, lyssna på dem och deras krav och fatta de rätta moraliska besluten. Ledare behövs alltid.

Ljudet av galenskap
Lyssnar man på ”The Sound Of Madness” kan man urskilja en bombastisk produktion och pampigare arrangemang än på de tidigare verken.
– Vi ville göra det så storslaget som det bara gick, säger Brent.
– Varje låt skulle vara episk och ett stort opus. Vi tänkte oss inte bara gitarrer, trummor och bas denna gång utan även orkestrala arrangemang. Vi programmerade även mycket, lade till ljudeffekter och använde oss av piano. Fyra av låtarna på albumet har en 21-manna orkester.
– Det var rätt enkelt på ett sätt, jag lyssnade på några av mina favoritskivor som hade en massiv ljudproduktion och låter storslagna. Jag ville förstöra dessa skivor helt och hållet och göra det ännu mer storslaget. Det var min inställning till hela processen.
– Många frågade hur vi fick Robert Cavallo (KID ROCK, MY CHEMICAL ROMANCE, GREEN DAY) att producera skivan men jag hade aldrig hört talas om honom innan. Fast han ville faktiskt arbeta med oss trots att han inte hört talas om oss heller.
SHINEDOWN skrev närmare sextio låtar till ”The Sound Of Madness”.
– Cry For Help och What A Shame skrevs faktiskt i studion och Cavallo hjälpte oss mycket med dessa låtar. Jag trodde aldrig de skulle hamna på skivan men till slut så…
Brent avbryter sig själv.
– Det var rätt lustigt för han ringde upp mig efter dessa nio månader och jag kände inte igen honom. Jag frågade om det var killen som hjälpte oss tidigare och han nämnde alla dessa stora band som han hade arbetat med. ’Fantastiskt’, svarade jag. ’Men jag är inte med i dessa band så vad kan du göra för oss istället?’.
– Han älskade min attityd och frågade mig vad målet med albumet var. Jag svarade ärligt att när jag är begravd vill jag att världen säger att de behövde denna skiva och att den var nödvändig i tiden. Detta är vad jag bestämde mig för och jag trodde på att han kunde få den så pass storslagen.
– Har ni några planer att göra något av de uteblivna låtarna i framtiden?
– Kanske, jag ser faktiskt mer fram emot upplevelsen att få skriva något nytt på en fjärde skiva tillsammans med hela bandet. Visst, det finns några riktiga bra låtar som skulle ha platsat på detta album men vi får se vad som händer.
– Kommer ni använda er av en orkester live för att framföra de låtarna som har det på skivan?
– Vi gjorde faktiskt det i Salt Lake City men med en 12-manna orkester.
– Det var riktigt häftigt, en dröm som gick i uppfyllelse, jublar Zack.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

Bandit Rock Awards

2009-02-04T18:43:00.015+01:00

Byt ut ”Grammisgalan” och ”popelit” mot Bandit Rock Awards och metalelit och du får ungefär samma vibb av denna rockiga gala som av Popnötternas Klubb För Inbördes Beundran. Kommersiell hårdrock i all ära men någonstans får denna genre sig en törn när svenska folket röstar fram musik som inte är särskilt hård eller kontroversiell.

Är det inte meningen att hårdrock ska vara just detta? Kontroversiell alltså? Provokativ och stå för oliktänkande? När In Flames kammar hem alla de kategorier bandet är nominerade i känns det föga överraskande.

Även om Bandit Rock Awards inte är i paritet med MTV’s musikaliska gala kan jag inte slå bort tanken hur oansenligt det känns att en liten radiostation i lilla obetydliga Sverige ska förära några av världens största artister med priser. Staind verkade inte bry sig nämnvärt och skickade bara upp sångaren Aaron Lewis för ett snabbt ’tack’. Metallica representerades av ett svenskt ombud och Bruce Dickinson värnade om sina svenska fan genom ett litet tacktal på kassett. Att sedan köra en schablonmässig härmning på Britney Spears och Madonnas hångel på scen känns bara taffligt och fel av prisutdelarna.

Uppträdandena från Johnossi, Renegade Five och Dead By April kändes mediokra. Hårdrock och track back går inte ihop och jag tror inte en suck på att det sistnämnda bandet körde de rena sångpartierna live. Deathstars lyckades något bättre.

Dead By April

Nej, kvällens överraskning kom från oväntat håll; nämligen Shinedown. Min inställning till bandet har varit allt annat än ödmjuk. Något man inte kan anklaga bandet för att inte vara. Efter en intressant intervju med bandet och en störtdykning i deras musik får jag ta och revidera mina åsikter. Att ett sådant globalt populärt och alltmer framgångsrikt band fortfarande kan vara anspråkslösa vittnar om stark integritet. Deras framträdande var otroligt tight och den råa energin fick varenda galabesökare att spela luftsolon eller höja ölglaset. Bandit Rock Awards gav killarna sitt första pris någonsin och det var de stolta över.

Shinedown

Allt annat kan man säga om dystergökarna i Staind. När bandet avrundade kvällen hade intresset redan svalnat hos de flesta. Titeln på bandets album ”14 Shades Of Grey” får självt stå för deras uppträdande.

14 trista nyanser av grå dynga.

Rockharder och Karin Från Sonic Syndicate

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Marcus Hammarstedt

A TRIBUTE TO LED ZEPPELIN - Kulturbolaget, Malmö, 26 dec *****

2009-01-08T08:14:00.005+01:00

Efter att ha missat den årliga showen två år i rad köpte jag min biljett så fort min kollega tipsade mig om årets datum. Uppmanande sa han "ha inga höga förväntningar så blir du riktigt nöjd", till mig - den stora LED ZEPPELIN-fantasten. En trevlig kväll med lite halvtaskiga och bondiga tolkningar var det jag väntade mig.

När Heartbreaker levererats med stolthet och därefter Dancing Days med ypperlig känsla utan minsta hint mot krystat var jag redan mer än nöjd. Av anteckningarna att döma väntade katastrofen vid trumm-esset Moby Dick. Men i sann John Bonham-style bjöd trummaskinen Pontus Snibb till och med på den klassiska handpåläggningen. I ärlighetens namn kände jag mig yr av kärlek i denna stund! Dessa yrkesmusiker gav verkligen prov på sin talang och därutöver sin hänförelse för de brittiska gudarna.

Shangri-La uppenbarade sig emellertid i No Quarter. Bara tanken på Johan Pihlekes känsla i sång tillsammans med Magnus Nörrenbergs tassande på tangenterna ger mig fortfarande en klump i halsen och utsmetad kajal. Att spektaklet sedan fortskred med munspel och rask tamburin förklarar varför just denna hyllning är ett stående bidrag på Kulturbolaget.

Setlist:
1 Rock and Roll
2 Black Dog
3 Heartbreaker
4 Dancing Days
5 Since I've Been Loving You
6 Misty Mountain Hop
7 Stairway To Heaven
8 Moby Dick
9 No Quarter
10 Custard Pie
11 Immigrant song
12 The Wanton Song
13 Thank You
14 Kashmir
Extranummer:
15 Whole Lotta Love

Publik frågan x 2: till Krister Nilsson
Vad tyckte du? - Alldeles utmärkt, de vet vad det handlar om. Detta var den fjärde eller femte gången jag ser dom.
Favorit-låt ikväll? - Immigrant Song. Fast allihop var bra, något annat går inte att säga. Men det är min personliga favorit.

Betyg: ***** (av 5)
Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek och Banesa Martinez
Line-up: Pontus Snibb (trummor), Micke Nilsson (bas), Magnus "Doktorn" Nörrenberg (keyboard & munspel), Johan Pihleke (sång) & Staffan Österlind (gitarr)
URL: www.myspace.com/pontussnibb

Botemedlet SLIPKNOT: Intervju med Shawn "Clown" Crahan

2008-12-21T10:21:00.005+01:00

Det är med skräckslagen förtjusning jag står utanför det pressrum på Hovet där jag får min halvtimme med hjärnan bakom det Iowabaserade niomannakollektivet. Det lilla klaustrofobiska logiet är egentligen sjukrum nr 1556 som temporärt blivit omgjort till pressrum…

Efter en del tidsförskjutningar får jag äntligen min audiens med Shawn Crahan. Den 38-årige, kortvuxne amerikanen sitter i sin fåtölj och ger mig en psykotisk blick. Jag inser att jag har tagit på mig en utmaning och i det här skedet har jag ingen aning om vart vår diskussion kommer leda. 40 minuter senare är situationen annorlunda.

– Vad är det för fel på världen, Shawn?
Amerikanen ändrar varken ansiktsuttryck eller tonläge.
– Vad är det som inte är fel med världen? Jag tror att människor har totalt glömt bort att vara mänskliga. Kanske behöver alla skära upp sina handleder och smaka på sitt eget blod. Någonstans under tidens gång har människan utvecklat åsikter som inte är bra. Vi har blivit för smarta för vårt eget bästa och vi är inte särskilt intelligenta. Kanske bör vi titta ut genom fönstret och inse hur dumma vi är.
Shawn knackar på klinkerplattorna i det lilla rummet, ögonen far runt som om de letade efter någon slutgiltig sanning.
– Inget av detta är särskilt smart. Vi måste gå tillbaka till grunden och sluta bry oss om vad personen närmast oss tycker. SLIPKNOT är i mångt och mycket botemedlet. Många säger att vår senaste skiva har gjort oss till nummer ett i världen och jag avskyr det påståendet. När jag startade det här bandet var vi nummer ett. Vi har varit nummer ett från första stund, varje dag. Vi är fortfarande nummer ett idag. Att omvärlden har valt att omvärdera sin syn på oss betyder inte ett skit för mig.
– Jag är oerhört lycklig och tacksam för att jag ligger i paritet med mina egna mål och drömmar. Efter tio år av uppoffringar; allt ifrån att missa födelsedagar och högtider till föräldrar som gått bort och att vara för långt hemifrån för att kunna hjälpa sina barn börjar det löna sig. Ibland undrar jag om inte omvärlden har gjort oss till nummer ett, bara för att kunna göra oss till nummer två när det passar. Men det spelar ingen roll, vi har varit nummer ett sedan vi sparkade in dörren och gjorde alla medvetna om vilka vi är.

Livsstilen SLIPKNOT
Är då SLIPKNOT mer än bara maskerna, liveshowerna och musiken?
– Det har alltid varit mer än bara detta. Det är en våldsam och smärtsam livsstil. Jag har försökt att förklara detta för människor förut. SLIPKNOT existerar enbart på grund av ens smärta. Jag har alltid skurit mig öppen och visat mitt lidande för andra. Människorna runtom mig är egentligen bara en spegel för någon som vill bli hörd, som jag. Jag har gjort mig själv till någon som måste bli hörd men aldrig någon som behöver bli sedd. Jag är inte någon som måste bli dömd på grund av mitt yttre. Det betyder inget för mig och har aldrig gjort det heller.
– Vad händer när du sätter på dig masken?
– Den tillåter mig att leva. Under 23 timmar är det ett helvete och detta är den enda timmen jag har. När ’Clown’ kommer börjar jag leva. Jag har ett femtonårigt äktenskap och fyra barn. Jag har gett upp nästan alla möjligheter att få träffa dem, att få stå vid sidan av planen när min son spelar baseball, jag missar alla deras fritidssysselsättningar, kan inte vara med på skolans föräldraträffar och får inte delta i deras uppväxt. Allt för att jag ska kunna leva.

Shawns tonläge är inte lika hårt nu och han ser märkbart plågad ut när han berättar om allt han går miste om i sitt familjeliv.
– Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad allt detta handlar om. Alla dessa ungdomar som kommer till våra spelningar, kommer för att se något annorlunda och det är vad detta handlar om. Intervjuer, recensioner och allt annat är oväsentligt. Jag är långt hemifrån och jag är här enbart för en sak, inte för att prata med dig, utan för att gå på den där scenen och frigöra mig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon annan förutom mig själv. Och jag vet att när jag går på scenen och bevisar detta för mig själv, hur svårt det än är, är det detta som krävs av mig. SLIPKNOT är de vi är på grund av att vi varje gång, varje skiva, varje turné, visar att vi står fast vid oss själva och vår vision.

Konst och clowner
– Är visionen värd all denna uppoffring? Är du nöjd över situationen trots du missar dina barns uppväxt och att du inte finns till hands?
SLIPKNOTs plågade geni och tillika trummis, suckar uppgivet och försöker förklara sig.
– Det kanske ses som att jag bara klagar. Jag har fortfarande inte alla pusselbitarna och jag vet fortfarande inte vad jag gör här.
– Har du funnit några av de pusselbitar du pratar om?
– Ja, verkligen. Jag är ju fortfarande här. De är viktiga att hitta för gör jag inte det är allt slut. Jag har lärt mig att jag kanske inte har något val eller kontroll över mitt liv. Och kontroll är något satanistiskt. Kontroll förvirrar alla. Kvinnor blir påtryckta denna kontroll av sitt utseende, sin vikt och hur de blir uppfattade av andra.
Vi måste släppa på denna kontroll och inse att det kommer ta tid för oss att förstå saker.

– Man får en Hall Of Fame-belöning för 25 år i tjänst medan vi bara gjort detta i tio år. Har jag någonsin trott att jag skulle vara här idag? I helvete heller! Jag trodde vi skulle komma ut, sparka skiten ur världen, göra det bästa av vad vi hade och hålla oss till vår vision och sen bara försvinna.
– Kommer ni fortfarande vara här om ytterligare tio år?
– Jag vet inte. Det är varken tryggt eller hälsosamt att vilja det. Du ska inte önska det eller hoppas utan bara låta omständigheterna råda. Jag håller mina ögon öppna, jag vill inte dö i en bilkrasch utan är uppmärksam på livet. Jag vill leva slumpmässigt. Jag vill ha i åtanke de saker andra inte tänker på. Detta kommer att få mig att leva längre istället för att låta omvärlden programmera mig och få mig till någon som den själv vill.
– Om du nu släpper på all kontroll, var kan du se SLIPKNOT i framtiden?
– Jag kan inte tala för alla i bandet men jag är alltid ute efter att dyka ner i djupet, att blanda det medvetna med det omedvetna. Och att blöda färg! Jag vill bara att det ska vara konst. Jag är egentligen ingen hårdrockare och har aldrig varit det. Jag är konstnär och när jag skapade bandet och musiken tog form hjälpte det mig att få ur mig all smärta.

Shawns bitterhet är som bortblåst och hans tonläge har höjts ett snäpp när han ger följande oklara beskrivning om bandets framtid:
– Jag vill att alla i bandet ska röra sig i en riktning mot sig själva. Jag vill att de ska hitta sig själva inom denna enhet och säga ’ok, jag kanske inte förstår fullt ut vad vi gör men jag går med på det eftersom det är vad vi i bandet gör’. Alla för en men samtidigt vill jag att alla ska vara trygga med sig själva under resans gång och veta var de står.
– Jag vill inte skriva en till jävla The Heretic Anthem. Det skulle tråka ut mig totalt! Jag vill kontinuerligt skapa målningar som kan hängas på väggarna som du, i ditt vardagliga liv och i ditt känslomässiga tillstånd, kan vända dig till och få utlopp för. Om du känner för att titta på ”Iowa” gör du det eller så vänder dig till ”Vol. 3, The Subliminal Verses” och dyker ner i den. Fungerar inte det, kanske du vänder dig till ”All Hope Is Gone” och denna målning hjälper dig att ventilera dina känslor.
Clownen är uppeldad och gestikulerar vilt när jag avbryter honom.
– Jag förstår precis vad du försöker förmedla. Jag har alltid haft en känsla, trots att era skivor skiljer sig från varandra, att själva essensen av SLIPKNOT alltid funnits där.
– Precis! Det kommer alltid finnas en rot som är SLIPKNOT. Du kommer alltid höra det på långt håll och tänka ’det där är fan SLIPKNOT!’. Det där kommer aldrig att försvinna och ärligt talat vet vi inte hur vi inte skulle kunna vara det.
– Att återskapa något av det vi redan gjort skulle vara en katastrof. Jag vill att vi hela tiden ska öppna upp oss för omvärlden och ta risker.

Aggressiv musik, instabila psyken
Det är inte lätt att hänga med i konstnärens formuleringar och jag måste kontinuerligt avbryta honom för att komma vidare i mina frågor och inte hamna i alltför pretentiösa utsvävningar. Inte alltför sällan blir svaren dubbeltydiga.
– Jag har alltid haft känslan av att SLIPKNOT måste må psykiskt dåligt för att kunna skapa aggressiv musik. På era två senaste släpp går det att skönja en viss positiv inställning och musiken har blivit mer melodisk och lättsam. Med tanke på att ni vuxit som individer, känner ni att ni hamnat i en lättsammare position i livet?
Clownen harklar sig, försöker ta ton och svara men tappar bort sig innan orden formas i hans mun. Han suckar djupt som om detta vore den svåraste frågan han fått.
– Nja, jag tycker inte det.
– Är du lyckligare nu?
Shawns suckande blir ännu mer påtagligt. Han vrider och vänder på sig i stolen och det är tydligt att han inte vet vad han ska svara.
– Jag är nog mer nöjd med mig själv nu. Jag har förändrats mycket men jag åldras besvärad av att vara tolerant mot andra människor. Jag har själv insett att jag inte bryr mig nämnvärt och inte har något tålamod att se människor mogna. Smärtan växer sig stark i olika områden och jag tror aldrig att vi någonsin kommer vara lyckliga. Vi kommer aldrig förstå varandra fullt ut och komma överens. Jag bryr mig inte, jag är stark i mig själv och jag kan gå ut och starta ett nytt jävla SLIPKNOT. Jag kan vara Clown någon annanstans!

Den excentriske 38-åringen säger emot sig själv igen. På frågan om vad som skulle hända om någon av de åtta övriga medlemmarna hoppar av, svarar han:
– Det är svårt att säga. Kanske fortsätta, vad vet jag? Visst, pengar gör konstiga saker med en men det är ett faktum att om Clown hoppar av så…
Shawn gör grimaser och härmar en gråtande människa.
– Människor på utsidan kommer börja snacka och tro en massa grejer ’wow, SLIPKNOT har en ny grej på gång’ eller ’SLIPKNOT kommer ersätta Clown med någon bättre’. Det är bara en dockteater. Ta VAN HALEN till exempel, för mig under min uppväxt var detta band David Lee Roth och när Sammy Hagar tog över hade bandet stake att kalla sig för VAN HALEN eftersom det var lättare för dem att fortsätta i samma spår. De som tycker att det är samma band kan dra åt helvete! De som växte upp med David Lee Roth kommer tycka att han är bandet men sen finns det en procent som kommer tycka att Sammy Hagar är VAN HALEN. Det är ingen idé att prata om sådant eftersom vi just nu är tillsammans och det är det enda viktiga. Vi har varit tillsammans i tio år i och hållit ut i detta experiment i mänsklig tolerans. Vi får se hur långt vi kan ta det och ändras det, ja då ändras det. Det finns medlemmar i bandet som skulle göra en skillnad ifall de hoppade av och då skulle det ändra kemin.

– Hur klarar ni av att vara så toleranta mot varandra med tanke på att ni är nio olika individer?
– Vi är inte toleranta mot varandra. Vissa dagar går det bara inte att stå ut. Det här bandet är precis det folk tror att det är och inte. På scen är det så uppriktigt som det kan bli. Vid sidan av är det en jävla cirkus. Det är vår business, våra liv, våra storys och det är jättesvårt. Sanningen är emellertid att vi är nio helt olika killar och ingen av oss skulle umgås med varandra utanför denna jävla turné. Det är därför det tar sådan tid mellan varje skiva; ’Jag vill inte att du ska ringa mig. Jag vill inte se dig utanför min dörr, jag vill inte ta en öl med dig’. Jag bryr mig inte om dig på det sättet’. Det kanske låter hårt men det är lite av vår magi och en anledning till att vi inte dödar varandra.

Med nio olika viljor kan man fråga sig hur SLIPKNOT lyckas behålla den kreativa processen och om alla i bandet får sin röst hörd.
– Jag är pappan, oavsett om de gillar det eller inte men alla har varsin roll och under de tio åren har dessa roller förändrats. För mig personligen har jag varit upptagen med att vara fadersfiguren, affärsmannen och bandets artist. Detta gjorde att jag inte var lika involverad i musiken i början men jag såg jag till att saker blev gjorda. Nu? Åt helvete med det. Jag kommer inte sitta i ett rum med ett rövhål till producent och bli tillsagd att göra saker bara för att. Jag är själv producent, ingenjör, trummis, konstnär och musiker. Det viktigaste att påpeka är att jag först och främst är konstnär. Jag har en massa saker som kretsar i mina tankar, en massa parallella teman som - utan att jag vill förolämpa någon - går så pass över alla andras förstånd. Det är vad jag gör och det är min talang. Precis som Corey (Taylor, sång) kan skriva texter som får skaror av ungdomar att gråta till dem eller rista sig i armarna.

Jag instämmer i beskrivningen att sångaren och ansiktet utåt kan sina texter. Ta till exempel balladen Snuff, otypiskt ett band som SLIPKNOT, men kanske inte sångarens sidoprojekt STONE SOUR.
– Det var faktiskt en lätt låt. Jag hade sju låtar som jag ville ha med men inte en enda av dessa hamnade på skivan eftersom människor är rädda för min musik. Corey hade sex låtar och vi spelade dessa för varandra. Snuff var den sista han spelade för mig och jag stirrade honom uttryckslöst i ansiktet och frågade om inte detta var en STONE SOUR-låt. Han svarade ’nej, jag skrev den faktiskt med SLIPKNOT i åtanke’.
– Egentligen, vad spelar det för roll om det är SLIPKNOT eller STONE SOUR? Det är ren konst. Jag gick verkligen in på djupet på låten, jag tror vi alla gjorde det. I början var alla rädda för vad omvärlden skulle säga om hur den lät men sedan insåg vi att det faktiskt är vi som är lärarna, inte omvänt.
– Samtidigt har många fans sagt att de tycker det låter för mycket STONE SOUR över ”All Hope Is Gone”. Hur relaterar du till detta?
– Vad ska jag göra? Både sångaren och gitarristen i STONE SOUR är sångare och gitarrist i det här bandet.
Clownen liknar sin sångare vid en modern Jim Morrison.
– Corey gör saker i STONE SOUR som han inte kan göra här. Jag tycker det är vackert att han kan göra saker i SLIPKNOT nu som han inte kunde göra tidigare, varför han behövde STONE SOUR. Det är förändring, det är kärlek och det är att söka ny mark!

– Ni har ju även en annan otypisk låt, Til’ We Die som du spelar trummor på. Är det den enda låten där du medverkar fullt ut?
– Nej, vi skrev ett till album som mer eller mindre blev lagt på hyllan. Men med alla bonusspår och specialversioner blev jag tvingad att ta med vissa av de här låtarna. Jag gick med på det motvilligt. Skivbolag du vet, jävla fittor.
– Hur kommer det sig att ni bara spelar de två senaste singlarna på denna turné? Vill ni inte marknadsföra den nya skivan ännu mer?
– Vi har väntat så pass länge på att ha en backkatalog att stödja oss på. Jag vet inte vad som hände men med ”All Hope Is Gone” exploderade kärleken för allt det gamla. Alla bara brast ut i ett ’helvete!’ och var glada över allt gammal material vi skrivit. Det var en riktigt uppfriskande känsla och även om ingen av oss förstår något av detta har vi med största sannolikhet roligare nu än någonsin tidigare. Det är skönt att ha möjligheten att välja fritt från alla våra album och det är inte alls viktigt för oss att trycka ner den nya skivan i halsen på folk. Skit i skivbolagen, skit i MTV, skit i allt! Titta på oss, vi kan göra precis vad vi vill!
– Vi kommer inte att spela Wait & Bleed och det gör mig glad. Jag tror att ett litet avvisande från vår sida kommer göra dig hungrig. Jag kan inte komma ihåg ett tillfälle då jag haft så här roligt på scen med de här killarna som nu. Första skivan var en krigsförklaring mot världen, den andra ett krig mot oss själva, tredje albumet en rehabilitering och nu är ”All Hope Is Gone” ett ’fuck you, vi kan göra vad vi vill!’.
– Men jag vill inte tänka på det. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lycklig kommer jag bli.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

Intervju med Phil Demmel, MACHINE HEAD, 12 november 2008

2008-12-12T20:42:00.007+01:00

Bay Area-thrashens kolosser har gått från hyllade musikaliska genier med milstolpen ”Burn My Eyes” till mer kommersiella tongångar med lågvattenmärkena ”The Burning Red” och ”Supercharger”. 2003 gjorde amerikanerna comeback med den fenomenala ”Through The Ashes Of Empires”. Bandet hade vid det här laget kämpat med medlemsbyten och precis innan inspelningen av albumet kom Phil Demmel (ex-VIO-LENCE) in i handlingen. Jag träffar den nyblivne nykteristen i backstageområdet på Hovet, omgärdad av förstärkare och annan konsertutrustning. I bakgrunden flanerar LG Petrov från ENTOMBED, Peter Tägtgren samt THE HIVES och ser allmänt förvirrade ut.

– Det har varit ett rent ut sagt förjävligt år för dig rent känslomässigt. Du har gått igenom mycket sedan släppet av ”The Blackening”, eller hur?
– Ja, det har varit ett tungt år, helt klart. Eller rättare sagt, det har inte varit så dåligt eftersom jag spenderat det drickandes. Gitarristen skrattar nästan lite skamset och fortsätter:
– Fram till för tre månader sedan har jag bara druckit och valt att inte handskas med känslorna. Just nu handlar det om att rida ut allt och det känns ok. Turnerandet har gjort mig gott.

Ofta är det turnerandet som sliter på en musiker och skapar frestelser för stora för artisterna att motstå. Men den kortvuxne och långhåriga amerikanen försäkrar att han mår bättre nu.
– Jag tar ett steg i taget. Jag har haft en del saker som tyngt mig psykiskt samt fysiska problem med mitt hjärta.

Phils tunga år har inte enbart berott på alkoholproblem. Dessa ser han mer som resultatet av sin fars bortgång tidigare i år. Han har även bränt ut sig och kollapsat på scen vid ett par tillfällen.
– Jag försöker bara komma underfund med mig själv och reda ut allt, svarar han.

Det går att skönja en spontan glädje i gitarristens anlete när han tar en stor klunk från sitt plastglas. Innehållet är misstänksamt likt rom och cola, men jag tar mannen på orden när han säger att han varit nykter en tid nu.

Hyllade, bespottade och återigen hyllade
I april i fjol släppte MACHINE HEAD ”The Blackening”. Om 2003 års föregångare var en återgång till bandets tidigare ljudbild, ses denna som en logisk fortsättning. Skepticismen bland många var hög, inte minst eftersom bandet själva marknadsförde albumet som en modern klassiker som skulle komma att stå sig genom tiderna. När väl skivan släpptes bemöttes den av en enorm positiv respons hos kritikerna.

– Berömmet lät inte vänta på sig när ni släppte ”The Blackening”. Ni blev bland annat nominerade för årets album, decenniets bästa thrashalbum av Kerrang och ni var även övervägda för en amerikansk Grammis. Hur ser du på detta?
– Aaah, grabben, det känns rättmätigt, pustar Phil ur sig. Det känns grymt att släppa en produkt som vi visste skulle sparka arsel. Alla bara bekräftade det vi själva trodde och tycker vi är lika grymma. Det känns så jävla bra att få en bekräftelse på allt det slit vi lagt ner på skivan, speciellt med tanke på Grammisnomineringen. Denna gick som bekant till SLAYER.

Sångaren och frontmannen, Rob Flynn hade innan albumsläppet sagt att om ”Through The Ashes Of Empires” var MACHINE HEADs ”Master Of Puppets”, skulle ”The Blackening” vara ”…And Justice For All”; komplex, progressiv och tung. Frontmannen gick till och med så långt som att säga att bandet är en ’hårdrockens PINK FLOYD’. Misstänksamheten hos undertecknad var lika hög som hos de flesta.

– Vad ville ni egentligen uppnå med ”The Blackening”?
– Vi ville göra ett klassiskt metalalbum, något man kan sätta på om 15 år och fortfarande tycka är bra. Vi ville göra den musik vi kände var rätt, helt enkelt.
– Med tanke på låtarnas längd, deras intrikata låtstruktur och att det egentligen inte finns några ’singelvänliga’ låtar att välja mellan, får jag en känsla av att ni aldrig ville kompromissa.
– När skivbolaget fick reda på att öppningslåten är över tio minuter lång undrade de givetvis vad vi höll på med. De hörde några andra låtar, bland annat Now I Lay Thee Down som ändå är en låt som de kunde göra om till något de kunde handskas med. Men de förstod ändå våra avsikter och att vi inte är något radiovänligt band. De förstod att vi måste ha så pass långa låtar för att visa vår ståndpunkt.

Imperiet MACHINE HEAD
Vi går tillbaka i tiden; efter släppet av ”Supercharger” 2001 hade många räknat ut MACHINE HEAD ur hårdrockskalkylen. Skivan släpptes oturligt nog kring 11 september-katastrofen och med en singel benämnd Crashing Around You och en video som tog upp händelsen, bemöttes bandet av både provokationer och ljummen kritik bland fansen. I mångas ögon hade bandet blivit alltför radio –och MTV-vänliga. Därefter stötte bandet på ännu mer strul då den forne gitarristen Ahrue Luster sparkades. Frontmannen har själv sagt att detta var en tuff prövning för bandet och det material som skulle spelas in för ett nytt album var tvunget att skrivas om ett antal gånger. När sedan Phil Demmel tillfrågades visade det sig vara den vitamininjektion bandet letat efter.

– Jag kom in då bandet började skriva på ”Through The Ashes Of Empires”. Rob och jag spelade tillsammans i ett gammalt metalband, VIO-LENCE. Jag var bekant med MACHINE HEAD och deras musik och då Aru sparkades blev jag tillfrågad.
– Jag var gift vid den här tiden och hade planer på att lägga ner musiken helt men följde med på en två veckor kort turné. Vi slutförde spelningarna och vi kom bra överens med varandra. Det slutade med att jag kom hem och mitt äktenskap sket sig helt och hållet. Då tänkte jag bara att ’jag är fri, jag kan åka ut på vägarna igen’ så jag gick med i bandet och medverkade på några låtar.

Nog hjälpte det MACHINE HEAD alltid. Skivan blev den comeback bandet väntat på, inte minst första singeln Imperium där den argsinte frontmannen öppnade upp sig rejält för omvärlden.

– Jämför man era två senaste skivor är det uppenbart att ”Through The Ashes Of Empires” är mer personlig och handskas med ämnen som övergivenhet, dålig självkänsla och döden till skillnad från ”The Blackening” som är mer av ett kritiskt ställningstagande gentemot politik. Phil förstår mitt resonemang och blir alltmer förbannad medan han svarar:
– Det var en instabil situation i USA och i världen rent allmänt. Ärligt talat, vi handskades med en jävla idiot till president. Detta ledde till att man bara kände en massa bitterhet mot samhället och allt som pågick. Då ställde vi oss frågan vad man kunde göra för att få till en förändring. Det kändes som om varenda grej Rob skrev handlade om regeringen eller kriget men han tog texterna till oss och frågade om vi gick med på det här och kunde ställa oss bakom detta. Och det är klart vi kunde göra det.

– Vad har du för åsikt angående presidentvalet?
– Jag är nöjd med utgången. Jag var inte i landet då så jag hann aldrig rösta men hade jag kunnat hade jag absolut röstat på Barack Obama.
– Vad är nästa steg för MACHINE HEAD?
– Du, grabben, vi har så sjukt mycket arbete framför oss. Hela nästa år ska vi turnera och det tar oss nog ända fram till 2010 innan vi börjar skriva på nytt material. Kanske släpper vi något 2011 men Adam (Duce, bas) är skeptisk, hehe. Han tycker vi är för optimistiska med våra mål. Vi får se vad som händer, det kan bli så att vi turnerar ett tag in på 2010 också. Ingen har någon aning om vad som händer för det är så mycket grejer på gång hela tiden.

Efter de senaste två fullträffarna hoppas många att det inte dröjer alltför länge innan MACHINE HEAD släpper lös sin patenterade aggrometal på världen igen.

Text: Tomasz Swiesciak
Foto: Daniel Robertsson

MONSTER MAGNET - Kulturbolaget, Malmö, 5 november ****

2008-12-07T19:26:00.013+01:00

MONSTER MAGNET kör Third Alternative

Med kaxiga Monolithic från albumet "Monolithic Baby!" (2004) bröts slutligen den fleråriga MONSTER MAGNET tystnaden i Malmö.
Därefter fortsattes det att serveras dänga efter dänga. Främst från genombrottsskivan "Powertrip" (1998). Även kallad den ultimata partyskivan av undertecknad.

Egentligen finns det inte mycket att anmärka på monster magneternas show. Efter att snart ha funnits i två decennium är bandet mer tillförlitligt än en domkraft. Intensiva Third Alternative från "Dopes To Infinity" (1995) presenterades med "- This one is about sex, love and hate AND the blues, baby". Den otroliga gitarravslutningen plus kontakten mellan band och publik gjorde framförandet till kvällens höjdpunkt. Dock uteblev alster från senaste och sjunde albumet "4-Way Diablo" vilket sänkte den totala upplevelsen.

I Space Lord eggade Dave Wyndorf publiken med karaktäristiska stön. Trots det envisades frontmannen med att gå motsröms sin typiska tajta och avslöjande dresscode. Munkjackan kändes totalt malplacerad och löjlig men uttrycket var lika sexigt som alltid. I The Right Stuffs lila sken fängslade gitarrist Ed Mundell likt en ormtjusare.Till Cage Around The Sun följdes hans stampande på fuzz-pedalen av grymma skrin från Dave.

Kontentan är alltså: JA till Mundellism. NEJ till blyg Wyndorf.

Setlist:
1 Monolithic (2004)
2 Crop Circle (1998)
3 Powertrip (1998)
4 -
5 Third Alternative (1995)
6 Zodiac Lung (1991)
7 Radiation Day (2004)
8 The right stuff(2004)(HAWKWIND-cover)
9 Negasonic Teenage Warhead (1995)
10 Space Lord (1998)
--- Extranummer:
11 God Says no (2000)
12 Cage around the sun (1993)
13 Tractor (1998)
14 Spine of god (1992)

Text och foto: Banesa Martinez
Finns på: http://www.monstermagnet.net/ och www.myspace.com/monstermagnet

Force Attack - DEL 3

2008-12-03T19:45:00.005+01:00

Söndag
Sista festivaldagen. Blev ett besök på stranden igen. Denna gång lyckades jag bli ”manetad” (Bli insmetad i havsmanet) och bli ollad på ryggen av ett litet barn (!). Tyskar är inte riktigt som oss andra.

Det var tänkt jag skulle få se bandet BRUTAL POLKA lira kvart över tre men fastnade på en gräsplätt i sällskap av ett gäng öl istället. Det är ett plojband som säkert är roliga live men man ska inte underskatta öltarmens sug och ren och skär lathet. Tog det lugnt hela dagen och tänkte införskaffa presenter till nära och kära bland merchen. Det blev en VIBRATORS T-shirt till mig själv och inget mer.

Kvällen kom och det blev dags för amerikanerna i UNSEEN att ösa. Var mycket folk och jävligt bra drag! Det finns en stor hype kring bandet nu och efter att ha sett dem live så förstår jag varför. Massa tummar upp! En låt (minns inte vilken. Hej alkohol) gästades av en snubbe från bandet LOS FASTIDOS, som skulle spela efteråt. Sett dem förr och dom var helt okej men jag var inte på humör för extremt politiskt korrekt gnäll.

Så det blev att festivala loss ett par timmar till midnatt då PETER & TEST TUBE BABIES skulle spela. Jag såg de gamla rävarna lira i tyskland för ett par år sedan och eftersom de då levererade så var det givet att höra och se dem igen. Dom var lika bra som väntat. Det märks att grabbarna har erfarenhet och har varit med i gamet länge.

Placerade röven i mina tokiga vänners camp och plötsligt kändes det inte så tokigt längre då en massa andra festivalbesökare, tydligen traditionsenligt, brände ner sina tält och sprängde gastuber till stormkök. Såhär höll det på hela natten. Explosioner och stora svarta rökmoln av eldat plast. Det här var verkligen inte sunt men jag var vid det här laget för full för att orka bry mig. Mitt tält stod i alla fall kvar och jag somnade gott…

Måndag
Dagen efter vaknade jag inte gott. Festivalmagen gjorde sig påmind och jag behövde snabbt komma till en BajaMaja. Med snabba steg tog jag mig till närmsta samling av dass, för att mötas av att hälften av BajaMajorna var nerbrända i högar av plast och avföring. Charmigt. Sprang in på en fortfarande stående och intakt bajamaja och utförde mina behov innan jag hasade mig tillbaka till tältet för att sova en liten stund till Innan vi begav oss hem mot trygga neutrala Sverige igen.

Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de

Force Attack – DEL 2

2008-11-30T00:09:00.011+01:00

Lördag
Vaknade i ottan. Typ vid klockan 7 och upptäckte att de andra i vårt minicamp också vaknat till liv. Solen stekte på och vi fick för oss att vi skulle åka och bada i Östersjön (Eller Baltiska havet som jag så fint översatte Baltic sea till. Man kan fan inte hålla reda på alla jävla vattenpölar och skit). En go tösabit till vän, hade slutat dricka i lagom tid så hon var körduglig tidigt. Vi tog vårt pick och pack och åkte iväg till stranden. Våra tyska grannar hade inget emot att vakta vår plats.

Julius, Tess, Galten, Nina och Henkas

En i bilen kräktes i en påse och vi mådde alla jävligt sådär. Förutom föraren då. Tror jag.. Vi hittade fram utan några större problem och spenderade ett gäng timmar med att bada, sola och förundras över varför 30 % av de tyska badgästerna var nakna. Det här blev en morgon i gubbkukar, kärringtuttar och barnrövhålens tecken.

Vi behövde vara tillbaka på festivalen till första bandet, tyska VOLXSTURM, gick på 14:30 då det var det enda ”måste se bandet” för min del på lördagen. Vi åkte i god tid och tänkte vi skulle hinna äta, så vi stannade till på en pizzeria dit typ 1 miljon svenska vänner av en slump också besökte. Stället var fullt av svenskar som kommit dit i tre olika grupper. Skumt men trevligt.

Fick bevittna den mest sönderbrända tatuering jag sett i hela mitt liv. Huden buktade ut på sätt jag inte ens visste huden kunde bukta ut på. Låg nära till hands att vissla på X-files titelmelodi.

Eftersom en viss herre i mitt sällskap, som vi kan kalla Jesper (Då det är hans namn), äter extremt långsamt och extremt mycket, så kom vi inte alls i tid till att se VOLXSTURM. Halva spelningen hann jag dock uppleva och satan i gatan vad bra dom var. Tyvärr var basen lite väl hög och lyckades därför dränka en del finlir. Dom gästades av Duffman (The Simpsons) som dansade på scen. Fan vet vad han gjorde där men latjo var det i alla fall.

Efter deras spelning, på stora scenen, så tittade jag och matvraket Jesper in i tältet där lilla scenen stod. Ljudet var jävligt bra och det var några snubbar som gjorde sin grej på scen. Det lät precis som allt annat och jag lade aldrig deras bandnamn på minnet och tyckte jag kunde viga dagen åt alkohol istället. Sagt och gjort.

Resten av dagen är svart.

Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de/

Force Attack, Tyskland, 25 – 27 Juli, 2008 – DEL 1

2008-11-23T18:01:00.006+01:00

Fredag
Festivalmagen med tillhörande pirr och diarré kickade igång redan på måndagen, trots att man inte skulle iväg för än på fredagen. Har aldrig varit på Force Attack i Behnkenhagen, utanför Rostock förr, och hade bara hört historier från diverse polare. Fast då många av ens vänner egentligen hör hemma i ”Lala-land” och har en tendens till att överdriva ditten och datten, så har jag i vanlig ordning tagit det som sagts om festivalen med en nypa salt.

Jag åkte dit i en minibuss ihop med fyra bekanta och väl framme på festivalen var det tänkt att vi skulle bo i ett stort camp ihop med massa andra kompisar ifrån Sverige. Det var omöjligt att få en vettig förklaring om vart dom befann sig, då de flesta verkade ha stampat på korken redan i ottan. Vi gav snabbt upp vårt letande och placerade vårt tält och bil i utkanten av själva festivalområdet. Hamnade bredvid ett gäng trevliga tyskar som inte hade nåt emot att grilla ihop med oss. Knäckte lite öl och försökte komma i stämning.

Lyckades så småningom lokalisera en massa andra polare som bodde i ett camp ihop med massa andra svenska punkare och skinheads. Dom var rätt bra i gasen allihopa. Det här medförde att de var bra jävla dryga också. Bråkade med allt som rörde på sig och jag gjorde det vi svenskar är bäst på: Jag skämdes och söp ner mig till deras nivå.

Ville bara se ANTI NOWHERE LEAGUE som spela på fredagen men lyckades skymta sista låten med BUSINESS också. Kan inte uttala mig om det var en bra eller dålig spelning men enligt vänner var dom faktiskt jävligt bra. Jag har sett dem ett gäng gånger redan och dom har alltid levererat. Så nåt annat än en bra spelning vore otippat. Första gången jag såg dem för en 8 år sedan så var dom hur bra som helst även om sångaren Micke Fitz legat däckad under ett flipperbord en liten stund innan han äntrade scenen. Respekt.

Tredje gången gillt jag skulle se ANTI NOWHERE LEAGUE lira och dom hade mycket att bevisa sen förra årets ap-kassa spelning på Augustibuller. Dom gav järnet och varvade gamla goda hits med nyare låtar som absolut höll måttet. Kul när gamla rävar fortsätter leverera. Dom har återvunnit min respekt.

Resten av dagen är svart.

Text: Julius Dahlström
Foto: www.myspace.com/animalanwl
Hemsida: http://www.forceattack.de/

SLIPKNOT - Hovet *****

2008-11-18T09:30:00.009+01:00

Att min konsertoskuld med SLIPKNOT skulle bli så brutal som denna kväll hade jag inte den ringaste aning om. När Surfacing kickar igång en sjuhelvetesshow efter uppvärmarna CHILDREN OF BODOM och MACHINE HEAD känner jag mig redan mörbultad halvvägs igenom låten.

Som att bli våldtagen av alla imbecilla fans i AIKs hejarklack.

Det mest hänsynslösa denna kväll kommer från Joey Jordisons excellenta spel på pukorna och de stora hydrauliska oljefaten som blir misshandlade av Shawn ”Clown” Crahan och Chris ”Dicknose” Fehn. De ultrasnabba kaggarna och det solida ljudet från all metal skickar ut en ljudvåg som får mina kinder att fladdra långt bakom mitt hårfäste. Min tinnitus var mer påtaglig än någonsin morgonen efter och skallen kändes som ett söndertrampat minfält.

Corey Taylors röst värms sakta upp men kommer inte till sin fulla rätt förrän den MTV-vänliga rockhiten Before I Forget. Vid det här laget har moshpiten, som jag av misstag hamnat i, förflyttat mig från vänster till höger flank, helt utan att jag behövt anstränga mig.

SLIPKNOT är vitala trots sin ringa ålder och de båda oljefatspiskarna hoppar och klänger på sina trumställ samt pekar finger och gestikulerar obscent. De nio galningarna beslutar sig även för att försöka sig på något som enbart gjorts tidigare och blivit förevigat på DVD-släppet ”Disasterpieces”; att få hela den stående publiken att sätta sig ner under Spit It Out och hoppa vid Coreys tillsägelse.

Som små marionettedockor gör vi som vi blivit beordrade.

Det Iowa-baserade bandet har en hitkavalkad av låtar att välja mellan och gör det väl. Istället för att koncentrera sig på senaste släppet ”All Hope Is Gone” får vi en omfångsrik setlista från 'back in the days'. Faktum är att enbart singlarna Psychosocial och Dead Memories spelas från det senaste opuset.

Bland de mer gladlynta tongångarna The Heretic Anthem, Duality, (Sic), och People = Shit bjuder även bandet på Prosthetics som aldrig tidigare blivit spelad i Sverige under SLIPKNOTs snart tioåriga karriär.

Det är sannerligen den hårdaste afton jag bevittnat. Någonsin! Att sedan ”Clown”, samme man som jag intervjuat timmen tidigare, hoppar av från scen och hocheytacklar mig och alla stående fans på Hovet, spär bara på råheten. Lägg därtill Joeys trumset som lyfts upp, vänds 90 grader och roterar och du har en liveshow värd en veckas psykbryt efteråt.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak

Foto: Daniel Robertsson

Länk: http://www.slipknot1.com/

Way out west del I

2008-11-06T12:09:00.008+01:00

Metreologerna har utfärdat klass två-varning och gemene man verkar vara inställd på ett riktigt regnigt veckoslut. Just denna helg är det för andra året i rad dags för Way Out West i Göteborg. Dålig timing? Jo tack!

Festivalen mjukstartar redan på torsdagskvällen, med en del klubbspelningar runt om i stan. På grund av utrymmesskäl är det först till kvarn som gäller (ganska tur då det lätt blir trångt om ägarna till de 22 000 sålda biljetterna skulle trängas under ett och samma tak). På rockklubben Sticky Fingers hinner jag med att bevittna ett för mig okänt band, som inte lämnar några större intryck innan kvällens stora behållning THE GUTTER TWINS kliver in på scen.

Greg Dulli och Mark Lanegan är tillsammans med sina medmusikanter efterlängtade. Lokalen är proppad och ölen tycks rinna ned oroväckande lätt på sina håll.

Omfamnade av rök och minimalistisk scenbelysning levererar duon, om man bortser från MASSIVE ATTACK-covern ”Live With Me” ungefär vad som väntas av dem. Dully är den tydliga ledaren i allt vad mellansnack och scennärvaro heter, Lanegan är i princip orörlig konserten igenom, med händerna i ett hårt grepp runt mukrofonstativet. Ändå är det den sistnämnde som är behållningen! Medan jag flertalet gånger funderar över om Mr Dulli verkligen är så mycket att ha, ger Mark Lanegan ingen möjlighet till tvivel. En mer karaktäristisk röst är svårt att finna. Om en längre tids missbruk för med sig något gott, så är det en mörk och skrovlig röst, det är bevisat flera gånger om.

Mot slutet ger sig Greg sjungande ned från scen och ut i publiken. Jag väljer att lämna konserten efter detta, det känns som ett fint avslut.

Fredagen ser bättre ut än vad norskan på vädret sagt och folk trängs i gräset utanför festivalområdet i Slottsskogen.

Ett till synes salongsberusat SONIC YOUTH kickar igång på eftermiddagen, och bara efter några minuters skrammel på scen visar tusentals åskådare hur man i grupp byter om till regnkläder på fem sekunder. Med ett A4-ark som enda regnskydd inser jag att vädergudarna tagit ledningen med 1-0 och tvingas avlägsna mig från platsen.

En regnskur senare och lite parköl i goda vänners lag är det dags för THE NATIONAL på Linnéscenen. Trots att NICK CAVEs GRINDERMAN spelar samtidigt är det på tok för mycket folk inne i tältet för att alla ska rymmas. Med mina 193 cm kan jag ändå notera att bandet som mest är nio musiker på scen, vilket gör redan utmärkta stycken som ”Mistaken For Strangers” och ”Fake Empire ännu bättre......

Fortsättning följer inom kort.

Text: Manne pålsson

Foto: Ernest Jasmine (Gutter Twins)

Länk: www.wayoutwest.se

West Coast Riot 26 juni del III

2008-10-09T11:13:00.012+02:00

Han bör vara närmare 50. Han röker intensivt, blåser rök ur mungipan, hytter med näven i takt till musiken och har en blick som sliter småbarn i stycken. Han skriker intensivt efter ”Nitad” och får snart svar på tal.

Aggressivt dansande för sig själv en bit bakom den vildaste skaran, tappar han alla hämningar och för minut öser han på som om han var 15 år igen och just svept en mäskdunk. Stämningen blir ett tag lite skum och småtjejerna tittar storögt på. När det är dags att spela ”Kötthövve” och den insatta (och packade?) delen av publiken sjunger med i den ironiska texten som innefattar ”Sieg Heil”, samtidigt som den låter högerarmen svingas som den inte gjorts sen 30-talets Tyskland, tror jag inte riktigt alla greppar situationen. Till råga på allt slutar mikrofonen att fungera, men det hela reder ut sig till sist och MODERAT LIKVIDATION har klarat biffen med ett godkänt.

Kvällen skall avrundas och vilka gör det bättre än vansinnesorkestern från ”Over There”?Mina kunskaper kring NOFX är ringa, mitt intresse lika så. Men ett forum för trams och provokation vet jag verkligen att uppskatta och det är precis det som NOFX står för.

”Good Eavning STOCKHOOOOOOLM!!” ekar från scen och den som inte fattar att bandet är helt på det torra med att det befinner sig på västkusten, bör läsa kursen Ironi A på universitetet. Med Fat Mike i spetsen framför bandet kompetens punkrock och spyr galla över precis allt det kommer åt. Mike förklarar att NOFX hatar fattiga människor och bara vill umgås med rika, att folk som förgäves kastar upp sina demoskivor på scen bör upphöra med detta omgående och att Sverige ska vara nöjda över att vi har så få snåla tjuvaktiga judar i landet. Han garderar sig från rasistanklagelser genom att snabbt proklamera att han avskyr muslimer med, men framförallt kristna människor.

Åskådarantalet är garanterat West Coast Riots högsta och folk tycks vara rejält på tårna denna svala torsdagskväll. När det är dags för ”Don´t Call Me White” flyger halvfulla engångsglas med öl högt i luften inne från området för ölservering och det dansas på i stor sett varje bord. Kalla det eufori, kalla det fylla, jag vet inte, men under konsertens gång ser jag sammanlagt fyra unga män med handfängsel släpas iväg av ordningsvakter. Förvisso hinner jag även bevittna tre gråtande unga män, så vi får hoppas på glädjetårar.

En improviserad låt tillägnas den stora skara människor som valt att bevittna spektaklet gratis från Göta Älvbron. Den heter kort och gott ”Fuck The Bridge” och NOFX får merparten av betalande åskådare att stämma upp i bullrig allsång.

Jag kan spontant tycka att amerikanerna har ett för brett sound. Punk, Ska, Reggae, Pop, ja det mesta blandas ihop, vilket gör att det blir för onyanserat och det är nog fortfarande argumentet till att jag aldrig riktigt fastnat för gruppens musik. När jag traskar hemåt är jag mer än nöjd och kan inte låta bli att småle åt den hemsläntrande massan, som gör sken av att vara helt slutkörda efter ett arbetspass punk i Göteborg.

Text: Manne Påhlsson
Länk: www.westcoastriot.se

West Coast Riot 26 juni del II

2008-10-03T16:34:00.008+02:00

När RANDY, ett av Sveriges absolut bästa liveband kliver upp på scen efter en tids frånvaro är det gott om folk på plats i Close-Ups tält. Knökat vore att överdriva, men bandet har heller ingen tacksam uppgift då det fått samma speltid som Irlandsflirtande FLOGGING MOLLY.

En för de flesta obekant historia sparkar igång konserten, låten som för kvällen kallas ”En minut punk” är väl inget singelspår direkt. Stefan Granberg (sång, gitarr) förklarar att bandet repat två gånger det senaste året och drar igång ”Evil” istället. Det första som slår mig är att RANDY inte känns lika glada och hungriga längre. Killarna ser till en början inte ut att ha speciellt roligt på scen och det verkar smitta av sig på publiken, där bara några tappra själar hoppar upp och ned framför scenkanten och småler åt musikerskämt om att instrumenten stämmer dåligt.Det är lite synd, för låtar som ”Karl Marx And History” och ”Cheater” rivs av i ett naffs.

Det är faktiskt NOFX´s charmante frontfigur ”Fat Mike” som får konserten att tända till ordentligt! När han smiter upp från sin position vid sidan av scenen och hjälper till att köra i ”Freedom Song” är det som kvicksilver för både band och publik. RANDY är tillbaka på allvar, det tog bara lite tid att skaka av sig rosten! Dängor som ”Addicts Of Communication”, ”Little Toulouse” och ”Me And The Boys” serveras till en nytänd publik och när Basisten Johan Gustavsson kliver fram och sköter leadsången har han som vanligt svårt att inte explodera av frenesi. Den karlen borde sjunga mer!

Bandet blir inropat för extranummer och plockar fram den gamla LITA FORD-covern ”Kiss Me Deadly”, vilket inte sker varje dag. När sista ackordet är slaget svingar basisten iväg sin fyrsträngade högt upp i luften, rakt över sina bandkamrater och det är på håret att han blir några tusenlappar fattigare, situationen räddas av en kille som sett spelningen uppe från scenens kant. Nu är det bara att hoppas på en ny skiva inom överskådlig framtid!

Jag skonar fötterna från att stå ett tag och hinner med att bekanta mig med de proppfulla öltälten, där det kostar 55:- för en kall. Men snart är det dags för gig igen!

Det våras för svensk punk. De gamla liken grävs upp igen och dammas av för att mäta sig mot dagens konkurrenter.

Redan när skåningarna i MODERAT LIKVIDATION kliver upp på scen får jag mina arma fotknölar söndersparkade av stålhättekängor i storlek 34. Jag ser mig omkring och inser att det medelåldern på publiken är den yngsta hittills för kvällen. En kväll vars publik tycks vara antingen 30+ eller i yngre tonåren. Det är heller inte bara stereotyppunkare så långt ögat når, utan en hel del yngre tjejer som ser ut som din lillasyrra.

”Vi är MODERAT LIKVIDATION och vi spelar råpunk!” skorrar snart en skånsk stämma och ”Sprängd” öppnar konserten i ett brak. Det är inga träningspass som utförs av bandmedlemmarna, då de mest står som Schackpjäser, med undantag för den solglasögonbärande (ALDRIG ok på scen!) vokalisten som glider runt lite lojt och sjunger med mikrofonen i stativet, precis som Joey Tempest.”Tio Timmar” följs upp av den utsökta och mörka ”Enola Gay” och när ”White Rastas” drar igång ser jag att ett par tuppkammar längst fram börjar krokna så smått. Den slitna fasen ”Spela snabbare!” skriks från okända håll och MODERAT… kontrar med att bjuda publiken på en ny, kort och rätt trist låt vid namn ”PK”. Plötsligt lägger jag märke till en svartklädd man i publiken som stjäl halva showen...

Text: Manne Påhlsson

Länk: www.westcoastriot.se

West Coast Riot - 26 Juni

2008-09-25T15:13:00.004+02:00

Frihamnen, Göteborg. En mindre charmig plats att hålla en festival på är svårt att hitta, möjligen att något gammalt intorkat runkbås i Albanien kan matcha, men jag är osäker. I ett industriområdebestående av en hektar asfalt och sterila byggnader trängs två stora scener, Close-Up Magazine-sponsrade tältscenen och ett par öltält med merchandiseförsäljare, korvgubbar och falafelstånd. Vädret denna tidiga fredagseftermiddag påminner mest om amerikansk sovjetpropaganda och det är med viss oro jag blickar fram emot en kväll under bar himmel.

Efter inhandlande av lite färddryck på Systembolaget samt billiga paraplyer påbörjar jag och mitt sällskap den 15 minuter långa gångsträckan in till området ute på Hisingen. Mitt på Göta älvsbron ger mitt 39-kronorshelvete till paraply vika för den kraftiga vinden och jag får skalla bort regnet ur ansiktet den sista biten.

När något som känns som en oändlighet, väntan på att lösa ut pressarmbandet var segare än en senil gubbe äntligen är över hastar jag med raska steg mot red stage där ett återförenat DE LYCKLIGA KOMPISARNA är i full färd med att underhålla den tappra publiken. Jag sluter upp med mina vänner till tonerna av den sömniga låten ”Smet” och delges snabbt den dåliga nyheter att gamla örhängen som ”Dit Kuken Pekar”, ”Dricka Sprit Och Hålla Käften” och ”Ölstugan” redan är avverkade från repertoaren. Men när ”Troll Och Häxor” så utannonseras spelar det inte längre någon roll!

Mart Hällgren, dagen till ära iklädd blå arbetarhängselbyxor (japp, insydd skumgummi på knäna), utstrålar en så härlig pondus att man bara kan bli glad. Hans halvtöntiga ”antiutseende” gör att han mest liknar en lite bortkommen vaktmästare där han flackar omkring på scen, men allt som oftast med full koll på vad han pysslar med. ”Evigt Liv” tar vid och när bandet sedan drar igång ”Hockeyfrilla” i ett rasande tempo vaknar publiken till ordentligt och ett gäng nävar far upp i luften. Den ende orginalmedlemmen, utöver kapellmästaren själv, trummisen Jouni Haapala visar att han är en riktig pärla bakom slagverken.

Att bara leva på gamla meriter, och i synnerhet på debutalbumet ”Le Som En Fotomodell” är kanske trist för bandet, men jag tackar å det ödmjukaste för att DLK håller sig till vad som bör räknas som klassiker i sammanhanget. Mart passar då och då på att uppdatera texterna, för att få en mer 2000-talspräglad känsla, han skriker ”Runka på din kuk!” istället för återhållsamma ”Lattja med din lem” i ”CP Framför Sin TV” och slänger in ”Jag fick det så gott ställt, när du kramade Reinfeldt” i ”Finansministern”, sådant uppskattas! Kvartetten fumlar bort sig ibland, spelar lite fel och trampar i klaveret, men det blir mest charmigt och när extranumret ”Egon” klingar ut och himlen lyser klarblå igen, verkar de flesta vara rätt tillfreds med vad som visats upp från scen.

Text: Manne Påhlsson
Länk: http://www.westcoastriot.se/

RAGE AGAINST THE MACHINE – Hultsfredsfestivalen 12 juni

2008-08-29T16:13:00.005+02:00

Hawaii scenen, torsdagen 12 juni, kl 00.00 *****

Bandet albumdebuterade 1992 med den speciella mixen av rap, hip hop, metal, punk och funk. Med år 1997 och 2000 i minnet, skulle nu Hultsfreds festivalen få bocka av amerikanerna, åtta år efter splittringen, för tredje gången i sin line-up.

De många timmarna i bilen slutade på parkeringen, 500 m från portarna. Två världar möttes. Verkligheten i en småländsk tätort kontra skitig musikfestival full av hormonstinna tonåringar på väg mot könssjukdom.

Utrymmet framför Hawaii fylldes snabbt av vad som verkade vara majoriteten av festivalens besökare. Från de hängivna fansen till de nyfikna musikälskarna. Oavsett sort fick i alla fall inledande Testify, från 1999s ”The battle of LA”, igång publiken. Setlisten verkade vara väl uttänkt med kandidater från varje album. Både de givna dängorna och de oväntade som Calm like a bomb (1999).

Moshpiten ökade i storlek som ringar på vatten och var knappa metern ifrån oss. Den stora röda stjärnan från scen bakgrunden skymtade knappt fram pga den tunga dammattan. Men Zack de la Rocha mjölkade sin beslutsamma blick och övertygande sång. Då och då svepte sjön Hulingens iskalla vindar förbi. Så den utmattade publiken orkade sjunga och gå loss tills sista låten.

Kvartetten lämnade scenen och då började publiken treva fram, och till sist, skandera "Fuck you I wont do what you tell me!". Responsen blev då Internationalen på ryska. Som per automatik lyfte konsertbesökare knutna nävar genom jorddimman upp mot det bäcksvarta himlavalvet. När sedan extra nummerna Freedom och Killing in the name (1992) frälste såg vi alla ut som presumtiva terrorister. Med T-tröjorna uppdragna på näsryggen. Mot det kvävande och äckliga Hultsfreds dammet.

I slutet ställde sig guld-grabbarna, som nu mer är män med rynkor, på rad med armarna över varandras axlar. Synligt rörda av publikens entusiasm och kärlek. Då var det nog många med mig som hörde ord som hopp, rebelliska toner och meningsfullhet rungandes i huvudet.

Setlist:
Testify
Bulls on parade
People of the sun
Bombtrack
Vietnow
Know your enemy
Bullet in your head
Born of a broken man
Guerrilla radio
Calm like a bomb
Sleep now in the fire
War within a breath

Extranummer
Freedom
Killing in the name

Betyg: *****
Foto: David Atlas

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.ratm.com

Roskilde festivalen - Summering - DEL 2

2008-08-17T15:18:00.010+02:00

Hultsfreds festivalen hade ju landat ett bokings-Ess när de fick RAGE AGAINST THE MACHINE till sin line up. Frågan är ju om Roskilde avstod eller de praktiska möjligheterna helt enkelt inte fanns under festivalens fyra dagar. Det hade även varit häftigt om LED ZEPPELIN hade kunnat bokas...

Årets line up vållade ju inte några glädjetjut från undertecknads håll även om hjältarna CLUTCH och THE HELLACOPTERS fanns med. Men det handlade egentligen inte om dåliga bokningar utan om, för mig, rätt okända band.

Med anteckningsblock och penna, för möjliga konsert recensioner på bloggen, såg jag följande akter:
CLUTCH (US), THE HELLACOPTERS (S), BAND OF HORSES (US), KINGS OF LEON (US), GRINDERMAN (AUS), MOTORPSYCHO (N), THE GRAND (N), JUDAS PRIEST (UK), NEIL YOUNG (CAN), BLACK MOUNTAIN (CAN) och VON HERTZEN BROTHERS (FIN).

Men jag hann även med lite KENGE KENGE (KEN), GOLDFRAPP (UK), THE CHEMICAL BROTHERS (UK) och SLAYER (US). De som gav starkast intryck var ändå CLUTCH, MOTORPSYCHO, BLACK MOUNTAIN OCH NEIL YOUNG. Varav den sistas sång om någon kvinna med långt blont hår på en motorcykel fick mina tårar att falla.

Rockharder-kollegor fick jag inte nöjet att träffa så mycket som jag hade velat. Mobilnätets usla täckning under större delar av festivalen hindrade en naturlig daglig kontakt. Så Danska SONOFON fick nog bannor utav många, förutom oss.

Festivalmaten fick mest bli snacks och lite dricka från Tuborg-båsen. Frågan om hur får man det åtråvärda TUBORG-armbandet hägrade. Det sägs att bäraren får gratisöl så fort det visas vid disken...

Det som gav min danska visit en hint av negativitet var följande: Mannen i kilt som försökte sätta mig på plats gällande min musiksmak på väg hem till presscampingen på lördagsnatten. Lemmel-tåget av långsamma besökare och den förbryllande kön till JAY-Z.

Jämfört med stadsfestivaler, Hultsfreds festivalen och Sweden Rock är Roskildes "the real deal". De har verkligen förfinat idén om hur en festival för en bred massa (ca 67 000 besökare i år) kan göras på ett smart, hållbart sätt och samtidigt stå för sunda värderingar.
25 000 frivilliga jobbar för, under och efter festivalen. En väldigt trevlig festival personal dessutom.

När räkningarna sen är betalda doneras all vinst till humanitära och kulturella syften. En tradition som funnits med sedan 1972. I år stod fokus på Fair Trade. Från det egna Fair Trade-vinet till information om ämnet.

Roskilde festivalens 38de år hade onekligen "Treenigheten". Bra bokningar - Berusning - Trevliga besökare som resulterade i en kanon upplevelse!

Text & foto: Banesa Martinez

Roskilde festivalen - Summering - DEL 1

2008-08-13T17:27:00.011+02:00

Presscampingen var stillsam, gemytlig och skräpfri. Därmed allt som den ”riktiga” campingen inte var! Själv valde jag den förstnämnda just för stillheten som skulle ge mig vilan jag behövde för att klara hela festivalen. Men att klä på sig på morgonen var nästan lika med att kvävas ihjäl. Ändå hade jag skugga fram till kl. tio!

Dessutom fanns det faciliteter i närheten som inte för många nyttjade. Duschar och vatten-toaletter i grabbarnas omklädningsrum fanns bara ett stenkast ifrån presscampingen. Så efter en lätt promenad, dusch och den lätta promenaden tillbaka kände man sig på topp inför den kommande orgien i musik dagen skulle innebära.

Den ”riktiga” campingen var hur stor som helst! Skaror av brokiga grupperingar täckte gräset. Både som tält och besökare. ”Bond brännor” och några som lyckats med konsten att få Roskilde festivalens logga i 2x3 cm osolad.

Påståendet att ”den riktiga festivalen är ute i campingen!” stämmer till viss del konstaterade jag. För förutom att kolla på bra band är ju meningen att man ska få chansen att umgås med likasinnade och även få lära känna andra livsstilar

eller ”subkulturer”.

Eller hur?

Jag hade nöjet att få hänga på Camp Evil (på camping east, plats ”P”) som hade samlat ett 15-tal festivalare i år. I nästan 20 år har det samlats invånare från olika länder i europa. Bl.a Nederländerna, Tjeckien, Tyskland och England, fast flest svenskar. Campet heter egentligen Camp Evil Oli efter tyska Oliver Kissling.

Hans stora musikintresse gör han även något nyttigt av med sin online-skivbutik http://www.groovetemple.de/ . Från "Hard & Heavy", "Punk Hardcore Ska", "Blues" till "Jazz Avantgarde Swing". Som CD, vinyl och musik-DVDs. Värt att kolla in....

Stämningen hos festival besökarna var uppsluppen. Speciellt bland de dyngraka. Jämfört med Småländska Hultsfreds festivalen tornar skillnaderna däremot upp. Den rika blandningen i ålder och stil/livsstil/musiksmak på den danska festivalen är uppfriskande men även spännande rent visuellt. Dessutom är nivån på den sociala interaktionen avsevärt hög när man inte vadar i identitets-kopior. Som på Hultsfreds festivalen.

Text & foto: Banesa Martinez

MOTORPSYCHO, Roskilde Festival 2008, Odeon

2008-08-07T23:53:00.002+02:00

MOTORPSYCHO har fått finna sig att stå i skuggan av andra norska rockers, trots att de hållit på längst och släppt en väldans massa skivor. Kanske har det att göra med powertrions uttryck som är präglat av psykedelia och suggestiva utflykter. Eller så är det helt enkelt ett resultat av det faktum att bandet alltid varit bättre live än på skiva.

Klockan har blivit en bra bit över midnatt när det är dags för MOTORPSYCHOs spelning – perfekt tidpunkt för att få sig en dos psykedelisk norsk urkraft med andra ord. Bandet hinner med hela tre långa låtar framförda med imponerande energi och driv och explosiva improvisationsutflykter. Det hela blir inte sämre av att man klämmer in lite GRAND FUNK RAILROADi mitten, i form av en finfin passage från Inside Looking Out.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-07

MY BLOODY VALENTINE, Roskilde 2008, Arena

2008-08-06T23:32:00.002+02:00

Att se gamla favoritband återförenas och uppträda efter några år i skuggan är lite som att gå in på ett snabbköp i Frankrike och köpa en vinare – vissa gånger blir det fullträff, andra gånger råkar man ut för något odrickbart och ibland blir något man hoppas på och verkligen tror ska bli bra ett rent fiasko.

MY BLOODY VALENTINE hörde till de främsta inom shoegaze då det begav sig. Skivan "Loveless" (1991) blev, efter en inspelning som drog ut på tiden i hela två år på grund av att de var pank, en fullträff som fortfarande är en milstolpe inom alternativ rock. Förväntningarna var således högt uppskruvade inför bandets återförening i år. Vi möts av en massiv ljudmatta i Arenascenens tält där Kevin Shields och Belinda Butcher står på scen, orörliga och – ja, givetvis – stirrar ner på sina skor och effektpedaler. Det känns lite högtidligt på något märkligt sätt. Volymen är så hög att det nästan är svårt att urskilja vilken låt som faktiskt spelas i larmet, samtidigt låter det underbart när bandet framför en monotont malande version av Soon. Efter en stund går vi längre bak och då, när vi står utanför tältet hundra meter från scenen framgår det att MY BLOODY VALENTINE har full kontroll på kaoset, allt finns där det ska. Denna gång var vinaren en vällagrad fullträff.

Text: Magnus Engvall, 2008-08-06

Intervju med ENTER SHIKARI, söndag 6 juli, Roskilde

2008-07-31T19:27:00.003+02:00

Rockharders två utsända reportrar - Mats och undertecknad - hade gett upp hoppet när vi till slut blev överrumplade med det samtal från Keith Reynolds, ENTER SHIKARIS manager som utlovats. Totalt oförberedda, med anteckningar kvar i tältet på presscampet, ingen vettig inspelningsutrustning och med en flaska Bollinger i kroppen fick vi dock den utlovade intervjun i sista sekund med Chris Batten, bas och sång samt Liam Clewlow, gitarr och bakgrundssång.

Detta är den sista spelningen de unga brittiska herrarna gör innan det nya albumet spelas in och släpps. ENTER SHIKARI har turnerat oavbrutet sedan slutet av 2006 och tar nu en välbehövlig paus för att spela in uppföljaren till debuten ”Take To The Skies”. Rockharder var nyfiken på hur inspelningen av det nya albumet går.
– Vi har faktiskt inte börjat spela in något material riktigt än. Än så länge har vi bara några demos och så har vi skrivit lite låtar. När vi kommer tillbaka från Roskilde ska vi faktiskt in i studion direkt och spela in en singel, svarar Chris.
– För oss blir det även en chans att testa på hur det kommer att gå med vår nya producent, Andy Gray.
– I början var det lite oreda men allt är i sin ordning nu. Vi har fått en bra vibe.
– Är det samma producent som ni hade på debuten, undrar jag?
– Vi hade faktiskt ingen producent tidigare utan mer av en ingenjör som skötte mixningen, John Mitchell. ”Take To The Skies” var självproducerad till viss del. Vi visste aldrig hur skivan skulle komma att låta.
Debuten blev välbemött av både kritiker och fans. Chris och Liam förklarar:
– I det stora hela tror jag faktiskt vi fick ett bra mottagande. Vi fick aldrig den här uppdelningen mellan de som tyckte vi sög och de som älskade oss utan de flesta verkar ha uppskattat oss. De större tidningarna i Storbritannien verkar ha gjort det i alla fall, haha.
Det kommer dröja en stund innan uppföljaren släpps men för de invigda berättar ENTER SHIKARI gärna om musiken. Kommer bandet fortfarande överskrida genrebegränsningarna?
– Vi kommer behålla trance/electronic-delen som är en stor del av bandet. Givetvis kommer hardcore-biten vara kvar men vi försöker pressa oss lite mer denna gång och utmana oss. Vad vi än gör vill vi att det ska låta ännu bättre än tidigare. Därför kommer vi använda oss mer av producenter inom dance/trance.
– Det har ju sagts att er musik är en mix av trance, hardcore men även med en del element från dödsmetal. Hur skulle ni själva beskriva er musik?
– Vi gillar egentligen inte att placera oss själva i ett fack men visst, de två största elementen är hardcore och trance. Det är detta vi fokuserar på i musiken. Nu på nästa skiva blir det nog en blandning av drum & bass och hardcore. Vi kommer alltid behålla den melodiska aspekten i musiken och vara väldigt catchy.

Back in the days
Britterna fick egentligen aldrig något klassiskt genombrott utan förklarar att succén med ENTER SHIKARI kommer från hederligt hårt slit.
– Vi turnerade väldigt mycket och spelade i hela Storbritannien utan avbrott. Vi fixade alla spelningar själva och tvekade aldrig på att verkligen ta allt som gick. Vi spelade även på Downloadfestivalen och på Astoria men var fortfarande osignade. Istället startade vi ett eget skivbolag.
- Har Internet haft en stor inverkan på er framgång, frågar Mats?
– Ja, absolut. Som så många andra band har vi ju en MySpace-sida och det har vi haft ända sedan vi bildades. Vi använde den mest som en mailinglista för att marknadsföra våra spelningar. Det var aldrig så att vi använde kanalen proaktivt och lade till så många vänner som möjligt som många band gör nu, svarar Chris självsäkert. Liam tillägger:
– Vi har aldrig horat utan alla de vänner vi har på MySpace har vi för att de har kommit till oss, inte tvärtom.
Hur ser ni på musikindustrin nu och att musiken är tillgänglig för nedladdning?
– Musiken kommer alltid att finnas där. Den kommer inte försvinna och vi kommer alltid kunna operera utanför industrin. Chris fortsätter sin redogörelse:
– Jag tror inte att skivbolagen kommer dö ut snart utan bara att de ändras i förhållande till utvecklingen. Vem säger att man måste spela in och marknadsföra sig på det konventionella sättet som det görs nu? Det går ju alltid att hitta alternativa vägar att gå.

Familjeföretaget SHIKARI
Det många kanske inte vet är att ENTER SHIKARI är mer eller mindre ett familjeföretag där killarnas pappor har en stor roll. Hur funkar det i längden med alla roller?
– Vi har en väldigt nära relation med management eftersom det är min pappa, sångarens pappa (Roughton ”Rou” Reynolds, förf. anm.). Fast vi är alla med i processen, från distribution till merchandise.
Vad är för – och nackdelarna med att ha ett familjeföretag, frågar Mats?
– Haha, ja våra farsor får ju verkligen vara med om allt och ibland få veta saker man önskar att de inte skulle ha någon kännedom om. Båda killarna stämmer upp i ett skratt och Chris förklarar vidare:
– Jag har ju inga hemligheter för honom. Han vet allt! När man kommer hem fem på morgonen och är dyngrak kanske det inte är hans stoltaste ögonblick men samtidigt får våra pappor vara med och dela framgången med oss. De har varit med från första början och hjälpt oss mycket.

Studsmattor och röj
Vad kan vi förvänta oss av er spelning ikväll? Kommer ni ta fram studsmattan?
– Nej, den har vi inte ikväll. En fet kille hoppade sönder den! Killarna skrattar och pekar på sin roddare som sitter vid ett bord längre bort i rummet och läser en tidning.
– Men det blir nog rätt spontant och intensivt. Det är alltid svårt att förutspå vad som kommer ske precis innan spelningen men vi kommer garanterat röja järnet. Vi levererar alltid det vi har. Det är vår inställning. Förhoppningsvis kommer det mycket folk. Om inte, så blir det mer utrymme för de som faktiskt vill se oss att röja mer, haha.

Studsmatta eller inte, bandet hade nog med energi att väcka liv i de söndagströtta besökarna under Arenas kupol och genomföra en intensiv spelning från start till slut.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-31

SLAYER, Orange, Söndag 6 juli, Roskilde

2008-07-21T23:28:00.004+02:00

Att bevittna SLAYER live nuförtiden är tydligen lika spännande som sex mellan ett Amish-par. När jag såg dessa amerikanska farbröder under Metaltown förra året gäspade jag av ointresse och gick ifrån spelningen halvvägs igenom. Kritik har bandet fått motstå; att de bara tar sitt musicerande som vilket 9-5 kneg som helst, att setlistan aldrig byts ut och att, ja de är tråkiga helt enkelt.

Så var inte fallet denna kväll. Min sista och avslutande konsert i Roskilde var allt annat än ointressant. Det verkar som om Guds okäraste söner har tagit åt sig lite av den kritik de har fått utstå för Kerry King och Tom Araya manglar på utav bara helvete. Sångaren smilar som Satan själv mellan låtarna och påannonserar nästkommande blasfemiska pärla med en helvetisk förtjusning.

Jag kan inte göra något annat än att sjunga med i Cult när den fantastiska refrängen skriks ut i rent religiöst hat; ”religion is hate, religion is fear, religion is war, religion is rape, religion’s obscene, religion’s a whore”.

Andra sköna kioskvältare bandet bjuder på är öppnaren, Hell Awaits, Disciple och Die By The Sword.

Gåshud och tinnitus! Ett stort minus är att ljudnivån är alldeles för hög. Mina öron blöder när jag nöjt traskar ifrån SLAYERs spelning mot presscampet och taxin som tar mig till flygplatsen.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-21

GRINDERMAN Roskilde, Orange, Fredag 4 juli

2008-07-18T22:36:00.003+02:00

GRINDERMAN är inget mindre än Nick Caves garagerockiga sidoprojekt. Att han som 51-åring rockar hårt igen kan ses på olika sett. Själv så gillar jag verkligen deras skiva och var väldigt laddad inför konserten. Någon halvtimme sent så kommer de då ut på scen efter presentation av självaste Per Sinding-Larsen. Nick och bandet är taggade som få och rockar hårdare än många 25-åringar. Nick visar verkligen var skåpet ska stå då han sjunger, spelar gitarr och spelar orgel. Han mässar ibland som en snuskig predikant från helvetet.

Nick Cave är verkligen en fantastik showman och får med sig publiken på en fantastisk No Pussy Blues. Här drar bandet ner på volym och tempo för att sedan dra på. Dynamiken var klockren. Warren Ellis på gitarr har ett enormt helskägg och går mellan varven lös på en stackars hi-hat med en maracas. De hade till slut inte så många fler låtar att spela och avslutar med en cover på BAD SEEDs Tupelo. Att GRINDERMAN lite tempo mot slutet är inget som jag stör mig på då de gjort en sådan urladdning. Detta var festivalens höjdpunkt för mig.

Text & foto: Håkan Berg, 2008-07-18

BULLET FOR MY VALENTINE, Arena, torsdag 3 juli, Roskilde ***

2008-07-14T00:41:00.010+02:00

Jamenvisst, BULLET FOR MY VALENTINE lockade en hel del folk till sin spelning under det stora plasttaket i Arena. I sin helhet var deras bedrift i Danmark en klart godkänd sådan. Men som jag nämnt tidigare, jag har svårt för detta band och kan inte alltid ta dem seriöst.

Bandet kan sina hårdrocksposér men jag hade hellre klarat mig utan mellansnacket helt och hållet. Det blir mest bara klyschigt när de försöker få igång publiken som ändå verkar vara med på noterna redan från början. När Matthew Tuck öppnar käften mellan låtarna vill jag bara skära mig som den mest depraverade emo-tonåringen.

Och då inte av ångest utan av ren pinsamhet.

Walesarna får däremot något av en upprättelse när de framför alstren från den annars så mediokra skivan ”Scream, Aim, Fire”. Deliver Us From Evil och Tears Don’t Fall från debuten verkar vara bandets livepärlor och genomförs klockrent denna kväll.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-14

Smarrigast på Roskilde festivalen - SLUSHBUS

2008-07-13T21:24:00.007+02:00

Efter att varit nästintill nykter hela festivalen beslöt jag mig för att ta tag i saken. Klart smakfullast på festivalen var bussen med isdrinkarna vid sidan av Cosmopol-tältet på västra sidan av festival-området.

För 35 danska kronor kunde du välja mellan "Kung Fu", (THE BLACK DRINK) av vit rom och med lakritssmak, "Strawberry Daiquiri" (THE RED DRINK) av vit rom och med jordgubbssmak samt "Filur" (THE ORANGE DRINK) av Absolut Vodka och med tutti-fruttismak. Eller lägga 20 extra kronor och få en dubbel.

Med tanke på de tre dubbla "Strawberry Daiquiri" en öldrickare som jag hann med, vann den och inrättningen SLUSHBUS lätt priset som Smarrigast på Roskilde festivalen!

Text: Banesa Martinez

KINGS OF LEON Roskilde, Orange, Fredag 19.30

2008-07-12T20:15:00.006+02:00

KINGS OF LEON sågs av vissa vid deras genombrott som en bonnigare variant av THE STROKES. De tre bröderna med sin kusin på gitarr från Tennessee har dock vuxit upp. Bandet har hunnit med tre skivor och på scen ser de riktigt stylade ut. De har till och med rakat av sig sina mustascher.

Jag gillar Caleb Followills känslosamma, lite småfalska sång. När de spelade i Stockholm senast var den dock lite mer än småfalsk. Nu låter den desto bättre och de har blivit ett bättre liveband. På Knocked Up får de med publiken på lite skön allsång i solen. Bassisten Jared tar mycket plats i ljudbilden och gör det mycket bra. På konserten spelade de även nytt material från den kommande skivan ”Only By The Night”. Något att se fram emot i höst.

Text & foto: Håkan Berg, 2008-07-12

AT THE GATES, Arena, söndag, 6 juli, Roskilde *****

2008-07-10T21:06:00.006+02:00

Att få bevittna legendarerna i AT THE GATES har alltid varit en våt dröm för mig. Nu, i slutskedet av deras återföreningsturné fick jag äntligen chansen.

Det är med gråten i halsen och ett förhöjt blodtryck jag för första gången någonsin får höra Raped By The Light Of Christ och Windows. Det är egentligen milstolpen ”Slaughter Of The Soul” jag spisat och även om denna platta fortfarande är lika vass som för 13 år sen var det riktigt magiskt att få höra de tidigare alstren.

Arena är i mitt tycke den bästa scenen och AT THE GATES levererar sin melodiska döds för ett hav av åskådare som ser ut att vara minst lika lyckliga som jag.

Bäst var utan tvekan Under A Serpent Sun. Gunget i tvåtakten samspelar eminent med Tomas Lindebergs vrålande stämma. Bandet avrundar sin spelning med Blinded By Fear. Det är eufori så det förslår!

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-07-10