WEST COAST RIOT 2009

Eftermiddagssolen kramar varenda droppe ur de solbadande besökarna vid Frihamnen i Göteborg, vilka i sin tur gör sitt yttersta för att fylla på med kall (nåja) fatöl från öltälten. West Coast Riot kunde inte ha fått ett bättre väder.

Klockan 17:00 sparkar den amerikanska hardcoreveteranen SICK OF IT ALL igång sitt set. Jag är eld och lågor då detta manskap dammat in ett par konserter som hamnar högt på min lista över de bästa gig jag upplevt genom åren. Jag tittar mig omkring en smula, är det inte lite glest med folk? Kravallstaketet som placerats i mitten av publiken må fylla sin säkerhetsfunktion, men fungerar även som ett avbräck från det tryck som bör finnas framför scen när band av denna kaliber slår an gånggången.

Och mycket riktigt, någon orgie i röj, mosh och dans blir det inte, trots att den karismatiske sångaren och frontfigurer Lou Koller, som ser oerhört slim och välmående ut dagen till ära, manar på publiken och annonserar underbara dängor som ”Built To Last” och ”Step Down”. Svensken är inte vida känd för att röra på sig i onödan och emellanåt känns det som bandet kämpar lite i motvind med försök att få publiken att sjunga med i refränger och veva igång circle pits. När Koller sedermera vädjar till den näst intill obligatoriska ”Wall Of Death” (ett återkommande spektakel på bandets spelningar där publiken delas i två lag på varsin sida scenen och på angivet kommando springer ihop i en enda frontalkrock) mitt in i konserten, så får det ett svalt mottagande och han häver ur sig ett smått sarkastiskt ”Let´s start the smallest Braveheart battle in the world”.

Trots att bandet inte når ut till fullo och jag på allvar funderar på om musiken verkligen hör hemma på stora festivalscener, så är det alltid skönt att höra och se hardcore i sin renaste form. Låtar som ”Die alone”, ”Scratch The Surface” och ”Us vs Them” är balsam för själen.

Betyg: ***

Efter en ölpaus så vilar jag ögonen på festivalens stora spektakel, GOGOL BORDELLO ett tag. Bandet som nästan är ett helt fotbollslag på scen svänger rejält och känns somrigt och uppskattat bland de muntra åskådarna. Personligen har jag svårt att ta dem på allvar då känslan av sockervadd, skäggiga damen och skrattande dvärgar ligger väl nära till hands, detta är en cirkus! Men med tanke på att det stora norrländska allvaret snart går på scen så känns det ändå som en gemytlig andningspaus.

”You Ignore Them All” drar så igång och med ens förstår jag att det där med att vara ett hardcoreband och inte behärska en stor utomhusscen är uppåt väggarna fel; RAISED FIST äger! Sällan ser man ett hungrigare band än dessa Luleåkillar och att bandet i princip befinner sig i luften lika mycket som på marken smittar självklart av sig på publiken. För ett enda kaos av hoppande och flängande är det verkligen!

Under den cirka en timme långa spelningen delas kängor ut till höger och vänster från kraftpaketet, studsbollen och framförallt pratkvarnen Alexander Hagman som håller mikrofonen i ett stadigt grepp. 90-talsscenen, vars återstod väl i princip bara är just RAISED FIST får sig en rejäl känga i ”Get This Right!” (”Uppe i Norrland fanns en jävla massa människor som snackade en jävla massa skit, var är ditt band idag?”), män som misshandlar kvinnor fysiskt och psykiskt (”And Then They Run”) likaså. Snacket ligger hela tiden på gränsen till vad som känns som vettigt och vad som känns lite pubertalt och löjeväckande, men var gång ett nytt stycke musik inleds så jämför jag gåshud med min käre vän Niklas, så bra är bandet och dess låtmaterial!

När klockan är slagen och två extranummer bränts av har i princip alla relevanta låtar vräkts fram, med undantag från några av de charmanta spåren på bandets två första EPs, men känslan av att både bandet och publiken mäktar med mycket mer än så är påtaglig. 7:e september landar RAISED FISTs nästa skiva och man säger på återseende i oktober, på det lite mer intima Trädgårn för en lika grym kväll som denna!

Betyg: *****

SOCIAL DISTORTION är efterlängtade. Som det känns har bandet självt gjort sig skyldigt till att 80 % av besökarna finns på plats under denna varma torsdag. Att kalla mig själv ett dunderfan vore att överdriva, men visst har manskapet levererat en del godbitar genom åren. Kvartetten har självklart lockat till sig dagens största åskådarantal, men där Storebrorfestivalen Metal Town som hålls de nästkommande två dagarna sålt mer biljetter än någonsin, konstaterar jag att West Coast Riot nog var mer välbesökt förra året.

Men vem bryr sig om det i kväll, när frontmannen Mike Ness, som sitter inne med ikonstatus bland merparten av de välfriserade och vältatuerade unga männen och deras bättre hälfter i publikhavet, tar till orda då lyssnar man! Känslan av en viss trötthet och tecken på ålderdom gör sig ibland påmind om man med nyktra och neutrala ögon beskådar vad som sker. Inte många på plats lär skriva under på detta, men jag gäspar och kollar på klockan mer än en gång. Kanske kan min långdragna förkylning som jag kämpat med i nästan två veckor beskyllas för detta, kanske inte. Från scen ”safear” man en aning och kickar igång örhänget ”Don´t Drag Me Down”, direkt följd av Cashcovern ”Ring Of Fire” lite väl tidigt in i setlistan, men publiken gillar vad de hör och svänger loss rätt duktigt.

”Har du de där pengarna du är skyldig mig”? hojtar Mike halvt på skoj, halvt på allvar och ger sken av att vända sig direkt till en kille i vit T-shirt som tillsammans med en hord av andra gratistittare står på Göta Älvbron och betraktar konserten. Lite så är stämningen, skämtsam och framförallt väldigt myspysig. Ett tag mår jag nästan lite dåligt över att se alla till synes nyförälskade par stå och kela med varandra samtidigt som solen går ned över Göteborg. SOCIAL DISTORTION kanske inte bör klassas som några mesar, men ska man ha tatueringar i ansiktet så tycker i alla fall jag att det ska vara mer punkrock än så här!

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Recension: Förhandslyssning av Katatonia "Night Is The New Day

Journalister har flugits in från olika delar av Sverige och Europa för en exklusiv förhandslyssning av Katatonias stundande albumsläpp "Night Is The New Day". Det har varit en olidlig väntan sedan förra skivan "The Great Cold Distance" som släpptes i i början av 2006. Efter mer än tre och ett halvt år är de svenska depprockarna alltså tillbaka och det är med skyhöga förväntningar och en smärre nervositet jag blir hänvisad in i studiorummet på Cosmos Studio. Bara grejen att bandet skrotade allt material förra sommaren för att de inte ansåg att det höll måttet visar vart de sätter ribban.

Albumet inleds med "Forsaker", ett inledningsspår med ett karaktäristiskt men kort intro, ett krigslarm om ni så vill innan trummorna och riffandet tar över helt och hållet. Ett perfekt intro som sätter stämningen redan från första not. Det är en klassisk komposition signerad Katatonia utan att göra avkall på varken tyngd eller melankoli. Ett melankoliskt solo bryter av och höjer den vackra stämningen. "The Longest Year" får mig att tänka på förra plattans andra spår, "Deliberation", inte sagt att de är liknande någonstans men tankarna vandrar onekligen åt det hållet. Ännu en gång är det trummorna jag tänker på. Så komplexa, så okonventionella i sin natur att de får mig totalt att tappa fokus.

De två första inledningsspåren gjorde ett starkt intryck på mig och superlativen haglade men sedan tog musiken en oanad vändning och det blev svårt att ta till sig de resterande spåren. Inte för att de var dåliga på något sätt utan just att Katatonia gör så otroligt komplex musik som aldrig ger lyssnaren någon chans att fastna vid en första genomlyssning. Nu får man ha i åtanke att det bara är en genomlyssning vi fick och vi alla blev införstådda att det kräver ett otal varv med skivan innan man kan urskilja någon form av röd tråd genom "Night Is The New Day". Tredje spåret "Idle Blood" inleds med ett akustiskt intro och stråkar. Mina anteckningar säger att den är anonym i förhållande till de två första spåren men att basgången var tung låten igenom. "Onward Into Battle" kan vid ett första intryck låta som om den är tagen ur bandets tidigare katalog med sin krigsantydan men faktumet är att den verkar mer stämningsfull än de första spåren. Jonas sång ligger vackert över hela låten och både körer och bakgrundssång finns bidrar till en skön atmosfär. Jag kunde även urskilja ett orgel/mellotronliknande parti mot slutet som jag föll för. "Liberation" har tunga riff och marshtrummor låten igenom. "The Promise Of Deceit" ger mig en industriell känsla och är snäppet lugnare i framförandet med sina syntar. "Nephilim har en Black Sabbath-mimande inledning och för tankarna långt bak i tiden.

Resterande halvan av skivan blir så otroligt komplex att det var svårt att anteckna något. Jag har bara enstaka ord nedtecknade. "New Night" är kortriffad och mer rakt på sak medan "Inhertitance" kännetecknas ännu en gång av Jonas vackra sånginsats samt att vackra stråkar bryter av i låten. "Day And Then The Shade" är mer uptempo och förmodligen den enda låten som det går att urskilja något mer positivare tongångar. Slutligen tycker jag Katatonia gör bäst i från sig i avslutningsspåret "Departer". Det är här bandet har sin styrka; att kunna knyta ihop säcken på ett bra sätt och lämna lyssnaren suktandes efter mer. Detta spår är en perfekt avslutning på "Night Is The New Day" på samma sätt "Journey Through Pressure" var på föregångaren. Lyssnaren kommer direkt att förstå att det nu är dags att stänga av CD-spelaren eller att trycka på repeat. Lugnare tongångar och gästinhopp av sångaren Krister Linder sätter punkt för denna gång.

Sammanfattningsvis bör det tilläggas att denna recension inte på något sätt gör "Night Is The New Day" någon rättvisa och bör bara ses som smärre riktlinjer för hur skivan kommer låta. Min egna uppfattning kommer säkerligen ändras när jag väl har fullängdaren i handen den andra november (eller en månad tidigare om jag nu lyckas erhålla en promokopia). De två första låtarna gjorde störst intryck innan jag totalt tappades bort i lager på lager av komplex och intrikat musikkomposition. Det kommer krävas åtskilliga lyssningar innan något kan utkristallisera sig och jag får en helhetsbild.

Hösten kommer bli vacker tillsammans med Katatonia.

Låtlista:

1. Forsaker
2. The Longest Year
3. Idle Blood
4. Onward Into Battle
5. Liberation
6. The Promise Of Deceit
7. Nephilim
8. New Night
9. Inheritance
10. Day And Then The Shade
11. Departer

Text: Tomasz Swiesciak

Intervju med THE TELSTAR SOUND DRONE på Roskilde festivalen

Mads, Hans & Rockharder

Köpenhamnsbaserade THE TELSTAR SOUND DRONE släppte sin debut EP i november på egen hand. Intresset för bandets musikaliska vidunder visade sig sedan mynna ut i en spelning på Roskilde festivalen. Enligt det Danska musikmagasinet SOUNDVENUE gjorde de riktigt bra ifrån sig när de på måndagen hade rivit av sin “syra rock” på Pavilion Junior.


Rockharder hade avtalat tid med trummisen Hans Beck och sångaren Mads Saaby (som slutade i bandet i augusti) kl 17 på torsdagen. Efter ett visst irrande och en vätskepaus fann vi grabbarna. Tillsammans satte vi oss på gräset precis under tältkanten och fick en trevlig och givande pratstund trots det sporadiska växlandet från engelska till svenska från mitt håll. Här är premiären av en engelskspråkig intervju på Rockharder-Festival.

You played at Pavilion on monday. How was it?
Great. We were far away from the audience since it was a big stage. That was both good and bad. We are more used to playing at smaller venues where the audience is more closeby.

How long have you been playing together?
Me and Mads have played together before but wanted to do something together. Like a sort of music collective where the sound could develop without the insight of others.

Why do you call yourself THE TELSTAR SOUND DRONE?
Its a comment to society, since satelite technology was the first covering communication throughout the planet.

Which is your musical vision or mission?
To open up peoples eyes. To show people something beautiful we want to play. Also we want to stop people from the commercial music. We are glad to have an audience to play to.

What makes TTSD stand out musically?
I guess maybe the postmodern thing. We dont strive to be retro, were no timemachine, no 60's copycats. We have our own sound, without trying to sound like someone else.

How long has the band been active?
Me and Mads have played together since 2001 but the band has existed for 2 years.

Wich are your influences?
Manely Psych and obscure albums. Like PAINTED FACES, THE ROLLING STONES, THE FUGS, SPIRITUALIZED, BABY WOODROSE and DRAGONTEARS. Electro acustic stuff.

Do you spend equal time on creating the lyrics as on the compositions?
Kind of equally I think. But most time on the music, the emphasis is more instrumental. Hans is the one that writes the lyrics.

What do you have planned for the band in the near future?
We dont have any studio booked. Our focus now lies on creating new material.

De många fimparna rutom oss och de täckta bladen i mitt anteckningsblock var tunga bevis för att jag just genomfört min första intervju på Roskilde festivalen. Lite nedslagen för att jag antagligen hade uppfattat för lite i deras svar á la skytteltrafik, men upprymd, steg jag ut i det stekande solskenet med Martin. Roskilde festivalen hade ju just börjat!

Text: Banesa Martinez
Foto: Martin Eek
URL: www.myspace.com/telstarsounddrone