Force Attack – DEL 2

Lördag
Vaknade i ottan. Typ vid klockan 7 och upptäckte att de andra i vårt minicamp också vaknat till liv. Solen stekte på och vi fick för oss att vi skulle åka och bada i Östersjön (Eller Baltiska havet som jag så fint översatte Baltic sea till. Man kan fan inte hålla reda på alla jävla vattenpölar och skit). En go tösabit till vän, hade slutat dricka i lagom tid så hon var körduglig tidigt. Vi tog vårt pick och pack och åkte iväg till stranden. Våra tyska grannar hade inget emot att vakta vår plats.

Julius, Tess, Galten, Nina och Henkas

En i bilen kräktes i en påse och vi mådde alla jävligt sådär. Förutom föraren då. Tror jag.. Vi hittade fram utan några större problem och spenderade ett gäng timmar med att bada, sola och förundras över varför 30 % av de tyska badgästerna var nakna. Det här blev en morgon i gubbkukar, kärringtuttar och barnrövhålens tecken.

Vi behövde vara tillbaka på festivalen till första bandet, tyska VOLXSTURM, gick på 14:30 då det var det enda ”måste se bandet” för min del på lördagen. Vi åkte i god tid och tänkte vi skulle hinna äta, så vi stannade till på en pizzeria dit typ 1 miljon svenska vänner av en slump också besökte. Stället var fullt av svenskar som kommit dit i tre olika grupper. Skumt men trevligt.

Fick bevittna den mest sönderbrända tatuering jag sett i hela mitt liv. Huden buktade ut på sätt jag inte ens visste huden kunde bukta ut på. Låg nära till hands att vissla på X-files titelmelodi.

Eftersom en viss herre i mitt sällskap, som vi kan kalla Jesper (Då det är hans namn), äter extremt långsamt och extremt mycket, så kom vi inte alls i tid till att se VOLXSTURM. Halva spelningen hann jag dock uppleva och satan i gatan vad bra dom var. Tyvärr var basen lite väl hög och lyckades därför dränka en del finlir. Dom gästades av Duffman (The Simpsons) som dansade på scen. Fan vet vad han gjorde där men latjo var det i alla fall.

Efter deras spelning, på stora scenen, så tittade jag och matvraket Jesper in i tältet där lilla scenen stod. Ljudet var jävligt bra och det var några snubbar som gjorde sin grej på scen. Det lät precis som allt annat och jag lade aldrig deras bandnamn på minnet och tyckte jag kunde viga dagen åt alkohol istället. Sagt och gjort.

Resten av dagen är svart.


Text: Julius Dahlström
Hemsida: http://www.forceattack.de/

Force Attack, Tyskland, 25 – 27 Juli, 2008 – DEL 1

Fredag
Festivalmagen med tillhörande pirr och diarré kickade igång redan på måndagen, trots att man inte skulle iväg för än på fredagen. Har aldrig varit på Force Attack i Behnkenhagen, utanför Rostock förr, och hade bara hört historier från diverse polare. Fast då många av ens vänner egentligen hör hemma i ”Lala-land” och har en tendens till att överdriva ditten och datten, så har jag i vanlig ordning tagit det som sagts om festivalen med en nypa salt.

Jag åkte dit i en minibuss ihop med fyra bekanta och väl framme på festivalen var det tänkt att vi skulle bo i ett stort camp ihop med massa andra kompisar ifrån Sverige. Det var omöjligt att få en vettig förklaring om vart dom befann sig, då de flesta verkade ha stampat på korken redan i ottan. Vi gav snabbt upp vårt letande och placerade vårt tält och bil i utkanten av själva festivalområdet. Hamnade bredvid ett gäng trevliga tyskar som inte hade nåt emot att grilla ihop med oss. Knäckte lite öl och försökte komma i stämning.

Lyckades så småningom lokalisera en massa andra polare som bodde i ett camp ihop med massa andra svenska punkare och skinheads. Dom var rätt bra i gasen allihopa. Det här medförde att de var bra jävla dryga också. Bråkade med allt som rörde på sig och jag gjorde det vi svenskar är bäst på: Jag skämdes och söp ner mig till deras nivå.

Ville bara se ANTI NOWHERE LEAGUE som spela på fredagen men lyckades skymta sista låten med BUSINESS också. Kan inte uttala mig om det var en bra eller dålig spelning men enligt vänner var dom faktiskt jävligt bra. Jag har sett dem ett gäng gånger redan och dom har alltid levererat. Så nåt annat än en bra spelning vore otippat. Första gången jag såg dem för en 8 år sedan så var dom hur bra som helst även om sångaren Micke Fitz legat däckad under ett flipperbord en liten stund innan han äntrade scenen. Respekt.

Tredje gången gillt jag skulle se ANTI NOWHERE LEAGUE lira och dom hade mycket att bevisa sen förra årets ap-kassa spelning på Augustibuller. Dom gav järnet och varvade gamla goda hits med nyare låtar som absolut höll måttet. Kul när gamla rävar fortsätter leverera. Dom har återvunnit min respekt.

Resten av dagen är svart.


Text: Julius Dahlström
Foto: www.myspace.com/animalanwl
Hemsida: http://www.forceattack.de/

SLIPKNOT - Hovet *****

Att min konsertoskuld med SLIPKNOT skulle bli så brutal som denna kväll hade jag inte den ringaste aning om. När Surfacing kickar igång en sjuhelvetesshow efter uppvärmarna CHILDREN OF BODOM och MACHINE HEAD känner jag mig redan mörbultad halvvägs igenom låten.

Som att bli våldtagen av alla imbecilla fans i AIKs hejarklack.

Det mest hänsynslösa denna kväll kommer från Joey Jordisons excellenta spel på pukorna och de stora hydrauliska oljefaten som blir misshandlade av Shawn ”Clown” Crahan och Chris ”Dicknose” Fehn. De ultrasnabba kaggarna och det solida ljudet från all metal skickar ut en ljudvåg som får mina kinder att fladdra långt bakom mitt hårfäste. Min tinnitus var mer påtaglig än någonsin morgonen efter och skallen kändes som ett söndertrampat minfält.

Corey Taylors röst värms sakta upp men kommer inte till sin fulla rätt förrän den MTV-vänliga rockhiten Before I Forget. Vid det här laget har moshpiten, som jag av misstag hamnat i, förflyttat mig från vänster till höger flank, helt utan att jag behövt anstränga mig.

SLIPKNOT är vitala trots sin ringa ålder och de båda oljefatspiskarna hoppar och klänger på sina trumställ samt pekar finger och gestikulerar obscent. De nio galningarna beslutar sig även för att försöka sig på något som enbart gjorts tidigare och blivit förevigat på DVD-släppet ”Disasterpieces”; att få hela den stående publiken att sätta sig ner under Spit It Out och hoppa vid Coreys tillsägelse.

Som små marionettedockor gör vi som vi blivit beordrade.

Det Iowa-baserade bandet har en hitkavalkad av låtar att välja mellan och gör det väl. Istället för att koncentrera sig på senaste släppet ”All Hope Is Gone” får vi en omfångsrik setlista från 'back in the days'. Faktum är att enbart singlarna Psychosocial och Dead Memories spelas från det senaste opuset.

Bland de mer gladlynta tongångarna The Heretic Anthem, Duality, (Sic), och People = Shit bjuder även bandet på Prosthetics som aldrig tidigare blivit spelad i Sverige under SLIPKNOTs snart tioåriga karriär.

Det är sannerligen den hårdaste afton jag bevittnat. Någonsin! Att sedan ”Clown”, samme man som jag intervjuat timmen tidigare, hoppar av från scen och hocheytacklar mig och alla stående fans på Hovet, spär bara på råheten. Lägg därtill Joeys trumset som lyfts upp, vänds 90 grader och roterar och du har en liveshow värd en veckas psykbryt efteråt.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak

Foto: Daniel Robertsson

Länk: http://www.slipknot1.com/

Way out west del I

Metreologerna har utfärdat klass två-varning och gemene man verkar vara inställd på ett riktigt regnigt veckoslut. Just denna helg är det för andra året i rad dags för Way Out West i Göteborg. Dålig timing? Jo tack!

Festivalen mjukstartar redan på torsdagskvällen, med en del klubbspelningar runt om i stan. På grund av utrymmesskäl är det först till kvarn som gäller (ganska tur då det lätt blir trångt om ägarna till de 22 000 sålda biljetterna skulle trängas under ett och samma tak). På rockklubben Sticky Fingers hinner jag med att bevittna ett för mig okänt band, som inte lämnar några större intryck innan kvällens stora behållning THE GUTTER TWINS kliver in på scen.

Greg Dulli och Mark Lanegan är tillsammans med sina medmusikanter efterlängtade. Lokalen är proppad och ölen tycks rinna ned oroväckande lätt på sina håll.

Omfamnade av rök och minimalistisk scenbelysning levererar duon, om man bortser från MASSIVE ATTACK-covern ”Live With Me” ungefär vad som väntas av dem. Dully är den tydliga ledaren i allt vad mellansnack och scennärvaro heter, Lanegan är i princip orörlig konserten igenom, med händerna i ett hårt grepp runt mukrofonstativet. Ändå är det den sistnämnde som är behållningen! Medan jag flertalet gånger funderar över om Mr Dulli verkligen är så mycket att ha, ger Mark Lanegan ingen möjlighet till tvivel. En mer karaktäristisk röst är svårt att finna. Om en längre tids missbruk för med sig något gott, så är det en mörk och skrovlig röst, det är bevisat flera gånger om.

Mot slutet ger sig Greg sjungande ned från scen och ut i publiken. Jag väljer att lämna konserten efter detta, det känns som ett fint avslut.

Fredagen ser bättre ut än vad norskan på vädret sagt och folk trängs i gräset utanför festivalområdet i Slottsskogen.

Ett till synes salongsberusat SONIC YOUTH kickar igång på eftermiddagen, och bara efter några minuters skrammel på scen visar tusentals åskådare hur man i grupp byter om till regnkläder på fem sekunder. Med ett A4-ark som enda regnskydd inser jag att vädergudarna tagit ledningen med 1-0 och tvingas avlägsna mig från platsen.

En regnskur senare och lite parköl i goda vänners lag är det dags för THE NATIONAL på Linnéscenen. Trots att NICK CAVEs GRINDERMAN spelar samtidigt är det på tok för mycket folk inne i tältet för att alla ska rymmas. Med mina 193 cm kan jag ändå notera att bandet som mest är nio musiker på scen, vilket gör redan utmärkta stycken som ”Mistaken For Strangers” och ”Fake Empire ännu bättre......

Fortsättning följer inom kort.

Text: Manne pålsson

Foto: Ernest Jasmine (Gutter Twins)

Länk: www.wayoutwest.se