West Coast Riot 26 juni del III

Han bör vara närmare 50. Han röker intensivt, blåser rök ur mungipan, hytter med näven i takt till musiken och har en blick som sliter småbarn i stycken. Han skriker intensivt efter ”Nitad” och får snart svar på tal.

Aggressivt dansande för sig själv en bit bakom den vildaste skaran, tappar han alla hämningar och för minut öser han på som om han var 15 år igen och just svept en mäskdunk. Stämningen blir ett tag lite skum och småtjejerna tittar storögt på. När det är dags att spela ”Kötthövve” och den insatta (och packade?) delen av publiken sjunger med i den ironiska texten som innefattar ”Sieg Heil”, samtidigt som den låter högerarmen svingas som den inte gjorts sen 30-talets Tyskland, tror jag inte riktigt alla greppar situationen. Till råga på allt slutar mikrofonen att fungera, men det hela reder ut sig till sist och MODERAT LIKVIDATION har klarat biffen med ett godkänt.

Kvällen skall avrundas och vilka gör det bättre än vansinnesorkestern från ”Over There”?Mina kunskaper kring NOFX är ringa, mitt intresse lika så. Men ett forum för trams och provokation vet jag verkligen att uppskatta och det är precis det som NOFX står för.

”Good Eavning STOCKHOOOOOOLM!!” ekar från scen och den som inte fattar att bandet är helt på det torra med att det befinner sig på västkusten, bör läsa kursen Ironi A på universitetet. Med Fat Mike i spetsen framför bandet kompetens punkrock och spyr galla över precis allt det kommer åt. Mike förklarar att NOFX hatar fattiga människor och bara vill umgås med rika, att folk som förgäves kastar upp sina demoskivor på scen bör upphöra med detta omgående och att Sverige ska vara nöjda över att vi har så få snåla tjuvaktiga judar i landet. Han garderar sig från rasistanklagelser genom att snabbt proklamera att han avskyr muslimer med, men framförallt kristna människor.

Åskådarantalet är garanterat West Coast Riots högsta och folk tycks vara rejält på tårna denna svala torsdagskväll. När det är dags för ”Don´t Call Me White” flyger halvfulla engångsglas med öl högt i luften inne från området för ölservering och det dansas på i stor sett varje bord. Kalla det eufori, kalla det fylla, jag vet inte, men under konsertens gång ser jag sammanlagt fyra unga män med handfängsel släpas iväg av ordningsvakter. Förvisso hinner jag även bevittna tre gråtande unga män, så vi får hoppas på glädjetårar.

En improviserad låt tillägnas den stora skara människor som valt att bevittna spektaklet gratis från Göta Älvbron. Den heter kort och gott ”Fuck The Bridge” och NOFX får merparten av betalande åskådare att stämma upp i bullrig allsång.

Jag kan spontant tycka att amerikanerna har ett för brett sound. Punk, Ska, Reggae, Pop, ja det mesta blandas ihop, vilket gör att det blir för onyanserat och det är nog fortfarande argumentet till att jag aldrig riktigt fastnat för gruppens musik. När jag traskar hemåt är jag mer än nöjd och kan inte låta bli att småle åt den hemsläntrande massan, som gör sken av att vara helt slutkörda efter ett arbetspass punk i Göteborg.

Text: Manne Påhlsson
Länk: www.westcoastriot.se

West Coast Riot 26 juni del II

När RANDY, ett av Sveriges absolut bästa liveband kliver upp på scen efter en tids frånvaro är det gott om folk på plats i Close-Ups tält. Knökat vore att överdriva, men bandet har heller ingen tacksam uppgift då det fått samma speltid som Irlandsflirtande FLOGGING MOLLY.

En för de flesta obekant historia sparkar igång konserten, låten som för kvällen kallas ”En minut punk” är väl inget singelspår direkt. Stefan Granberg (sång, gitarr) förklarar att bandet repat två gånger det senaste året och drar igång ”Evil” istället. Det första som slår mig är att RANDY inte känns lika glada och hungriga längre. Killarna ser till en början inte ut att ha speciellt roligt på scen och det verkar smitta av sig på publiken, där bara några tappra själar hoppar upp och ned framför scenkanten och småler åt musikerskämt om att instrumenten stämmer dåligt.Det är lite synd, för låtar som ”Karl Marx And History” och ”Cheater” rivs av i ett naffs.

Det är faktiskt NOFX´s charmante frontfigur ”Fat Mike” som får konserten att tända till ordentligt! När han smiter upp från sin position vid sidan av scenen och hjälper till att köra i ”Freedom Song” är det som kvicksilver för både band och publik. RANDY är tillbaka på allvar, det tog bara lite tid att skaka av sig rosten! Dängor som ”Addicts Of Communication”, ”Little Toulouse” och ”Me And The Boys” serveras till en nytänd publik och när Basisten Johan Gustavsson kliver fram och sköter leadsången har han som vanligt svårt att inte explodera av frenesi. Den karlen borde sjunga mer!

Bandet blir inropat för extranummer och plockar fram den gamla LITA FORD-covern ”Kiss Me Deadly”, vilket inte sker varje dag. När sista ackordet är slaget svingar basisten iväg sin fyrsträngade högt upp i luften, rakt över sina bandkamrater och det är på håret att han blir några tusenlappar fattigare, situationen räddas av en kille som sett spelningen uppe från scenens kant. Nu är det bara att hoppas på en ny skiva inom överskådlig framtid!

Jag skonar fötterna från att stå ett tag och hinner med att bekanta mig med de proppfulla öltälten, där det kostar 55:- för en kall. Men snart är det dags för gig igen!

Det våras för svensk punk. De gamla liken grävs upp igen och dammas av för att mäta sig mot dagens konkurrenter.

Redan när skåningarna i MODERAT LIKVIDATION kliver upp på scen får jag mina arma fotknölar söndersparkade av stålhättekängor i storlek 34. Jag ser mig omkring och inser att det medelåldern på publiken är den yngsta hittills för kvällen. En kväll vars publik tycks vara antingen 30+ eller i yngre tonåren. Det är heller inte bara stereotyppunkare så långt ögat når, utan en hel del yngre tjejer som ser ut som din lillasyrra.

”Vi är MODERAT LIKVIDATION och vi spelar råpunk!” skorrar snart en skånsk stämma och ”Sprängd” öppnar konserten i ett brak. Det är inga träningspass som utförs av bandmedlemmarna, då de mest står som Schackpjäser, med undantag för den solglasögonbärande (ALDRIG ok på scen!) vokalisten som glider runt lite lojt och sjunger med mikrofonen i stativet, precis som Joey Tempest.”Tio Timmar” följs upp av den utsökta och mörka ”Enola Gay” och när ”White Rastas” drar igång ser jag att ett par tuppkammar längst fram börjar krokna så smått. Den slitna fasen ”Spela snabbare!” skriks från okända håll och MODERAT… kontrar med att bjuda publiken på en ny, kort och rätt trist låt vid namn ”PK”. Plötsligt lägger jag märke till en svartklädd man i publiken som stjäl halva showen...

Text: Manne Påhlsson

Länk: www.westcoastriot.se