Soulsavers feat. Mark Lanegan Arena Lördag 19:00 ***** och **

För att avsluta årets roskilderapport bad jag Rockharders recensenter först Banesa och sedan Håkan att ta sig an samma konsert. Här nedan får ni två omdömen och tankarna går isär. Vad tyckte du?

1. Jag hade turen att stöta på SOULSAVERS' framträdande under min besvikna gång från THE FLAMING LIPS och hann med 8 låtar av konsertens totala 45 minuter. Engelska producentduon har precis släppt sitt andra album ”It's Not How Far You Fall, It's The Way You Land”. På 8 av skivans 10 spår gästar Mark Lanegan (SCREAMING TREES & QUEENS OF THE STONE AGE) med sin grova, dova och känslofyllda stämma.

Den emotionella stämningen från electronican omslöt betraktarna och i visuell fokus stod de två kör-tjejerna med sina mäktiga stämmor som drog åt gospel hållet, ljuset och den fängslande Mark Lanegan.

Amerikanen fyllde upp scenen med sin karaktärstarka röst och trots att atmosfären var dämpad i den suggestiva musiken nådde det aldrig till töntighet eller överdrift i Tyck-synd-om-mig-väg.

Med den religiöst doftande singeln 'Revival' nådde konserten skyarna och sångaren sitt sista bidrag för kvällen. Den röda tråden för de två följande låtarna var tung och hade inslag av spaceiga ljud som än mer accentuerade rymden i musiken för att sedan helt lämna oss i plötslig tystnad.

Betyg ***** (5 av 5)

Text: Banesa Martinez

2. Mark Lanegan är han med den mörka skrovliga rösten som dyker upp på Queens of the stone ages skivor och konserter. Han har även samarbetat med Kurt Cobain, PJ Harvey, Isobel Cambell och många fler. Tidigare var han med i förbisedda Screaming trees och han har även släppt en hel del lysande soloskivor.

Ett av de senaste samarbetena är med brittiska bandet Soulsavers. De flesta verkar dock vara på plats för att se Mark Lanegan. På scenen är det gitarrer, trummor och bas, en kille som sitter vid samplern, två körtjejer och Mark på sång. Han kör sin vanliga sammanbitna stil. Han greppar micken, står fast vid den och fokuserar sig på sången. Publikfrieri är inte Marks grej utan han nickar några gånger för att tacka publiken. Det kan jag köpa. Det är hans stil och han sjunger bra.

När Soulsavers känns ointresserade och oinspirerade är det inte lika kul. Ena gitarristen spelar t.ex. med ryggen mot publiken under nästan hela spelningen. Det var glest mellan höjdpunkterna men de fanns i ”Revival” och Marks egen låt ”Kingdom of rain”.

Betyg ** 2 av 5
Text Håkan Berg
Hemsida: http://www.thesoulsavers.com/

http://www.marklanegan.com/

The Lionheart Brothers Pavillion Söndag 14:00 ***

Peter Rudolfsen inledde med svulstiga trummor och en säker stockhållning som kompletterades av känslofyllda sångharmonier med naturlig och levande scennärvaro. Frontmannen Marcus Forsgren sammanfattade helt det ödmjuka och charmerande sättet hos dessa softa norrmänn vars tredje och senaste släpp ”Dizzy Kiss” har sprängt spärrarna för en punk och psykadeliskt influerad poprock.

Pavillions lilla intima scen gav framträdandet en familjär stämning där publiken lockades kvar av de svidande gitarrslingorna och de träffsäkra synthljuden. Det minimalistiska settet i Peter Rudolfsen's besittning skapade en riktigt bra balans med ett råare ljud till den stämningsomslutande upplevelsen som passar utmärkt till det speciella forumet ”bilmusik”.

De sex låtarna THE LIONHEART BROTHERS gav var inte nog för Roskilde-publiken som ropade in dem och blev rikligt belönade med tre än starkare låtval som nådde de eftertraktade melodiska topparna och gav en angenäm flashback till ESKOBAR's debut ”'Til We're Dead” från millennieskiftet.

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/lionheartbrothers

THE FLAMING LIPS Orange Lördag 18:30 ***

THE FLAMING LIPS började med att spektakulärt explodera ett 40 tal meterstora clownnäseröda ballonger, gul/röd konfetti ur scenen och sångaren Wayne Coyne steg in i en stor transparent bubbla för att sedan gå över sitt publik hav.

Förutom konfettikanoner fick experiment pop/rockarna trängas med ett 30 tal dansande, sjungande varelser. Denna dansande kaskad som figurerade kör gestaltade bandets glädje rus på ett underbart visuellt sätt med allt från aliens, tomten, Batman och skelett. Amerikanernas mystiska poprock var beströdd med många glädjestrimmor som visade sig i allt från falsettkörer och mjuka gitarrslingor.

Detta var orkesterns femte besök på Roskilde Festivalen sedan 1987. Och visst var festivalledningens val helrätt för detta forum, mestadels för att danskarna redan är frälsta. Men jag kan tänka mig att det inte bara var jag som inte kände sig helt bekväm i den annorlunda musiken. Varken med synthplingandet eller den karismatiske sångarens ibland svaga veka röst. Allt var super till en punkt där det inte kom fler överraskningar utan blev långdraget, plingigt, mässande, så jag gav upp och gick till Arenatältet.

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.flaminglips.com

www.myspace.com/flaminglips

HAYSEED DIXIE Odeon 16:30 Lördag ****

När kvartetten äntrade scenen hade vi lika gärna kunnat befinna oss i ladan där det politiska mötet hålls från filmen ”O Brother, Where Art Thou?”.

Amerikanska HAYSEED DIXIE började som ett AC/DC tributeband i bluegrass tappning i slutet av 2000 då även ovannämnda film släpptes. Och likt filmen gick publiken genast igång av de muntra rytmiska tongångarna från stränginstrumenten.

Klassiker som AEROSMITH's 'Walk this way', MOTÖRHEAD's 'Ace of spades', en än mer romantisk version av AC/DC's 'You shook me' och en vild tolkning av BLACK SABBATH's 'War Pigs', betades av som halm under en skördetröska med glödhet charm och finess.

Mitt oförglömliga festival ögonblick var dock från ”Banjotestet” som användes för att se om syskonskap fanns mellan bandmedlemmarna. Den ena fick bidra med vänster hand på banjons hals och den andra möjliga brodern, med sin högra hand på strängarna. Succen var total och publiken blev vild, något som ökade med de tu spelandes accelererande takt på banjon!

Det passionerade man kan åstadkomma med denna sorts livfulla musik borde kanske helst inte blandas samman med folkkära låtar. Sångerna som varenda shomme sjunger med i och uppskattar gör att det lätt blir platt, urvattnat och skapar frågan ”Sen då?” samt övertygelsen att HAYSEED DIXIE är bättre live än inspelade.

Text: Banesa Martinez
Hemsida: hayseed-dixie.com

www.myspace.com/hsdx

Gojira Roskilde Arena Lördag ****

Likt koncentrerad ondska slog Mario Duplantier's och Jean Michel's brutala trumm- och bas kombination över publiken som stod bokstavligen kippandes efter andan när första låten tystnat.

Det progressiva deathmetal bandet GOJIRA, format 1996 av två bröder i Frankrikes Bayonne, drar sig inte för att blanda in thrash- och sludgemetal i sin bombastiska kompott. Dessutom visar sig en miljömedveten inriktning i texterna där främst den globala uppvärmningen stått i centrum på senaste och tredje albumsläppet ”From Mars to Sirius” från 2005.

Sångaren och gitarristen Joe Duplantier's (som nyligen tackat ja till att spela bas i Igor och Max Cavaleras nya band) röst och de böljande melodierna drunkandes något i dubbeltramps-madrasserna. Detta producerade en kraftig domedags atmosfär som kan härledas till deras namn som betyder Godzilla på Japanska och var bandets ursprungliga betäckning. Sången varierade från ren vidare till rå, growl och penetrerande skrik fulla av desperation och agression.

Den utpumpande upplevelsen naglade fast ett fånigt flin på mitt ansikte och på väg från Arena kände jag nästan blodet rinna ur vänstra näsborren.

Text: Banesa Martinez

Hemsida: gojira-music.com

myspace.com/gojira

Ett ögonblick med Mikael Stanne i DARK TRANQUILLITY!

Rockharders utsände reporter Tomczek Swiesciak träffade frontfiguren Mikael Stannes då bandet den 7 sept besökte Västerås för ett samtal kring hans skivsamling och hur han håller rösten i trim?

Har du någon favoritmusik utanför metalsfären som du rekommenderar?
– Den bästa skivan nu är FAIR TO MIDLAND. Skitbra, meckig och lite proggig musik. Småkonstigt sådär men det bästa jag hört på väldigt länge.
Finns det någon skiva hemma i samlingen som du skäms över eller står du för alla dina inköp?
– Jag skäms faktiskt inte får något men visst finns det skivor som folk skulle uppfattas som pinsamma. Anders Ekborgs soloskiva. Den är ju inte så mycket metal men han sjunger fantastiskt.
Inga Absolut Dance-plattor eller Smurfhits för barnen med andra ord?
– Nej, ingen sådan skit. Det går bort direkt. Min dotter lyssnar mycket på metal. Hennes favoritlåt är Jeff Buckleys cover på Leonart Cohens Hallelujah. Hon sjunger med och kan hela texten.
Finns det någon akt i dagens mer moderna scen som du gillar?
– Fan alltså, klart det finns många bra unga band där ute. Jag hör mycket nytt men det är inget som fastnar. Band ska växa ett tag, det gillar jag. Gillar ARCH ENEMY och CHILDREN OF BODOM men jag kommer inte på något som slagit mig i ansiktet och fått mig att reagera nämnvärt.
Hur håller du rösten intakt efter så många år som sångare?
– Jag värmer upp och sover ordentligt. Det vore synd om man skadade rösten. Jag kör med några uppvärmningsövningar som jag upptäckte nyligen.
Har du tappat rösten totalt och inte kunnat prestera på scen?
– Ja, det har hänt flera gånger och det är det värsta som finns. Hatar verkligen det. Har vid tillfällen inte ens kunnat vara kapabel till att klara av mellansnacket mellan låtarna. Men det är bara att köra på och ge järnet.
Hur är de internationella fansen egentligen?
– Japaner är alltid trevliga och artiga. Vi har faktiskt med oss ett japanskt fan. Hon är nog världens största DARK TRANQUILLITY-fan. Detta är nog hennes 44:e gig och hon åker överallt för att se oss. Hon har varit i USA, alla spelningar i Europa och givetvis Asien. Hon har till och med lärt sig svenska och åker med i bussen tillsammans med oss nu.

Text: Tomczek Swiesciak
Länk: www.myspace.com/dtofficial